RUNlindroos

Bengt Lindroos

Arkitekt, dog den 22 augusti, 91 år gammal.

Efter tacktalet på sin nittioårsdag härom­året drog sig Bengt Lindroos tillbaka. För att han var trött, tänkte väl många. Men så dök han genast upp igen utklädd till Kaknästornet. Man skulle kunna tro att han skulle leva för evigt. Och även om han inte längre är här rent fysiskt kommer han alltid att kännas närvarande med sitt burdusa och bullriga sätt. Lindroos tog plats inte bara genom sin längd och sin med förlov sagt stora näsa, han hade också en remarkabel förmåga att minnas. Likt en blindschackspelare höll han flera olika projekt i huvudet samtidigt och kom direkt ihåg minsta detalj. Han tillhörde en äldre generation arkitekter som ännu inte hade anlagt vår tids mystiskt inåtvända stil. Han var en socialt utlevande personlighet med en ypperlig känsla för helhet och detaljering i arkitekturen.

Född på Björkliden i Lotorp, ett järnbruk inte långt från Finspång, blev ett av Bengt Lindroos första uppdrag att som artonåring rita 40 illustrationer över typhus för sågverket Kölstas katalog. Pengarna bekostade faderns begravning. För att komma in på arkitektutbildningen i Stockholm utan studentexamen krävdes praktik. Sven Markelius visade sig ha en tjänst ledig, men det var inte lätt att övertyga honom om att träffa en simpel byggnadsritare. När en av den svenska funktionalismens starkaste män var halvvägs igenom Bengts ritningspärm frågade han: »När kan herr Lindroos börja då?«. Bengt rusade ut på Hantverkargatan och skrämde med ett glädjetjut slag på förbipasserande.

Modernister som Le Corbusier inspirerade, men också Karin Boye och Hjalmar Gullberg. Bengt Lindroos lärde känna poeten Harald Forss, och gjorde omslag i skokartong och illustrationer till hans första bok »Trött pupill«. Hos Markelius blev Lindroos en av världsarkitekturens första förespråkare för nybrutalismen, vilket kan bevittnas i FN-organet ECO-SOC:s sessionssal i New York. Alla undertakets installationer är exponerade, en symbol för FN:s arbete som ständigt pågående och aldrig avslutat. Söderledskyrkan i Hökarängen, med tunga tegelvolymer och klockor på rad, från en tid innan kyrkor behövde påskriften kyrka, tål väl att jämföras med Louis Kahns arkitektur.

Bengt var inte okritisk till 60-talets miljonprogram. I sin alldeles utmärkta och starkt rekommenderade bok »Att vara arkitekt kan vara att ...« beskriver han hur arkitekturen prutas bort när bygg­ledaren ersätter arkitekten. Det är ett öde som dessvärre drabbat några av hans egna projekt, som kvarteret Vägaren med sina omdiskuterade loftgångar på Folkungagatan på Södermalm i Stockholm. Samma sak gäller de fristående balkongtornen i Södra Stationsområdet i samma stad, där barnen lätt ser leksakerna falla ned genom springorna.

När budgeten var rimlig var han där­emot i sitt esse. Stadsförnyelsen på Glasbruksgatan överträffar det mesta i den svenska arkitektbranschen med väl utförda proportioner och udda detaljer med två spegeldörrars avtryck i hussockeln. Hade han fått göra den svenska paviljongen till världsutställningen i Sevilla 1992 med sensuella trägaller i en jättelik arkitektonisk pergola, så hade han presterat ett verk i samma klass som den berömde schweiziske arkitekten Peter Zumthor.

Kaknästornet är självklart hans mest kända verk. I stället för ett cirkulärt torn byggdes ett intrikat system av kvadratiska element. Betonggjutningens problem med flammighet löste han elegant med en reliefverkan som parafraserar Televerkets olika provsignaler. Men hur stolt han än var tillät han sig förstås att som enveten bluddrare i tidningen Blandaren teckna ett Kaknästorn som en slak jättefallos.

Han ritade också SL:s biljetthall vid Slussen 1961, och vann nästan 20 år senare en tävling på samma plats. I »Att vara arkitekt kan vara att…« går att läsa att han skissade fram sitt projekt vid köksbordet: »en sensommardag skar [jag] en cheddarost och plötsligt såg [jag] Mariagränden med kvadratisk angöringsplats ungefär tvärs och i mitten på tallriken. Och strax till höger låg trapporna från Klevgränd. Allt inneslutet i och omfamnat av ostskivans cirkel i skön kongruens med tallrikens.«

Leo Gullbring, journalist

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!