Poesi som motrörelse
Det var exakt nio år sedan nu som han stod där i ett litet syrefattigt rum på Etnografiska museet och läste. Opulent, rödhårig, fräknig, svettig. Rösten var entonig och blicken fastnaglad i en liten spröd bok, i vilken han reducerat sitt lidande till små textfragment på vita blad. En mening per sida. Han bläddrade maniskt: Vad är det för smärta som inte släpper? (nytt blad) Jag som skulle vara full av kärlek. (nytt blad) Jag förstår inte. (nytt blad) Varför är det ingen som vill ha mig? När det hela var över nöp jag försiktigt i mina kläder som klibbats fast mot kroppen.
Jag får anta att desperationen i Ola Juléns minimalistiska och märkvärdiga debut »Orissa« blev ett utmärkt sällskap till min dåvarande kvartslivskris. Ett tummat exemplar låg länge på mitt nattduksbord. Må vara att den recitation jag brukade ägna mig åt alltid kändes som en lättviktig fars på Intiman i jämförelse med den skoningslösa tragedi som hade utspelat sig på Etnografiska.
När jag läser Joar Tibergs nyutkomna diktbok, »Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret« (Bonniers), tänker jag att det är »Orissa« som trätt in i 2010-talet. Korta fraser som det luktar död – nu och jag är trött på ost, jag vill ha korv blandas med dagboksanteckningar, Tibergs egna får man anta. Han hänger på Kungliga Bibliotekets café Sumlen och konstaterar att tjejerna som jobbar där ser likadana ut som för 20 år sedan, figurerar i Karl Ove Knausgårds romansvit »Min kamp«, undervisar på Skrivarakademin. Och så röks det cigaretter som fan, för att hålla tillvarons sönderfall stången. Jag längtar till imorgon bitti. Till den första cigaretten. På balkongen. Röka tills jag nästan faller.
Boken, som medvetet hängt upp sig i pagineringen och för varje bladvändning kastar läsaren tillbaka till sidan 7, är tjock som en tegelsten men går att läsa på en kvart. Eller under ett helt liv.
I en tid när vi lever våra liv på nätet, och vadar runt i en enda stor sammanlänkad digital textmassa, funkar poesin som en motrörelse. Här tillåts språket tjäna sig självt, inte reduceras till ett verktyg i det sociala mediespelet. Visst kan man välja att se postade tweets på Twitter och statusuppdateringar på Facebook som ett slags poesi, stämningar skildrade med ett förtätat språk. Rätt tråkig lyrik i så fall, då det mesta som skrivs tenderar att ingå i ett ytterst målmedvetet imageskapande. Tänk om det dök upp en fråga: Varför är det ingen som vill ha mig?
Joar Tibergs »Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret« (Bonniers) finns ute nu.
