Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Segerrus. Glädjen visste inga gränser på sverigedemokraternas valvaka på restaurang Thomas Bord i Stockholm i söndags kväll.

sd_vaka1
Inrikes

Droppen som urholkar stenen

Europa är fullt av exempel på hur främlingsfientliga agendor smittar av sig på etablerade partier.

Han gör entré som en rockstjärna. Genom öronbedövande moldaviskt schlagerdån ackompanjerat av vitt stroboskopljus från epileptiska fotoblixtar. Medietrycket drar fram som en organism genom sverige­demokraternas valvaka. Längst därinne, innanför ringen av livvakter: [[Jimmie Åkesson]]. Han ser nästan generad ut.

En av dem som jublade där parti­ledaren gick fram i söndags kväll var Jens Leandersson. Han sitter i kommunfullmäktige i skånska Klippan, ett av partiets starkaste fästen. Nu var Jens Leandersson övertygad om att det utanförskap hans parti känt den senaste mandatperioden skulle upphöra. Den ansträngda attityden mot hans parti skulle efter framgångarna komma att förändras och samarbeten inledas.

– De andra partierna kommer ändra uppfattning om oss, konstaterade han.

För hittills har sverigedemokraternas politiska inflytande varit högst begränsat. Sigrid Saveljeff, statsvetare vid Malmö högskola, disputerade i våras på en avhandling om partiet.

– Inte ens i de kommuner där sverige­demokraterna haft vågmästarställning, i 14 av 144, har de egentligen uträttat något, de har inte fått med sig de etablerade partierna, säger hon.

Områden där partiet varit aktivt har mest handlat om »cykelställsfrågor«, som de kallas bland statsvetare. De har drivit frågor som gratis skolmat och om huruvida klassmorfar ska vara obligatoriskt. Att deras inflytande varit så begränsat beror delvis på att lokalpolitiken ser annorlunda ut än rikspolitiken, andra typer av sakfrågor diskuteras.

I kommunfullmäktige är man också van att samarbeta över partigränserna, där finns ofta flera småpartier och tillfälliga allianser bildas lätt.

Därmed inte sagt att sverigedemokraternas kommunengagemang är oviktigt. Partimedlemmarna uppmanas skaffa sig erfarenhet av den parlamentariska processen och där genereras dessutom en inte obetydlig inkomst för partiet. Journalisten Annika Hamrud, som tillsammans med Elisabet Qvarford just nu skriver sista sidorna i boken »Svensk, svenskare... ett reportage om sverigedemokraterna«, menar att partiet i praktiken bara använt kommunerna som en språngbräda.

– De saknar politik på kommunnivå, de har bara frågor som man kan göra något åt på riksnivå, säger hon.

Inför årets riksdagsval har de etablerade partierna dock varit glasklara, sverige­demokraterna »tar de inte ens i med tång«. Men erfarenheter från andra europeiska länder visar att den inställningen inte är statisk. När öppet främlingsfientliga FPÖ med Jörg Haider i spetsen kom till makten i Österrike 1999 gick chockvågor över Europa som svarade med en diplomatisk bojkott. För två år sedan när utbrytarpartiet BZÖ tog hem två procentenheter mer än ett decennium tidigare gick det obemärkt förbi.

I dag finns främlingsfientliga partier representerade i hälften av EU:s länder. Nationalistiska partier sitter i regeringen i Italien och Schweiz. I Danmark har Dansk Folkeparti som stödparti ett direkt regeringsinflytande. I Italien finns Lega Nord med i Berlusconis regering och har haft en märkbar effekt på hela landets vridning mot ökad främlingsfientlighet. Lisa Bjurwald, journalist på antirasistiska tidskriften Expo, skriver även hon på en bok om populistiska partier, men med europeiskt fokus. Hon är allvarligt oroad över utvecklingen och tar just Italien som exempel.

– Den italienska regeringen skickar ut signalen till befolkningen att en rasistisk hållning är en positiv samhällsutveckling, säger hon.

I en studie från den tyska Bertelsmannstiftelsen, som presenteras av tankesmedjan Fores, har nästan alla europeiska länder med främlingsfientlig närvaro på den politiska arenan så småningom anammat främlingsfientliga attityder. Ett populistiskt parti präglar alltså hela samhället.

Olika länder har haft olika taktik att hantera nykomlingarna. I Belgien valde de etablerade partierna redan i slutet av åttiotalet att införa en cordon sanitaire, en slags gräns för hur långt man i praktiken fick sträcka sig i kontakter med främlingsfientliga Vlaams Belang. Syftet var att hålla det rasistiska partiet på behörigt avstånd från makten. En liknande metod infördes i Frankrike efter Front Nationals framgångar och partiet marginaliserades. Men cordon sanitaire har kritiserats bland annat för att vara odemokratiskt enligt devisen att de partier som röstats fram på demokratisk väg också ska ges inflytande. Systemet riskerar att hjälpa, snarare än att stjälpa partierna. I Frankrike har, trots en cordon sanitaire, de främlingsfientliga strömningarna ändå lyckats tränga in hos de etablerade partierna. Det märktes inte minst tydligt i president Nicolas Sarkozys aktuella hantering av romerna.

Främlingskritiska partier finns också på närmare håll. Dansk Folkeparti har fått ner flyktingkvoten och anhöriginvandringen och stoppat modersmålsundervisningen. Allra störst påverkan har de ändå haft på själva samhällsklimatet.

– Det som hänt i Danmark är ett riktigt skräckexempel. Dansk Folkeparti vet precis vad de vill ha och plötsligt befinner sig partierna i rasisternas ledband. Media i Danmark har blivit lika fixerade vid Dansk Folkeparti och deras utspel som Dansk Folkeparti är vid muslimerna, säger Lisa Bjurwald.

Något universalbotemedel mot extremhögerns framfart verkar inte finnas, konstaterar Bertelsmannstiftelsen. Och det gradvis ökande inflytandet kräver inte att de etablerade partierna övertar den främlingsfientliga retoriken på samma uppenbara sätt som i Frankrike.
– De här partiernas inflytande behöver inte vara så lättspårat, det kan också handla om en mer subtil förskjutning, säger Lisa Bjurwald.

Hon nämner hur SVT nyligen valde att benämna en debatt: »Håller Sverige på att islamiseras?«. Bara att använda benämningar som »islamisering« är ett tydligt tecken på hur retoriken infiltrerar samhället.

Även om de andra riksdagspartierna fortsätter på sin linje att vägra prata med de 20 sverigedemokratiska riksdagledamöterna så tyder erfarenheterna från andra europeiska länder på att främlingsfientliga åsikter påverkar debattklimatet när de är representerade i politikens finrum. Precis som Jens Leandersson på valvakan hoppades på, kan det i längden bli svårt för de andra partierna att hålla fast vid sin nuvarande kurs.

– Vi får se hur många år de kan hålla emot, för det blir ju frestande förr eller senare att samtala med sverigedemokraterna, säger Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.

pop_eu
Fotnot: På Balkan ser främlingsfientligheten delvis annorlunda ut, eftersom det inte är »främlingar« som partierna vill stänga ute utan väl rotade folkgrupper med ursprung i grannländerna.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera