Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Per T Ohlsson, författare, journalist och Senior Columnist i Sydsvenskan.

Veckans Fokus

Kosacken spökar

Per T Ohlsson har grävt djupt i historien och ställer sig frågan: Är Mona Sahlin lika klok efter valet 2010 som Per Albin Hansson var efter valet 1928?

I alla riksdagsval skrivs historia, men vissa framstår som mer historiska än andra: 1917 och tillkomsten av den vänsterkoalition som drev igenom allmän och lika rösträtt; 1932 och inledningen på en epok med social­demokratisk hegemoni; 1976 och den första borgerliga regeringen på fyra decennier.

Mycket talar för att valet 2010 hör hemma i denna transformerande kategori.

I skrivande stund har den borgerliga alliansen inte egen majoritet, men är klart största block. För första gången har en sittande borgerlig regering därmed fått förnyat förtroende av väljarna. Genom en säker hantering av en bråddjup konjunkturnedgång har alliansregeringen även skingrat föreställningen att bara socialdemokraterna klarar att styra landet genom ekonomiska kriser.

Att sverigedemokraterna tar plats i riksdagen innebär också det en stor förändring. Sverige är inte längre politiskt och parlamentariskt immunt mot främlingsfientliga krafter; den europeiska politikens avarter har nu etablerat sig även här.

I en situation där inget block har majoritet är det naturligt att eftervals­debatten främst handlar om regeringsfrågan. Men en annan för framtiden viktig diskussion är hur socialdemokraterna hanterar och analyserar sin förlust. Med knappt 31 procent av rösterna blev s endast marginellt större än m. Man måste gå tillbaka till extravalet i mars 1914 för att hitta ett sämre riksdagsresultat för partiet.

Hösten 2008, efter interna konvulsioner, tvingades [[Mona Sahlin]] släppa in vänsterpartiet i det rödgröna koalitionssamarbete som hon först ville begränsa till s och mp. Där inleddes det socialdemokratiska raset, från 45,7 procent i Synovates septembermätning 2008 till 34,0 procent ett år senare.

Socialdemokraterna har länge, i kraft av pragmatism och regeringsduglighet, haft en formidabel förmåga att attrahera väljare i mitten och bygga broar till grupper utanför arbetarklassen. Men när partiet inför årets val surrade fast sig vid ett av Västeuropas minst reformerade gamla kommunistpartier stötte man bort mängder av mitten- och medelklassväljare. Christer Isaksson, författare till flera böcker om socialdemokratisk politik, talar om »det största enskilda strategiska misstag en socialdemokratisk ledare har gjort inför ett riksdagsval«.

En verklig renässans för socialdemokraterna förutsätter att det rödgröna samarbetet avvecklas. Och då handlar det i första hand om att bryta med vänsterpartiet.

Socialdemokraternas egen historia är tydlig: i tidigare val där de har gjort radikala ryck eller slarvat med rågången vänsterut har partiet tappat mark. Så var det 1976 med Rudolf Meidners förslag om löntagarfonder. Så var det, fast inte med lika långtgående konsekvenser, 1948, då planhushållningsdebatten var intensiv. Men framför allt är det »kosackvalet« 1928 som rymmer lärdomar för dagens stukade socialdemokrati.

Det förhållandet att partiet hade valteknisk samverkan med kommunisterna, under kartellbeteckningen Arbetarepartiet, exploaterades hänsynslöst av högern. Socialdemokraterna förlorade fjorton andrakammarmandat.

Den tidens ledande socialdemokrater – Per Albin Hansson, Gustav Möller, Ernst Wigforss och Rickard Sandler – drog den korrekta slutsatsen att partiet måste tona ned radikalismen i allmänhet och socialiseringskraven i synnerhet. Vid partikongressen 1932, mitt under depressionen, slog partistyrelsen tillbaka socialiseringsivrarna och på hösten samma år gjorde socialdemokraterna sitt dittills bästa val: 41,7 procent. Per Albin Hansson bildade regering.

Det slags excesser som präglade kampanjen 1928 – det hette bland annat att en röst på Arbetarepartiet var en röst på Moskva – förekommer inte längre och Sverige är i dag ett annat samhälle än då, men man skulle kanske kunna säga att ett spöke red genom 2010 års valrörelse, kosackens spöke:

Återigen var det ett formaliserat samarbete med ett ytterlighetsparti som sänkte socialdemokraterna.

Nu återstår det att se om Mona Sahlin är lika klok som Per Albin.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera