Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Maud Olofsson i SVT:s »Agenda« i söndags.

Veckans Fokus

Miljöproblem

Valrörelsens spurt avgörs av dagordningen. Så länge det handlar om jobb och regeringsduglighet regerar Reinfeldt. Men Maud Olofssons iver att prata miljö blottar alliansens svagaste fråga.

Tjällmo ska vi till nu, till Curt Karlsson.

– Hej Curt, vad vill du fråga om?

– Ni ska ju bygga ut vindkraften hörde jag här förut, men hur mycket ska ni bygga ut den?

– Vi har sagt att det förnybara ska vi bygga ut så att det är 50 procent av vår energi till 2020.

Telefonväkteri i Radio Östergötland; två veckor till val. [[Maud Olofsson]] sitter i studion, lurarna runt öronen, blommig blus.

– Vad är det mer än vindkraft som är förnybart då? frågar Curt.

– Ja, det är kraftvärme, bioenergi, sol kommer så småningom och våg. Vi har ett planeringsmål på 30 terrawatttimmar.

– Jaja.

– Tror du inte på vindkraften, Curt? bryter programledaren in.

– Nej, jag tror inte ett ögonblick på det där, och det är så att jag har jobbat inom stålindustrin, aluminiumindustrin alltså, där man smälter metall. Vad ska de göra i industrin de dagarna det inte blåser?

Valrörelse; detta att möta väljarna – och att dömas av dem.

– Om man gör sig beroende av vindkraften, fortsätter Curt, vad fan ska man göra den dagen som det inte blåser? Vem ska betala arbetarna den dagen de inget kan göra?

– Vi måste ha många olika energikällor för att klara vår försörjning, försöker Maud.

Hon blir avbruten.

– Det där med vindkraft är ju något man kan ha för att vi tycker det är roligt, fnyser Curt.

Han vill inte lyssna, inte ens fråga. Bara berätta. Att vindkraft inte duger till stålindustrin, att elen blir för dyr, att det kommer att stå stela fågelskrämmor över hela landet när staten slutar subventionera vindkraften om några år.

Maud Olofsson tar sats igen.

– Men det vi gör nu är ju att vi stimulerar det här via elcertifikatsystemet. Och det är ett mycket mer effektivt system än man har i något annat land.

– Äh, det där är ju bara historier ni håller på med! Jag måste säga att det enda som är bra med dig är det där du har mitt i ansiktet, för det glappar ju ta mig fan så jävla mycket, hej med dig!

Det är inte lätt att vara partiledare. Inte i en valrörelse, och inte om man heter Maud Olofsson och i två år har sett sitt partis opinionsstöd förtvina som en torkande murkla. För samtidigt som Curt och rätt många andra på landsbygden surar över vindkrafts­ambitionerna, anser merparten av svenska folket att centerpartiet inte alls duger till i miljöpolitiken.

Den borgerliga alliansen och dess »gröna röst« förlorar stort mot oppositionen i Fokus nya mätning över vilket av blocken som har högst förtroende på sex viktiga områden. Mer än varannan väljare föredrar de rödgrönas miljöpolitik. Till och med bland de borgerliga väljarna är det en majoritet som tycker att de rödgröna har den bästa politiken.

Maud Olofsson – som för tre år sedan talade om att partiet skulle nå 16 procent i valet 2010 och vara största borgerliga parti 2014 – har inte lyckats vinna partiets gamla profilfrågan till den borgerliga alliansen. Hon må vara regeringens grönaste röst, men inte tillräckligt grön, enligt väljarna.

Spelar det någon roll?

Den borgerliga alliansen är ju klart favorit­tippad hos såväl spelbolag som opinionsinstitut. Och har också generellt den bästa politiken, enligt väljarna i mätningen som Synovate gjort på Fokus uppdrag. Väljarna föredrar bara de rödgröna när det kommer till miljö och vård. Skolan, att företräda Sverige utomlands och att hålla ihop en regeringen och jobben, i allt det regerar de borgerliga.

Klockan åtta på morgonen pulserar Handelsanställdas huvudkontor i Stockholm av valvilja. Samstämmig indignation över regeringen och optimistiska tolkningar av opinionsläget sköljs ner med ostmacka och svart kaffe.

Strax vecklar Lars Östberg och Daniel Carlstedt in sig i en liten röd Toyota med riktning Ekerö. De ska besöka butiksanställda, bedriva valrörelse, berätta om rätt till heltid.

Ekerö är en troget borgerlig kommun och den första arbetare de möter – Niklas Yngwe på Ica Tappström – avfärdar deras förslag:

– Jag är så trött på det där snacket. Man skapar sin egen anställning. Arbetslöshet är inte något som oroar mig. Folk ska sluta gnälla och ta sitt ansvar.

Han är 21, ska rösta för första gången och har definitivt större förtroende för regeringen när det gäller sysselsättning.

– De rödgrönas bidragspolitik känns inte trovärdig, säger han som ett eko av Fredrik Reinfeldt.

Lars Östberg och Daniel Carlstedt traskar snabbt vidare i snålblåsten. På SportXtra möts de av orden »oss kan ni inte förändra«, och när personalen redogjort att de gillar regeringens politik motas fackpatrullen ut ur butiken med ett »nej, nu har vi inte tid längre, vi behöver jobba«.

Socialdemokraternas valmaskin – LO – brukar vara borgerlighetens skräck i valrörelser. Men fungerar arbetsplatsagitationen lika bra i år, när socialdemokraterna inte är det bästa arbetarpartiet i väljarnas ögon?

Mer än dubbelt så många av de tillfrågade i Fokus mätning tycker att regeringspartierna har en bättre politik när det gäller sysselsättning. Bara en femtedel föredrar de rödgröna.

Anna Nordgren, som står i sin butik och säljer söta barnkläder och fiffiga leksaker, vill gärna prata politik. Hon har inte bestämt vad hon ska rösta på och vacklar mellan blocken. De rödgröna tilltalar hennes känsla för solidaritet.

– Arbetslöshet eller sjukdom kan drabba vem som helst – mig också – och det är lätt att glömma bort när man har det bra. Men samtidigt kan jag inte tycka annat än att regeringen är bäst på att skapa sysselsättning, säger hon.

Mer än hälften – 55 procent – av dem som uppger sig rösta på socialdemokraterna tycker att båda blocken är lika dåliga eller föredrar alliansens politik. LO-medlemmarna har uppgett att sysselsättningen är valets viktigaste fråga. Men de föredrar faktiskt de borgerligas politik, enligt Fokus mätning. 21 procent anser att de rödgrönas jobbförslag är bäst, 24 svarar att alliansens är bättre.

LO-basen Wanja Lundby-Wedin anser att det beror på att undersökningen är genomförd dagarna innan de rödgröna presenterade sitt valmanifest. Men hon säger också:

– Man ska inte underskatta att upprepningar sätter sig och blir en sanning. Regeringens mantra om att de har den bästa jobbpolitiken verkar ha satt sig.

Hennes uttalande är mer intressant än man först kan tro. Om motståndaren nu har vunnit en fråga och det är en vecka kvar till valet och det handlar om ett mantra som satt sig och som man inte lyckas bryta, ja, då kanske den rimliga slutsatsen är att man bör sluta ge området uppmärksamhet.

Socialdemokraternas valmaskin borde – hur illa det än klingar i LO-borgen – kanske inte prata om sysselsättning under den sista veckan. Utan ägna sig åt de områden där de rödgröna är populära: vården och miljön.

En valspurt, brukar politiska rävar tjata, avgörs ju av vilka frågor som står på dagordningen.

Maud Olofsson viftar med en bunt ihoprullade papper i luften framför [[Maria Wetterstrand]]. De sitter i en röd soffa utanför en studio hos SVT.

– Får jag se pappret eller? frågar spåkröret surt.

I »Agenda«-sändningen har de hållit god ton, men nu när journalisterna samlas runt dem och Maud Olofsson beskriver innehållet i centerpartiets nya rapport om bristen på konkreta förslag i miljöpartiets politik blir det plötsligt en riktig politisk debatt.

Näringsministern har svårt att dölja ironin när hon gång på gång upprepar samma fråga:

– I morgon kan du väl redovisa hur du ska nå dina klimatmål, ton för ton.

– Nej, säger Maria Wetterstrand, det kan jag inte för det är så det funkar med mål.

– Jag kan göra det, replikerar Maud.

– Därför att ni har satt ert mål så lågt att om vi håller den takten med utsläppsminskningarna så tar det ungefär 200 år innan vi når dit vi ska vara 2050. För att ni skiter i att sätta ett mål som är vad världen behöver!

Det är duellen om vem som är grönast: den som sätter upp lägre klimatmål som man säkert kan nå eller den som sätter upp högre mål och kanske inte klarar av dem?

– Varför, fortsätter Maria, ska inte vi bli det land som drar till oss de nya investeringarna och den nya tekniken?

– Det är vi ju redan, säger Maud.

– Nej, det är vi inte! Vi har halkat ner till artonde plats.

– Nu är du inte sanningsenlig! Håll dig till … sanningen.

– Jo, det är sant. Jag kan ge de här journalisterna papper som visar det. När det gäller utsläpp ligger vi bra till. Men när det gäller klimatpolitiken har vi halkat ner. Och vad ger det för effekt på utsläppen på längre sikt? Jo, att takten stannar av i minskningarna.

– Vi har ju minskat utsläppen under den här mandatperioden!

– Vi vet ännu inte hur mycket!

– Vi har minskat i transportsektorn.

– Jo, men det är ju för den ekonomiska krisen, säger Maria och gapskrattar.

– Nej!

– Jo!

Innehållsmässigt händer det inte så mycket mer, men diskussionen filmas av Expressen och får stort genomslag dagarna efter. Och det är egentligen där det riktigt intressanta börjar.

I en valrörelse som varken har präglats av ideologiska eller ens sakpolitiska vägval, där partierna mest av allt ägnat sig åt att agera defensivt och där en bröstpump kan stå i fokus i flera dagar är det faktiskt ganska lätt att få uppmärksamhet för ett miljöbråk.

Vilket förstås gläder miljöpartisterna. Färska undersökningar hade ju visat att både miljöfrågan och Maria Wetterstrand sjunkit på väljarna och mediernas dagordning, men plötsligt blev deras fråga het igen.

– När moderaterna gör valaffischer där det står »Rösta för ett bättre klimat« så inte fan går folk och röstar på moderaterna, som Wetterstrand har uttryckt det.

Det spännande är att Maud Olofsson också tycker att hon tjänar på att miljöfrågorna lufts upp.

– Miljöfrågan är kidnappad av vänster och av vänsterlösningar och vi har inte lyckats vrida över den till allianssidan. Om det inte finns en kritiskt granskande journalistkår som granskar vad miljöpartiet säger så kan de ju glida fram på ett bananskal och ha en hög trovärdighet. I den här diskussionen kunde jag för första gången pressa Maria Wetterstrand, säger hon.

Centerpartiet behöver förstås all uppmärksamhet partiet kan få.

Partiet balanserar runt fem procent och Maud Olofssons tidigare storslagna drömmar verkar avlägsna. Nu handlar det om att inte åka ur riksdagen och på det sättet stjälpa regeringen.

Men just det syftet har baksidan att miljöfrågorna får uppmärksamhet och blir viktigare för väljarna. Som tycker att de rödgröna har den bästa politiken på området.

Situationen är exakt likadan för [[Göran Hägglund]] som behöver prata sjukvård för att kravla upp över fyraprocents-spärren, men som då samtidigt sätter en rödgrön fråga i fokus.

På det sättet är det Maud Olofsson och Göran Hägglund som kan sänka [[Fredrik Reinfeldt]]. De är hans svaga kort.

Och kanske det enda som står mellan honom och ytterligare fyra år i Rosenbad.

När Curt Carlsson avslutat sin utskällning och lagt på luren kastar producenten in en jingel och radioväkteriet i Östergötland fortsätter. Maud Olofsson biter ihop, klarar av ytterligare två samtal innan programledaren säger:

– Nu kommer din önskelåt.

Ur högtalarna strömmar Linda Bengtzings »Hur svårt kan det vara?«

Då fylls Maud Olofssons ögon med tårar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera