Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Framgångens pris

Han har knäckt socialdemokraterna och gjort moderaterna till statsbärande parti. Men Fredrik Reinfeldts seger har skapat helt nya problem.

Framgång är att gå från den ena
katastrofen till den andra utan
att tappa entusiasmen

Winston Churchill

Han sitter en trappa upp, i en mörkröd fåtölj med en blå Bic-penna i handen och ett utrivet A5-papper på bordet. Klockan är tio minuter i tio den 19 september 2010, och från tv-skärmen som han och sex, sju andra moderater stirrar på kommer den första prognosen. Stillsamt för denne fyrtioåring in siffrorna i kolumnen: 30, 6 till socialdemokraterna, 30,3 till moderaterna.

Det tar honom bråkdelen av en sekund att förstå när grafiken över mandatfördelningen blänker till på skärmen.

De har egen majoritet.

Han hoppar ut ur fåtöljen, slår ihop händerna, skriker:

– Yes!

Studsar lycklig i sin grårutiga kavaj, med hela ansiktet under det kortklippta håret i ett stort leende:

– Nu slutar vi räkna!

Sedan dansar [[Mikael Sandström]] – moderaternas chefsförhandlare i regeringen – fyra steg bakåt och höjer sin kamera och fotar kamraterna; historiskt ögonblick.

Moderaterna är lika stora som socialdemokraterna. Regeringen är omvald. Sverige är borgerligt.

Detta stackars parti som har samlats på så många eländiga valvakor med en stor men lik förbannat otillräcklig minoritet. Som har tjatat om människors inneboende kraft, individens frihet, om att fattiga kan få hjälp på andra sätt än genom staten, om socialismens faror och att folket under skatter digna ner.

Dessa moderater, vars långa rad av partiledare – Bagge, Hjalmarsson, Domö, Heckscher, Holmberg, Bohman, Adelsohn, Bildt – aldrig har lyckats bli mycket mer än parenteser i historieböckerna, och hånats för att de röstat nej till en massa välfärdsreformer som svenskarna snart betraktat som grundläggande mänskliga rättigheter.

Detta parti av ständiga förlorare.

Till slut har det besegrat socialdemokratin två gånger i rad.

En underbar natt! Skål för arbetarrörelsens fall och minns ni alla ögonblick under Fredriks färd från utskälld färsk statsminister till omvald statsman. Partistämman i Västerås för ett år sedan, till exempel, när socialdemokraterna fortfarande hade ledningen i mätningarna. Han hade haft röd-blå slips den gången, och stått ensam på den stora scenen och talat om partiets eländiga historia. Där vid plexiglaspodiet hade han hyllat socialdemokraterna och Tage Erlander, vevat som vanligt med sin vänstra arm och sagt att det var dags för moderaterna att erbjuda svenska väljare ett långvarigt, statsbärande regeringsansvar.

Nu hade väljarna svarat. Moderaterna var större än på 80 år och över den magiska 30-procentsgränsen.

I en timme står sig prognosen.

Sedan handlar allt om sverigedemokraterna.

Hur fungerar en flerpartiregering i minoritet? Vad säger miljöpartiet? Flyttar makten till riksdagen nu? Vem ska bli gruppledare – [[HG Wessberg]], [[Anna Kinberg Batra]] eller Mikael Sandström?

Den här kvällen ska Mikael Sandström ila in och ut ur rummet där partitoppen överlägger. [[Anders Borg]] ska sitta och envetet trycka på F5 för att uppdatera valmyndighetens hemsida, och [[Fredrik Reinfeldt]] ska hålla ett tal som så till den grad lägger sordin på jublet att justitieminister [[Beatrice Ask]] framåt nattkröken ska springa runt och försöka förmå folk att stanna kvar så inte festen dör.

Dessa stackars moderater; inte ens epokskiftet ska de få fira ifred. Och värst av allt: en stökig regeringsbildning är inte enda problemet, kanske inte ens det allvarligaste. Vägen till den här vinsten har gjort moderaterna till ett annat parti, ett parti som riskerar hybris, stagnation och interna bråk.

Långt upp i trappan hörs [[Ulf Adelsohn]]. En kloss moderater har pressat sig samman runt en dator en våning ner. Något är konstigt i valmyndighetens nedbrutna rapportering från distrikten. I Oskars församling på Östermalm, det mest klassiska av moderatfästen, har partiet backat. Likadant på Lidingö och i Täby och Danderyd.

– Det är för jävligt! sammanfattar Ulf Adelsohn läget.

En sak hade varit om socialisterna gjort framsteg, men det har de ju inte. Däremot har kristdemokraterna ökat hiskeligt, liksom centerpartiet. Uppenbart på moderaternas bekostnad.

– Det är för jävligt att folk inte röstar på vad de tycker på riktigt. Jag har inte träffat en person i sommar som inte har frågat om de ska stödrösta på kristdemokraterna. Det här handlar ju om procentenheter!

Han är rolig Adelsohn; det stora problemet skulle alltså vara de bedrövliga kyrkobrödrarösterna och den handfull valkretsar där moderaterna inte längre är gigantiska utan bara jättestora.

Är inte svårigheten för moderaterna efter valet 2010 den motsatta? Att partiet har vuxit sig för stort på alliansvännernas bekostnad? Det handlar inte bara om själva resultatet, utan om hur man vann.

Var inte en av de viktigaste orsakerna till den här valsegern att det var just moderaterna som dominerade och satte agendan på hela valrörelsen – såväl oppositionens som den egna alliansens?

Ta Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen, det tal han själv brukar säga är så viktigt under valår. Han gjorde en slags stand-up-show med skämt och hån och ett ovanligt avancerat skådespel i Johan Rheborg-anda.

Under ett träd i utkanten av parken stod HG Wessberg, den ständigt khakifärgade spindeln i regeringskansliet, och Anders Borg, finansministern med det hårt åtdragna svarta skinnbältet i de lika svarta jeansen. Dessa herrar var de första att ta upp applåd när partiledaren sa att man »hållit hårt i skattepengarna när det ställdes krav«. De nickade förnöjt när Reinfeldt lovade att inte sänka några skatter 2011 utan i stället satsa pengarna på »välfärdens kärna«.

Det var som om ingen av dem såg något problem i att folkpartiet samtidigt drev krav på sänkt värnskatt, att kristdemokraterna ville pressa ner bolagsskatten och att centerpartiet lagt fram förslag på lägre restaurangmoms.

Så länge moderaternas linje låg fast var allting frid och fröjd.

I den här valrörelsen har den moderata egoboosten tillåtits sväva ut på ett sätt som de mest entusiastiska partisterna bara kunde drömma om i valet 2006.

Allra tydligast syntes den i De Geer-hallen i Norrköping, på ungdomsförbundets valupptakt i början av augusti. En kolsvart sal där den konstgjorda röken låg tung längs golvet. Två blå spotlights som enda ljuskälla på scenen och i bänkraderna 1 000 unga storögda, självförtroendepeppade moderater i förväntansfull väntan på den stora ledaren.

Konferencieren för dagen – en man i fläskkotlettfrisyr och rosa piké – skrek ut i mörkret.

– Mina damer och herrar! Sveriges nästa statsminister!

Och i nästa ögonblick flimrade stroboskopet i gång och gladtechnons feta basfrekvenser vällde över lokalen och alla tusen studsade upp och klappade händerna. Fläskkotletten på scen hetsade med knytnävar i luften och alla skrek och jublade och höjde armarna i takt i skyn och den som mot förmodan aldrig fått åka till Ibiza skulle inte behöva betala biljett.

I detta till valupptakt förklädda stureplansparty gled Fredrik Reinfeldt in, omringad av livvakter och med myggmikrofonen fäst på höger kind. Han – som inför valet 2006 sagt sig ogilla mörka, trånga stökiga lokaler med hög musik och berusade människor – höjde handen som hälsning till dessa på partilojalitet och stordådsdrömmar rusiga ungdomar. De jublade när han sa »nya moderaterna« och de vrålade av lycka när han, som något slags svar på journalisternas spekulationer om förhandlingarna inför alliansens valmanifest, ropade:

– Det finns ingen större politikersjuka än att lova mer än man kan hålla.

Referensen till [[Jan Björklund|Björklunds]], [[Maud Olofsson|Olofssons]] och [[Göran Hägglund|Hägglunds]] spendervilja var uppenbar.

Moderaternas dominans och defensiva taktik – som i stort sett gick ut på att mala ner motståndaren, visa hur ansvarsfulla de själva varit och ligga lågt – drabbade heller inte bara oppositionen utan också – avsiktligt eller oavsiktligt – de borgerliga småpartierna.

Det var den sortens kampanj som socialdemokraterna brukar köra efter två mandatperioder vid makten. En valrörelse som handlar om att gömma de ministrar som är i hårdast blåsväder – läs Littorin och Husmark–Pehrsson – och betona det osäkra i att byta regering. Moderaterna lade i det här valet – för att låna ett av centerpartisten Roger Tiefensees favorituttryck – »en våtvarm filt« över hela debatten.

Ulf Adelsohn kan förstås stå där på valvakan på Clarion Hotel vid Norra Bantorget i Stockholm och sura över stödrösterna, men det är inte där problemet för den kommande mandatperioden ligger.

Problemet syns på tv-skärmarna som visar Maud Olofssons tacktal till det centerparti som siktade på minst 10 procent men backade till 6,6. Hon skrattar och ler. Beskriver inte med ett ord vilket nederlag hennes parti lidit. Hon, som med största säkerhet petas från posten som vice statsminister och dessutom kan utmanas om partiledarskapet, hör uppenbarligen klagomålen från golvet. Också bland kristdemokraterna finns en frustration över svårigheten att nå ut med budskapen och då ska vi inte ens tala om folkpartiet – det borgerliga lillebrorskomplexet personifierat.

Detta är den första utmaning som Fredrik Reinfeldt har byggt in i sin valseger. Vägen till återval gick genom borgerlig kannibalism, och det har blivit allt tydligare att moderaterna i praktiken utgör landets största parti. Kristdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet fungerar i dag – lite tillspetsat – mer som intresseorganisationer inom Partiet. Ungefär som en gång Broderskapsrörelsen, s-kvinnor och SSU i socialdemokratin.

Ska moderaterna bli det storvulna jätteparti som socialdemokratin visat fungerar så dåligt hos de svenska väljarna?

Klockan har hunnit bli tre minuter i tolv när de stegar ut från rummet på övre våningen – Borg, Schlingmann, Carlsson, Ask, Eklund, Sandström – och rusar ner för första delen av trappan där Anders Borg plötsligt inser att de inte behöver stressa, stannar upp och säger:
– Inte bråttom nu, det är bättre att han får vänta.

Han, det är Fredrik Reinfeldt. Han går bakvägen till bankettsalen för att hålla det svåra talet om segern som burit med sig så många svårigheter. Borg och de andra har hunnit tränga sig fram till scenkanten när partiledaren går på och möts av applåder och små blå moderatflaggor i skyn. Det är ett kort tacktal. Han hinner nämna det viktigaste: förlusten 2002 och förnyelsen.

– Till dem som säger att ingenting har hänt i svensk politik – titta en gång till! Det var jag som tillsammans med många andra tog emot ett valresultat 2002. Då var moderaterna på 15 procent och socialdemokraterna på 40.

De riktigt gamla i publiken kan dra sig till minnes 1968. När allt hade känts så bra ute på torgen och man tagit ut segern i förskott men kallduschat in på 12,9 procent. De medelålders vet hur det var 1985, då partiet legat över 30 procent i mätningar men överraskande backat på valnatten till 21,1 procent.

Det där är historiska förluster.

Men alla – ja, alla i partiets nuvarande ledande skikt – bär fortfarande i dag bilden av katastrofen 2002 på sina näthinnor. 15,2 procent, uppbrott och kaos, startpunkten för de nya moderaterna, själva orsaken till att Fredrik Reinfeldt står däruppe.

– Vi sa, fortsätter han, att vi gick till val som nya moderaterna. Vi skulle regera Sverige som nya moderaterna och det har vi gjort. Vår förnyelse har fortsatt.

Har den det? Är inte just det en av de mest anmärkningsvärda sakerna med den här valrörelsen; att den borgerliga alliansen i princip gick till val på samma politik som 2006? Var inte ett av skälen till vinsten att socialdemokraternas jobbpolitik enligt väljarna var så kass – inte att den borgerliga nödvändigtvis var så bra?

När det var tretton dagar kvar till val anlände Fredrik Reinfeldt till Jakobsbergs centrum, ett vindpinat torg inringat av höga, slitna betonghus. Löven på parkträden hade börjat gå från grönt till orange och utanför moderaternas vita valstuga hade ett gäng tonårskillar och några pensionärer med rullatorer parkerat sig.

De applåderade när han steg ut ur bilen.

Reinfeldt höll inget tal. Han lät villigt medborgarna bilda klunga runt honom och ställa sina frågor. Kärnkraften, personvalet, garantipensionerna, äldrevården, trängselskatten. Lugnt och tålmodigt lyssnade han och svarade. Aldrig polemik, alltid hundögonen.

Så småningom levererade också en journalist ett spörsmål: Var det ändå inte lite osäkert att rösta fram en borgerlig regering i två mandatperioder? Nej, svarade Reinfeldt.

– Vi har markerat väldigt tydligt, att väldigt mycket av de reformer vi vill se på plats gjorde vi nu under våra första fyra år. Jag ser fram emot att vårda och utveckla en hel del av de reformerna.

Trots att arbetslösheten låg på nivåer som Fredrik Reinfeldt kallat massarbetslöshet i valet 2006, fortsatte han och Anders Borg med i grunden samma arbetsmarknadspolitik som tidigare. De adderade lite utbildningsinsatser, men den där konstanta omvärderingen som nymoderaterna talat så mycket om utgjorde faktiskt ingen central del i valrörelsen 2010. Det var egentligen samma sakfrågor och samma svar som i valet 2006.

Längst fram vid scenen gråter några muf-tjejer, där bak i bankettsalen står de fortfarande med armarna i kors; de tycker partiledaren är för allvarlig, skit i sverigedemokraterna, vi har vunnit, lighten up!

– Är det någonting, säger Fredrik Reinfeldt, som svenska folket har sagt i kväll så är det att de har bejakat vår arbetslinje.

Det låter helt självklart; men det han säger är ju att väljarna har gillat förnyelsen från tiden före förra valet.

Den första regeringen som Reinfeldt bildade intog Rosenbad med ett färskt program som sakta fått ta form i riksdagskansliets skyddade vrår. Den andra regeringen tillträder utan detta lager av nya idéer. Frågan är om ständig förnyelse verkligen är en del av de nya moderaternas identitet efter valet 2010.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har kompromissat om mycket i den här valrörelsen men sällan om jobbskatteavdragen. Arbetslinjen har fungerat som röstmagnet och som stimulansåtgärd för ekonomin i stort, men särskilt många jobb tycks den inte ha gett. Vad händer om den politiken inte lyckas få fram en massa arbetstillfällen till valet 2014 heller? Vågar det moderaterna som vunnit två val i rad ompröva själva kungstanken? Orkar de det?

Detta är den andra utmaning som moderaternas valseger skapat. När alla varit upptagna med att regera och vinna val har utvecklingen av policy blivit lidande.

Ska moderaterna upprepa misstaget från Göran Perssons senare mandatperioder, att fastna i gårdagens lösningar när verkligheten ställer nya krav?

Sedan dör festen. Det är mycket märkligt; detta parti som inte varit så oerhört stort sedan kosackvalet och som formligen krossat sin ärkefiende, detta parti som dessutom aldrig haft rykte om sig att missa ett tillfälle till party. Långsamt tunnas det ut på bankettgolvet, trots parti­sekreterare Per Schlingmanns erbjudande om ett glas finansierat av partiet.

Bland barens upphällda champagneglas har Michael Storåkers följaktligen gott om utrymme. Han, ordförande för reklambyråjätten Storåkers McCann, är en av de där ganska okända människorna bakom framgången. Han har utformat mycket av kampanjen tillsammans med partisekreteraren, och levererar för sin del en rak och vacker putsad förklaring.

– Ledarskapsfrågan var central och blev dessutom allt viktigare under året. När förtroendet för Sahlin var exceptionellt lågt och förtroendet för Reinfeldt och Borg exceptionellt högt vann alliansen. Det här är ett av de tydligaste personvalen vi har haft i Sverige.

Person alltså, inte politik.

Genomgående har detta – med gott stöd i mätningar – varit det ledande svaret på vad valrörelsen 2010 handlade om. Men var det verkligen Fredrik Reinfeldt som segrade? Var det inte Anders Borg som vann detta val i finanskrisens spår?

När det bara var en vecka kvar till valdagen skulle partiledaren gästa TV4:s morgonsoffa. Uppdraget var enkelt – ta med en vän. Fredrik Reinfelt tog med Anders Borg. Inslaget blev mycket vackert med Annika Jankell som utfrågare, myspysigt och snyggt ljussatt och nästan homoerotiskt när de manligt försiktiga lovorden delades ut.

– Lugn och rätt snäll, sa Borg om Reinfeldt.

– Passionerad och engagerad, sa Reinfeldt om Borg.

Detta radarpar som enligt statsministern »mitt i livet i flera år haft ett gemensamt projekt« och delar »ett nära och varmt umgänge«, detta par vann ju valet.

Den enklaste, men kanske också sannaste bilden av moderaternas seger över socialdemokraterna får man när man placerar kurvorna över opinionsutvecklingen bredvid dem över den ekonomiska. När finanskrisen slog till gick den borgerliga alliansen om de rödgröna, när tiderna ljusnade vände allt tillbaka och när europroblemen lamslog Europa på våren 2010 gick de borgerliga om igen.

I morgonsoffan försökte Annika Jankell reda ut arbetsfördelningen mellan de två genom den raka frågan om det inte var Anders Borg som var konstruktören och Reinfeldt den som bara förde ut budskapet. Finansministern log och höll förstås god ton och lindade in kärnmeningen i många »om« och »men«, men kom till slut fram till:

– Jag är i och för sig ofta ansvarig för att hitta på lösningarna.

Det om något var falsk blygsamhet – Borg är konstruktören av den opinionsvinnande politiken. Han körde samma vals som på Stockholms central, fredagen före valet. När han skulle förtidsrösta och stegade in där med sina patenterade älgkliv inspirerade av John Cleese.

Han passerade utrymmet som socialdemokraterna hyrt och där Ylva Johansson envist upprepade budskapet om att »pengar till fler lärare måste vara viktigare än sänkta skatter«. Han röstade i lugn och ro och bröt mot vallagen genom att låta sig intervjuas på den tillfälliga vallokalens utrymme, och därefter angav han förklaringen till att hans parti skulle segra två dagar senare.

– Vi har ju haft en solid tyngd från den ekonomiska politiken och den har gradvis malt ner de rödgröna.

Den här morgonen hade han läst nya numret av Economist och därför passade han på att rabbla lite arbetslöshetsstatistik som han snappat upp där. Kvällen innan, på torsdagen, hade han suttit själv i sin lägenhet i Stockholm och tittat på partiledardebatten i TV4, hört kollegorna dra fram hans kort om 20 miljarders budgethål i det rödgröna manifestet. De här dagarna inledde moderaterna sin spurtkampanj och på partiets hemsida angav man fem skäl till att rösta på partiet. Det första löd: »Du kan lita på Anders Borg.«

Det var kanske inte arbetslinjen så mycket som finansministerns detaljrika och expertlika uppsyn som vann valet.

Åtminstone Bo Lundgren gläds på riktigt åt vinsten. Han, som partikamraterna kallar kolerisk, ler valvakans bredaste leende när han minglar sig fram bland silverryggar och blonda hårsvall. Denne man, för kvällen med röd slips och välkammad snedlugg, som anställde Anders Borg till moderaternas riksdagskansli i den nymoderata tideräkningens begynnelse, men som i den här valrörelsen valde »Notting Hill« med barnen före slutdebatten. Han svarar vänligt när journalister frågar att han tror att valet avgjordes i våras »när socialdemokraterna tappade greppet efter krisen«.

Alltså: Anders Borgs styrka jämfört med Thomas Östros.

Kanske är detta egentligen den största förändringen mellan den borgerliga valsegern 2006 och den 2010. För fyra år sedan var Borg en anonym tjänsteman, nu är han ett dragplåster. På sikt riskerar det att leda till problem.

Där moderaterna 2006 var ett parti som lyfte fram allianskollegorna och saknade en stark person med makt över pengarna har partiet i dag inte bara den självklara alliansledaren utan också en av de mest populära politikerna överhuvudtaget.

Den första svårigheten är att få det personliga samarbetet att fortsätta fungera. Från den innersta krets som inledde de gamla moderaternas väg mot den nya är det bara Borg och Reinfeldt kvar nu. Odenberg är borta, Schenström likaså, och Littorin. En andra mandatperiod – med svårare parlamentariskt läge, surare allianskollegor och med avsaknad av ny politik – ställer ännu högre krav på dessa två än tidigare. Den andra mandatperioden kan bli tuff.

Det andra problemet är att politiken sällan har lätt för att skilja vänner från fiender. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg basar över var sitt maktcentrum nu, och regeringsarbete och ansvar sliter. Allvarliga konflikter har uppstått mellan ännu såtare vänner.

Fredrik Reinfeldt har varit partiledare för moderaterna i sju år, och vid valet 2014 har han passerat det som nuförtiden brukar betraktas som bäst före datum – tio år. Som han själv uttrycker det så är det svårt att som toppolitiker »hålla sig frisk och vara samma person, och det tror jag, det gör man inte hur länge som helst, det är nära nog omänskligt, skulle jag säga«.

Anders Borgs ambitioner är höljda i dunkel, men bland moderater på valvakegolvet betraktas han som given kandidat när Reinfeldt behöver ersättas.

Direkt efter valsegern framstår egentligen scenariet som orimligt, men icke desto mindre utgör det en stor skillnad på moderaterna 2006 och moderaterna 2010. Nu styrs inte moderaterna av en person, utan två.

Det är den tredje utmaningen som moderaterna har byggt in på sin väg mot den historiska andra mandatperioden.

Ska Fredrik Reinfeldt göra om Göran Perssons misstag och kyla ner relationerna till sin mångåriga högra hand och finansminister?

Från tv-skärmen där på Clarion Hotel ser moderaterna Janne Josefsson bulldoghetsa askgrå socialdemokrater. Förra SSU-ordföranden Mikael Damberg dyker upp i bild, glåmig och med tomma ögon. Bankettgolvet vrålar i ett förlösande hånskratt.

Vilka risker segern än för med sig; detta är triumfen. Från en klunga ungdomsförbundare hörs ett taktfast handklappande skrål: »Vem vill vara sosse nu? Det vill ingen alls! Det vill ingen alls!«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera