De får mig att gråta oftare

Idag är det min födelsedag. Det vill jag gärna fira med att försöka vara lite mer konstruktiv och fryntlig än vanligt. Kontrasten mellan de ilskna saker jag ofta skriver och de storögt bekymmerslösa och optimistiska repliker jag ofta häver ur mig i den så kallade verkligheten har blivit lite väl påtaglig. Här är i stället sådant jag är tacksam och förundrad över från det gångna året.

Först och främst är jag tacksam över att inga av mina vänner har slagit ihjäl mig eller varandra, trots det bisarrt uppskruvade tonläget i den äntligen överstökade valrörelsen. En utomjording som följt spektaklet via Facebook hade nog annars kunnat tro att inbördeskrig varit nära att bryta ut mellan de båda blockens anhängare. Det hat som byggts upp under de hårda ordens månader verkar nu i stället unisont riktas mot sverigedemokraterna, vilket är både rimligare och roligare.

Men den glädje som låter sig utvinnas ur svensk inrikespolitik är nu inte direkt gränslös. Det är med den ironiske sadistens bitterljuva allergi mot klyschor jag i stället kan konstatera att inget annat än Konsten – just det, Konsten – har stått för det viktiga och njutbara på senare tid.

I storverket »Freedom« har Jonathan Franzen befäst sin ställning som den breda samtidsromanens överstepräst och häxmästare. Allt som Tom Wolfe, Michael Chabon, Claire Messud, Dom DeLillo, Joyce Carol Oates och Peter Carey längtar efter att åstadkomma med varje roman uppnår Franzen mer eller mindre i förbifarten på var och varannan sida. Nämligen? Nämligen ett kirurgiskt precisionsangrepp på våra föreställningar om vad som egentligen är beundransvärt eller ömkansvärt eller förkastligt eller gudabenådat i våra arma medmänniskor.

Franzens tilltro och kärlek till sina besvärliga karaktärer får honom att överge alla tidigare planer och ansatser och dagordningar och låta det mirakulösa skådespelet ha sin gång utan överpedagogisk styrning och i förväg stelnade moralkakor. Om denna krönika kan förmå så mycket som en enda läsare att stifta bekantskap med Franzens böcker har jag gjort mitt för en bra tid framöver.

David Simon, en annan ohyggligt skicklig realist med suggestionens centrifugalkraft som främsta verktyg, är med »Treme« på god väg att överträffa underbara »The Wire«. Det är stort och modigt av Simon att kasta av sig snutgenrens tvångströjor och enbart rikta in sig på en utdömd amerikansk innerstads förtvivlade kamp för förlängd överlevnad. New Orleans skildras nästan i realtid (fördröjningen är bara några år), vilket innebär att vi inte heller vet hur det kommer att sluta. Det är säkert i exakt den skärningspunkten – mellan å ena sidan ganska dokumentära avsikter, å andra sidan en nästan motvillig konstnärlig begåvning som inte kan låta bli att klippa och musiksätta på ett sätt som förstärker snarare än förvanskar verkligheten – som Simons idéer vinner extra bärkraft.

Gemensamt för Franzen och Simon är att de får mig att tänka lite bättre, gråta lite oftare och bestämma mig lite senare för vart vi kanske är på väg och vilka som kanske ska ha skulden. Gud vet hur jag hade mått under de senaste månadernas svenska panikfars utan de injektioner jag fått av »Freedom« och »Treme«.

Och förmodligen är det min största ynnest vid trettiofem års ålder: att jag, i egenskap av tillhörig »overklighetens folk«, kan unna mig att ibland helhjärtat skita i det fula brölet runt omkring mig och släppa in andra världars musik. Jag är tjuren Ferdinand, och mitt liv är gott.

Text: