Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Anna Sundquist

Sångerska och skådespelerska, dog den 1 augusti 2010, 67 år gammal.

Det verkade som om Anna Sundquist redan från början visste vad hon ville bli. Sjöng »Flickan i Havanna« för kamraterna på gården som liten. Förunderligt att en visa om en prostituerad har varit så barntillåten genom åren. Som så många andra sjöng hon hos Farbror Sven i »Barnens brevlåda« 1947, talangjakter och småstjärneuppträdanden är ingen ny uppfinning. I en tid då radion dominerade media fick hon stor uppmärksamhet när hon uppträdde hos Sigge Fürst i »Frukostklubben« 1957. Som femtonåring deltog hon i Riksparaden, en annan sorts talangtävling som hon också vann, upptäcktes där av Pekka Langer som engagerade henne till revyn »Galningar« som han skulle sätta upp 1958, hans enda försök som revymakare. Det var nog inte Annas fel, hon fick fler anbud och åkte på sommarturné 1959 med Casinorevyn och senare med Carl-Gustaf Lindstedt. Casinorevyerna (och de flesta andra) hade ett gott öga till kvinnlig fägring. Vilket Anna hade i överflöd, därtill en förmåga att spöka till sig, våga vara icke-vacker.

Det riktiga genombrottet kom på Scala i Stockholm 1962 under musikalernas första gyllene era. Hon spelade Evie mot Jan Malmsjö i »Stoppa världen – jag vill hoppa av«, en föreställning som också blev Malmsjös stora genombrott. Musikaler blev Annas flitigaste yrkesverksamhet, hon tyckte väl själv att det var där hon passade bäst, månne var det den svenska blygsamheten.

Hon ansåg att hon var »liksom mer Julia Caesar än Bibi Andersson«. Anna medverkade i flera filmer, det berodde kanske mer på filmerna än hennes insatser att det inte blev fler än ett tiotal roller, varav flertalet mycket små. Debuten »Vi fixar allt« 1961 gjordes av Åsa Nisses regissör Ragnar Frisk, och det blev inte mycket bättre framöver, på filmsidan. Tv-debuten kom i en kabaret av Beppe Wolgers, väckte tydligen mersmak och hon lanserades som kabaretartist på Hamburger Börs. 1964 var det dags för musikal igen, Oscars satte upp »Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig, det blev en jättesuccé och långkörare«, där Anna spelade mot Sigge Fürst bara sju år efter »Frukostklubben«. Sedan följde Folkparksturné i eget namn, hon hade snabbt blivit etablerad, 1966 fick hon motta pris som mest lovande artist. Hon hann med en mängd föreställningar under det senare sextiotalet och sjuttiotalet, »Irma la Douce«, »Ungkarlslyan« och »Gröna Hissen« mot Max Hansen.

En annorlunda roll fick hon göra hos Povel Ramel i »De sista entusiasterna«, påfrestande för stämbanden, som skrattmåsen Gaggan som körde med »intärna« skämt, dåliga ordvitsar med åtföljande fågelkrax, hos Povel medverkade hon även som Pontussa Pytting, den ständigt tv-bligande hustrun i den lätt skruvade tv-serien »Semlons gröna dalar« 1977. När Casinogänget återuppstod på sjuttiotalet så blev Anna ånyo knuten till föreställningen under fyra säsonger, där hon fick vara kvinnligt motstycke till »gubbarna« Gösta Bernhard, Carl-Gustaf Lindstedt, Gus Dahlström, Gunnar »Knas« Lindkvist och Gösta Krantz.

En föreställning, »Kom till Casino«, blev inspelad, och visades som biograffilm 1975. Ett unikt tillfälle att ta del av ett stycke svensk revyhistoria, den svenska crazyns ur-ursprung.

I en helt annan sorts uppsättning så primadonnade Anna med i två av Peter Flacks revyer på åttiotalet, vilket hon gjorde med bravur och den farliga glimten i ögat.

Hon tilldelades flera priser, bland annat en Guldmask. I nutidens repristyngda medieutbud borde hon kunna dyka upp när som helst i rutan, hon kan ses exempelvis i »Varuhuset«. Tyvärr är det väldigt mycket som är dåligt dokumenterat, bland annat hennes paradroll som Eliza i »My Fair Lady« mot Jarl Kulles Professor Higgins på Oscars 1977. Trots allt hon gjort och medverkat i så råkade hon ändå i viss mån ut för det som ofta drabbar pigga, söta flickor på scen. Skönheten skymmer insikten av att det finns en riktig skådespelare, en riktig artist bakom den snygga ytan. Själv uttryckte hon det bäst: »Jag är för ung att spela gammal och för gammal för att spela ung.« På inte allt för gamla dagar tilldelades hon en Revyräv av Stallbröderna 1998.

Stefan Wermelin är programledare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera