Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Gudrun Schyman bränner 100 000 kronor i Almedalen.

Veckans Fokus

Sanning och konsekvens

Valrörelsens stora medienyhet var ­lögn­detektorerna. De fick politikerna att skärpa sig.

Inför amerikanska presidentvalet 2008 satte sig en grupp reportrar vid S:t Petersburg Times i Florida ner. Hur skulle de göra för att tränga igenom den politiska retoriken och helt enkelt bena ut sanningen bakom valfläsket?

Lösningen blev en »Truth-o-meter«, en sanningsmätare inspirerad av den klassiska lögndetektorn. De bad läsarna om tips på tveksamma uttalanden och gensvaret blev enormt.

Reportrarna  började lusläsa grundkällor och statistik. Resultatet, domen om man så vill, blev ett utslag på mätaren tillsammans med direktlänkar till all research.

Bill Adair är redaktör för PolitiFact som utvecklade »Truth-o-metern« och han säger till Fokus att den största vinsten med konceptet är att väljarna stärkts.

– Nu kan de få värdefull information som de inte hade förut om vad som är sant och inte. Och det gör att de kan göra bättre val när de sedan röstar.

Inte minst politikerna själva följer PolitiFacts granskningar. När debatten om den amerikanska sjukvårdsförsäkringen rasade gav sajten vid ett tillfälle president Obama en »Half true« för ett uttalande.

Uppmärksamheten fick effekt och Obama var snabb med att korrigera den halvsanna uppgiften i sina kommande tal.

Men hur gör de då när sanningen ligger någonstans längs en gråskala? Bill Adair menar att det är just därför deras sanningsmätare inte är binär, den har sex steg.

– Om någon säger att 5 000 man stupat i Irak, men den verkliga siffran är 4 200, är inte det fel. Vi skulle sätta »Nästan sant« på ett sådant uttalande«.

Politikerna både älskar och hatar PolitiFact, berättar Bill Adair. När deras motståndare sagt något »Falskt« kallar de oss »opartiska faktakollare.

– Har däremot de själva sagt något som vi kommer fram till inte stämmer så ignorerar de oss.

I Sverige var Svenska Dagbladet först ut, de införde i våras – med PolitiFact som uppenbar förebild – en tregradig skala på sin »Faktakollen«.

I april hakade Aftonbladet sedan på med sin femgradiga »Lögndetektorn«, i utformningen ännu mer lik originalets truth-o-meter. I samband med Almedalsveckan drog Sveriges Radio i gång sin variant: »Sanningsmätaren«. En sexgradig skala på samma tema.

Dagens Nyheter lanserade visserligen redan tidigare i år en liknande tjänst, »Valfläskkollen«, där de försöker bena ut den politiska retoriken. Men utan betygsskala, som de andra varianterna.

Hur funkar det då? Ja, kommentarsfälten är tunga. Ofta ett par hundra inlägg av initierat tyckande och nähä-så-är-det-inte-alls-det.

Just interaktiviteten med läsarna tog Christian Lura, kriminalreporter på norska Bergens Tidende fasta på när han och hans kollega Helge Svela skapade sin Faktasjekk inför stortingsvalet förra året. De jobbade intensivt med att använda Twitter för att fånga in idéer och efterlysa fakta.

– Vi är inte experter på mycket i livet, men våra läsare är, konstaterar Christian Lura. Re-Tweet-funktionen på Twitter är lysande för att snabbt nå många intresserade.

Att lägga politiska uttalanden under lupp lärde Christian Lura avslöjade mycket.

– Jag hade aldrig reflekterat över att så mycket av politiken handlar om visioner. Som uttalanden som »om Fremskrittspartiet får makten rasar välfärdssamhället«. Och sådana visioner är naturligtvis knepiga att faktagranska.

Granskningarna de gjorde blev ändå många, runt femtio, och fick stor uppmärksamhet. Förvånansvärt mycket positiv respons, även från dem som haft »feil«. Efter hand började också politikerna hänvisa till Faktasjekks genomgångar i sina tal. Ett stort erkännande, menar Christian Lura som tror att han och kollegan faktiskt har påverkat den politiska retoriken. Även om de, som han säger, bara skrapat lite på ytan.

Men alla har inte tagit deras verksamhet med ro. Stortingets politiska rådgivare blev nervösa av skriverierna och började dubbel- och trippelgranska sina underlag innan de gav det vidare till sina politiker.

Personer runt de svenska partiledarna välkomnar medias granskning av politikernas uttalanden. Men flera ifrågasätter hur riktig själva betygsättningen är. Det blir en för grov förenkling att gradera en sanningshalt med en barometer eller ett stoppljus.

Därmed inte sagt att de själva inte utnyttjar metoden och flitigt tipsar nyhetsredaktionerna om motståndarsidans kontroversiella uttalanden.
Sveriges Radios »Valobservatörerna« framhålls som en mer tillförlitlig granskning av uttalanden, en genomgång av källor men utan betygsättning.

Som en partistabsman uttryckte det:

– Det är ju inte heller bara siffror som avgör om en politiker är en bra politiker.

Under Almedalsveckan i somras tände [[Gudrun Schyman]] grillen och satte fyr på sedel efter sedel. Kamerorna smattrade när hundratusen kronor gick upp i rök för att visa på minutskillnaden mellan mäns och kvinnors löner.

De stora svenska nyhetsredaktionerna satte genast tänderna i summan, ett hundra tusen kronor, kunde det stämma? Det började faktakollas, lögndetektorsgranskas och sanningsmätas.

Aftonbladets lögndetektor sågade snabbt hennes uträkning medan SvD gav henne grönt ljus. Dagen därpå kände sig SvD tvingade att göra en faktakoll av sin faktakoll och medger att det kanske varit mer korrekt att räkna som kvällstidningen gjort. Det vill säga att Schyman borde ha låtit bränna en betydligt större summa.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera