Så byggs de nya socialdemokraterna

När jag lyssnade på [[Mona Sahlin|Mona Sahlins]] tal under valnatten slog det mig att den här valförlusten kan vara början på något nytt för Mona Sahlin. Hennes framträdande på valnatten var verkligen ett av hennes bättre och hon bad om ett större mandat än hon tidigare fått.

Jag har liksom socialdemokraterna stått på en valvaka och känt att allt bara faller. Det var 2002 och moderaterna var på väg utför och hade landat på katastrofala 15,2 procent. Så här i efterhand ska man veta att det kan vara då en framgångsresa börjar.

Ska Mona Sahlin lyckas med en framgångssaga så måste hon också ta kommandot över den komplicerade process som en omprövning och idéutveckling faktiskt innebär. Den kriskommission som har tillsatts måste göra en ärlig analys – en analys som kanske gör ont och som kan skapa både interna konflikter och externa spekulationer. Och den kommer att bli mycket svårare än den som moderaterna genomgick åren 2002 till 2006.

Mona Sahlin måste dessutom våga se till att ompröva och förnya hela arbetar­rörelsen. Vågar hon, orkar hon och tillåts hon att leda socialdemokraterna på det sättet kanske valnatten 2010 inte var slutet utan början på Sahlins riktiga partiledarskap.

En förändringsprocess i ett parti bygger på människor som gemensamt har samma mål – att brygga över den politiska idégrunden in i en ny tid. Det gäller att finna svaren på de frågor som många människor ställer sig. Och att framför allt älska hela processen fram till det målet.

Många letar efter hur strategin sett ut, efter vad som var planen och framför allt vem som gjorde planen. Men då letar man efter sanningen i fel ände. Politik handlar om människor som tillsammans tror och brinner för något. Det handlar sällan om personer som enskilt och i sin ensamhet försöker »verka ut den stora planen«. Det är utan tvekan ett antal personer som brinner för idén att göra något för andra människor och som grundar sitt politiska engagemang kring en djup idéutveckling.

Tidigt under valrörelsen, då jag med blåslampa letade efter var idéutvecklingen i arbetarrörelsen skedde, fann jag inte mycket. Så när jag i Almedalen debatterade och offentligt samtalade med ledande socialdemokratiska valstrateger var det tydligt att dessa personer långt ifrån hade en djupare insikt kring de politiska förslag som de röd-gröna lade fram.

Det var då jag förstod att arbetar­rörelsen inte lett idéutvecklingen framåt internt. Och med en utebliven idéutveckling är det också svårt att göra rätt analys kring andra partier och deras strategier.

I dag är det för mig nämligen helt uppenbart att s-ledningen redan före valet 2006 gjorde en felanalys kring de nya moderaterna. Man trampade helt fel när man trodde att nya moderaterna och alliansen bara var en kampanj. Bara affischer. Bara slogans. Bara ett pr-trick helt enkelt.

Samma sak är det med felanalysen av alliansbygget. Att under valrörelsen endast kopiera kampanjerna och formerna men inte bottna i att ha fördjupat samarbetet genom gemensamt reformarbete av klassiskt snitt är ett annat fel.

Både valet 2006 och valet 2010 var troligen redan förlorade före valet 2006.

Framtiden för arbetarrörelsen är komplicerad. Mona Sahlin kan lära sig av idéutvecklingen i de nya moderaterna – hon kan lära sig om alliansbygget – på riktigt – men hon har en än större resa framför sig. Att ompröva ett parti är en sak – att ompröva hela arbetarrörelsen är en annan.

Arbetarrörelsen bär på en fantastisk historia och gedigen idégrund men kanske ett allt för långt regeringsinnehav har inneburit en utebliven idéutveckling. Mona Sahlin borde nu ställa sig frågan var det nya folkhemmet är någonstans, hur det ser ut och vart det är på väg. Men Sahlins största prövning blir inte att förändra socialdemokraterna. Hennes största utmaning blir att förändra LO och LO:s syn på omvärlden. Ett »nya socialdemokraterna« förutsätter ett »nya LO«. Samtidigt och inledningsvis måste hon också hitta de individer som kan, orkar och brinner för den processen tillsammans med henne.