Varför svek Socialdemokraterna arbetarklassen? 

Statsvetaren Morris P. Fiorina har ägnat sitt liv åt att studera USA:s demokrati. På senare år har han försökt förstå hur det kommer sig att den populistiske republikanen Donald Trump lyckats vinna väljarnas förtroende.

Det amerikanska etablissemanget blev tagna på sängen när Trump vann presidentvalen 2016. I panik och brist på bättre förklaringar dömdes hans väljare ut som bigotta rasister och sexister, eller som “deplorables” (“bedrövliga människor”), som demokraternas presidentkandidat Hillary Clinton oaktsamt smädade dem som i sin valkampanj.

Den nu 80-årige Fiorina växte upp i den lilla industristaden Latrobe i Pennsylvania under “de gyllene åren” efter andra världskriget då den amerikanska ekonomin sträckte sig upp mot 40 procent av världens samlade nationalprodukt. På 1960-talet röstade över två tredjedelar av Latrobes väljare på demokraten Lyndon B. Johnson. År 2024 röstade en lika stor andel på Trump.

Enligt Fiorina är människorna i hemstaden knappast mer rasistiska kvinnohatare nu än de var på 60-talet, snarare tvärtom. När en svart flicka från Latrobe lyckades ta sig ända till finalen i det populära tv-programmet America’s Got Talent blev hon hyllad av hela staden som samlades i en stor parad till hennes ära.

Nej, det Latrobes invånare är förbannade på är att stålverket inte finns kvar längre. De välbetalda fabriksjobben är borta och varken demokrater eller republikaner har gjort något åt att lindra det lidandet. Definitivt hjälper det inte att det på Demokraternas partikonvent uttryckligen deklarerats att den breda arbetar- och medelklassen får hantera sina egna problem – partiet fokuserar nu helt på minoritetsväljarna. 

I boken Vad hände med arbetarklassen? (2025) går sociologen Johan Alfonsson genom data rörande svenska arbetares situation. Den påminner mycket om den för de amerikanska klassfränderna – på samma vis har tillverkningsindustrin avvecklats och lämnat bruksorter i hopplöshet. 

Under de senaste 30 åren har svenska arbetares inkomster stått still samtidigt som de fått betydligt dyrare boende- och levnadskostnader. Det har fått rent dödliga effekter – medel- och överklassen lever allt längre och är mer välmående, medan arbetarna halkar efter i medellivslängd. Svenska arbetarkvinnor lever nu till och med kortare liv än sina mödrar. 

I valet 1998 hade Socialdemokraterna fortfarande över 70 procent av arbetarväljarna. I det senaste valet var de bara hälften så många. Över 30 procent av arbetarna röstar numera på Sverigedemokraterna. 

I den nya boken Det handlade aldrig om invandrarna följer statsvetaren Karla Backlund och sociologen Stefan Sjöberg upp Alfonssons statistik genom att intervjua åtta tidigare socialdemokrater som blivit aktiva inom Sverigedemokraterna. Varför övergav de den gamla arbetarrörelsen för en ny nationell rörelse? 

Svaret de får är att Socialdemokraterna förlorat initiativet i samhällsdebatten, att partiet inte längre förmedlar en inspirerande vision för Sverige. De intervjuade saknar folkhemmet, att det svenska folket samlas i en gemenskap byggd på solidaritet och ansvar där alla har samma rättigheter och skyldigheter.

Vi har här knappast att göra med främlingsfientlighet, tvärtom är de intervjuade påtagligt pragmatiska till invandring. Det handlar snarare om att nationen ska hållas samman genom att vi alla delar samma språk och att vi alla deltar i arbetet med att bygga samhället. Klassisk socialdemokrati, alltså.

Deras ekonomiska program är vänsterlutande, intervjupersonerna ser
Sverigedemokraterna som vägen mot att återupprätta en stark svensk välfärdsstat efter årtionden av marknadsliberaliseringar.

I bokens analys framkommer att Sverigedemokraternas arbetarväljare i högre utsträckning varit beroende av det sociala skyddsnätet och att de i mindre grad varit politiskt engagerade. De har en klassmedvetenhet, de vet sin plats i samhällshierarkin, men de delar inte den socialdemokratiska förståelsen av detta. I stället ser de invandrarna som en belastning för samhället, som en grupp som konkurrerar på arbetsmarknaden samtidigt som den gör anspråk på välfärdsresurser. 

Konjunkturinstitutet ger våra sverigedemokrater rätt. Enligt expertmyndighetens beräkning har invandringen åtminstone sedan 1983 varit en nettoförlust för Sverige, och då har man inte räknat på kostnaderna för den brottslighet som invandrare till stor del gör sig skyldiga till. 

Backlunds och Sjöbergs slutsats är att Socialdemokraterna behöver formulera en ny stor berättelse om Sverige och skapa en medborgaranda kring gemensamma värden. Annars kommer partiet fortsätta att förlora väljare, och inte minst yngre generationer, till det ständigt växande Sverigedemokraterna. 

Likt andra moderna nationella rörelser har partiet varit mycket mer ideologiskt framgångsrikt än vad dess belackare velat erkänna. Sverigedemokraterna har av motståndare dömts ut som nazistiskt, fascistiskt eller rasistiskt och som ett hot mot demokratin. Samtidigt har partiet över tid vunnit 20 procent av väljarna. 

Utan tillgång till universitet, stora medier och välfinansierade tankesmedjor har Sverigedemokraterna förmedlat en berättelse om Sverige som många svenskar känner igen sig i. Partiet påminner på så vis i hög grad om de folkrörelser de gamla etablerade partierna en gång var. 

Backlund och Sjöberg har konstaterat hur framgångsrikt sverigedemokrater lyckats använda den marxistiske filosofen Antonio Gramscis teori om hegemoni mot vänstern själv. Enligt Gramsci upprätthåller kapitalisterna sin makt genom mediernas och kulturvärldens normer och beskrivning av verkligheten. Det enda sättet att bryta den makten är att arbetarklassen skapar sin egen kultur och startar sina egna medier.

Den kritiska genomlysningen av (numera i hög grad offentligt finansierade) svenska mediers och kulturinstitutioners samspel med den politiska och ekonomiska makten har Sverigedemokraterna pekat på och människor har känt igen sig i det. Dessutom har SD själva byggt upp och fått hjälp av en rad nya medier på nätet med att förmedla den bilden och analysen till miljontals svenskar.

På ett teoretiskt plan har socialdemokratin åtminstone historiskt sett haft en kommunitaristisk syn på samhället. I stället för att fokusera på individen har medborgarnas identitet och roll formats som en del i en gemenskap och genom ett nätverk av olika sammanhang och institutioner. Den enskilde svensken har haft en relation till staten och dess myndigheter – men också till sin arbetsplats, sin familj och kyrkliga församling, liksom till fria sammanslutningar som fack- och bildningsförbund, hyresrätts-, bostadsrätts-, kultur- och idrottsföreningar samt ekonomiska samfälligheter. 

Länge betraktade socialdemokratin marknaden och näringslivet som samhällets tjänare, där ekonomisk tillväxt möjliggjorde sociala reformer och investeringar i medborgarnas välfärd. Men sedan 1980-talet har marknadsliberalismen flyttat fram sina positioner i takt med globaliseringen och ett alltmer individualistiskt samhälle. 

Samtidigt har den offentliga sektorns och välfärdens del av BNP raskt sjunkit i takt med att socialdemokratin försvagats. I Sverige har Socialdemokraterna någorlunda försvarat sin position i opinionen, men i många andra länder i västvärlden har den marginaliserats så kraftigt att den knappt klamrar sig fast i parlamenten. I stället växer de nya nationalistiska partierna raskt och de vinner arbetarnas röster. 

För Backlund och Sjöberg utgör de nationella rörelserna, som Sverigedemokraterna, ett falskt alternativ för arbetarklassen. Men var inte så säker på det.

Likt Alfonsson lutar de sig mot den amerikanske marxistiske sociologen Erik Olin Wrights analys av klassamhället. Han definierar arbetare som löntagare med litet inflytande över sitt yrkesliv och som saknar makt över sin egen situation. I dag är det 46 procent av den svenska befolkningen som lever och arbetar under sådana villkor.

Men Olin Wright, likt franska marxistiska sociologer som Michel Clouscard, påpekar också att kapitalismen slår sönder arbetarnas meningsskapande sammanhang. Genom sin gränslöshet förfrämligar kapitalismen gradvis arbetare från sina gemenskaper som familjen, föreningar och religiösa församlingar. Människor reduceras blott till konsumenter. Wright ser det moderna samhället som en balansakt mellan den offentliga makten, traditionen (kulturen) och marknaden. I många fall utgör staten och traditionen (liksom den nationella identiteten) en samlande motvikt mot marknadens samhällsupplösande tendenser.

De intervjuade sverigedemokraternas betoning på språk och arbete påminner med den tyske marxistiske filosofen och sociologen Axel Honneth tankar om demokratin. Han hävdar att ett gemensamt språk (kultur) och allas deltagande i arbetet och det ekonomiska livet är en förutsättning för en fungerande (social) demokrati. Utan tillgången till arbete och språk förlorar människor sitt sociala erkännande och jämlikhet – de förfrämligas inför sig själva och samhället. 

I dagens Sverige pendlar arbetslösheten bland invandrare mellan 15 och 20 procent, och var tredje bedöms kunna för lite svenska för att fullt ut delta i yrkeslivet. Här finns ett pågående och växande hot mot den svenska demokratin, en alienation som blivit en social grogrund för systemhotande gängbrottslighet och hundratals minderåriga mördare. 

En teoretiker som Backlund och Sjöberg inte vänder sig till, men som förmodligen sitter på svaret till det vi nu bevittnar, är den brittiske socialantropologen och filosofen Ernest Gellner. Redan under 1980-talet kunde han med sin forskning visa på att de nya nationalistiska rörelserna hade framtiden för sig.

Enligt Gellner är de nationalstater som utgör grunden för våra västerländska demokratier en slags konstruktioner, sociala kontrakt som slutits mellan kapitalägarna och löntagarna på 1800- och 1900-talet. Dessa överenskommelser går ut på att en nationell gemenskap med ett fritt näringsliv just borgar för ett bättre liv för arbetarklassen, vars välfärd både bygger på arbete och gemensam kultur och identitet.

När denna gemenskap angrips av globaliseringens avindustrialisering, frihandel, stor invandring, livsstilsliberalism och hbtq mobiliserar arbetarna för att skydda nationen och traditionella värden. En liknande iakttagelse gör Fiorina när han hävdar att det ekonomiska och kulturella livet är sammansvetsat, och att de amerikanska arbetarnas frustration över förlorade arbeten triggar deras nationalism.  

Per Albin Hanssons folkhemstanke hade sina rötter i den konservative statsvetaren Rudolf Kjelléns idévärld. Kjellén använde allegorin “livsform” för att förstå samhällen som en “organisk” enhet. I sin historieskrivning såg han hur svenskarna genom generationer byggde vidare på en samhällsmodell som utgörs av de fria böndernas balans med kungamakten (staten), att det alltid funnits demokratiska inslag i form av församlingsråd, ting, ståndsriksdag och bystyren. Dessa har sedan varit en grund för vår moderna demokrati och nationella gemenskap.

Kanske var Hanssons och Tage Erlanders folkliga socialdemokrati med betoning på medborgaranda och kulturell homogenitet ett större framgångsrecept än Olof Palmes existentialistiska individualism och mångkultur.

Det är därför möjligt att Sverigedemokraterna inte bara är ett symptom på en samhällsutveckling, utan faktiskt det politiska svar som den svenska arbetarklassen söker.

***

Läs även: När arbetarklassen blev sverigedemokrater

Läs även: Nationalismens återkomst – därför är nationalkänslan så våldsamt stark