Ett embryo – på väg mot mästerverket

Förra året publicerades Niels Fredrik Dahls mästerliga roman Fars rygg i svensk översättning av Gun-Britt Sundström. Det var en sådan där roman som känns som att romankonsten vidgas lite grann under tiden man läser. Ett bländande verk och en svidande skildring av en familj i flera generationer. Det var garanterat en av 2025 års starkaste romaner. 

Med denna läsupplevelse i minnet är mina förväntningar på På väg till en vän självklart något för högt ställda. På bokens baksida står det tydligt: ”Niels Fredrik Dahls prisbelönta debutroman i ny utgåva”, vilket får mig att försöka sänka förväntningarna. Samtidigt förbryllar det mig, eftersom hans debutroman Journalisten – På väg till en vän brukar sägas vara hans genombrottsroman. Nåväl. 

Fars rygg utgick från Niels Fredrik Dahls släkthistoria: brev, foton, anteckningar. Även På väg till en vän inleds med att hänvisa till ett faktiskt dokument: den amerikanske fotografen Joel Sternfelds fotografi av en utmattad elefant på en asfalterad väg. I romanen dateras fotot till 15 juli 2001 och placeras ”på en av Oslos utfartsvägar”. I verkligheten togs fotot i Washington år 1979.

Denna förflyttning i tid och rum sätter redan på bokens första rad den lätt förunderliga stämning som präglar berättelsen. Romanens huvudperson Vilgot möter vi både som vuxen och som elvaåring. Kronologin är inte lika intrikat som i Fars rygg, men även här rör sig Niels Fredrik Dahl smidigt mellan tidlagren. Som pojke är Vilgot ständigt ”på väg till en vän”. Det är i alla fall vad han (som är utan vänner och som verkar vara något av en mobbad och utstött hackkyckling i skolan) berättar för sina föräldrar när han går ut och promenerar längs öde gator eller sitter i en gunga på en övergiven lekplats.

Hemma lider mamma av psykiska och fysiska smärtor. Hon är oberäknelig och för elvaårige Vilgot går det inte att förutspå om hon ska vara omhändertagande och kärleksfull, eller vrålande aggressiv. Dessutom har hon förklarat för honom att hennes smärtor började när hon fick honom, och den ömtåliga pojken tar på sig skulden för sin mammas tillstånd. Han konstaterar lakoniskt: ”jag tror inte att hon ville ha barn”.

Pappan försvinner i väg mot jobbet, och precis som i den senaste romanen utgörs han mer av en rygg – en bortvänd gestalt som inte lyckas knyta an till sin son. Inte konstigt att Vilgot ljuger och säger att han ska hem till en kompis.  

Även den vuxne Vilgot lever ett ensamt liv. Han är fattig och han försöker ta hand om den där elefanten som romanens första rad lokaliserade till en väg i utkanten av Oslo. Elefanten har lämnats kvar av en rysk cirkus och Vilgot håller honom fastkedjan i en lada, där han matar honom med gammalt bröd som han hittar i en container utanför en matbutik i Oslo. Det blöder och varar i elefantens sår, där kedjorna tränger in. Det är en dyster bild av isolation och främlingskap. En sargad elefant i Oslo. Det är lika mycket Vilgot som elefanten som beskrivs i den bilden.

Under sina strövtåg som barn träffar han på ”Colamannen” – en man som lockar med honom in i sin bil. Vilgot vet att han inte får åka med främmande män, men kan inte motstå den bruna, söta läskedrycken. I sin ensamhet och utsatthet är han nästan förutbestämd till att bli utsatt för övergrepp. När det sker är läsningen smärtsam och lika stark som i den mästerliga Fars rygg.

Men vägen dit är lite för spretig. Det är en välskriven roman och mycket av den tematik som gjorde Fars rygg så stark finns här, men det blir snårigare att följa och stundtals finns transportsträckor. På väg till en vän liknar mest ett embryo – på väg mot det där mästerverket. 

***

Läs även: Antunes romaner är spiraltrappor till himmel och helvete

Läs även: ”Svart sabbat” – är sanningen en fråga om perspektiv?