Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

28 september 2002. Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tillsammans med rådgivaren Paulo Silva på väg genom Gamla stan i Stockholm efter förhandlingar med socialdemokraterna.

Veckans Fokus

Spelet om makten

Förr räckte det med ett handslag. I dag handlar det om fräckhet, formalia och rent lurendrejeri.

Strax efter halv sju på kvällen, den tredje dagen efter riksdagsvalet 2002, lämnar tre personer miljöpartiets kansli i Gamla stan i Stockholm. Lite småhungriga går de Prästgatan ner mot Järntorget på jakt efter ett lagom avskilt ställe där de kan ta en bit mat och en pilsner, och samtidigt fortsätta samtalen om ett rödgrönt rege­ringssamarbete.

Det är socialdemokraternas parti­sekreterare Lars Stjernkvist, miljöpartiets förste vice ordförande Åsa Domeij och partisekreterare Håkan Wåhlstedt.

Vid 7-Eleven-butiken i kullerstenskorsningen vid Västerlånggatan springer de in i Lars Leijonborg. Ett något obekvämt sammanträffande – åtminstone för de två miljöpartisterna. Folkparti­ledaren fäller en syrlig kommentar om att Domeij och Wåhlstedt valt fel umgänge.

– Där går du alldeles ensam, din stackare, kontrar Lars Stjernkvist.

Vad han då inte vet är att [[Lars Leijonborg]] har bråttom till ett annat möte. Han ska träffa [[Maud Olofsson]] – och språkrören [[Maria Wetterstrand]] och [[Peter ]]Eriksson.

Samtidigt som miljöpartiet förhandlar med socialdemokraterna för de hemliga diskussioner om att bilda regering med folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna. Socialdemokraterna har ingen aning om det.

– Är det något man kan lära av regeringsförhandlingarna 2002 så är det väl att man ska akta sig för att vara stöddig och skadeglad, säger Lars Stjernkvist i dag.

Det tog två veckor av intensiva förhandlingar innan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet till slut kom överens om ett regeringssamarbete. Håkan Wåhlstedts viktigaste erfarenheter säger något om hur en regeringsförhandling går till. Det gäller, menar han, att vara stenhård.

– När vi var schysta och kanske lite naivt mesiga så blev vi ofta överkörda. Ju taskigare vi var, desto mer fick vi igenom.

Det är lätt att tro att jakten på makten tar slut när vallokalerna tömts på folk och rösterna är räknade. Att det är över då. Så har det också varit många gånger i svensk politisk historia, när sittande regering får förnyat mandat.

Men ofta är det först under de kommande dagarna och nätterna som det verkligen avgörs vem som ska leda landet de kommande fyra åren. De hugade rege­ringsbildarnas förhandlingsvilja, pragmatism, ledaregenskaper och politiska skicklighet sätts på hårda prov. Processen kan dra ut i veckor.

Historiskt kan man säga att det går till ungefär så här:

Förberedelserna börjar ofta månader, ibland år, före själva valdagen. Scenarier målas upp, terränger sonderas och tänkbara statsrådskandidater nagelfars.

Varken jobbet att skriva regeringsdeklarationen eller sätta ihop ministerlistorna kan dock ta sin början innan valresultatet står klart. Självklart pågår embryon till sådant arbete i trängre kretsar, men i mindre utsträckning än man kan tro, enligt dem Fokus har intervjuat.

Ministerkandidaterna är svåra att förbereda av rädsla för läckor. I de fall det är aktuellt med en flerpartiregering så vidtar det tidsödande arbetet med att komma överens om vilka departement som ska tillfalla vilket parti i praktiken först efter att valresultatet är klart.

En förklaring till denna senfärdighet är rädsla. Det finns en inbyggd motvilja mot att ta ut valresultatet i förskott och detaljplanera vad som komma skall. Vissa kallar det skrock, andra en sorts försvarsmekanism.

– Då måste man ju tänka på alternativen: vinst eller förlust. Bägge kan vara nog så jobbiga under en valkampanj, säger Ola Ullsten, statsminister i den folkpartistiska minoritetsregeringen 1978–1979.

Formellt gå det till så här: dagarna efter valet kallar talmannen till sig partiledarna för att fråga hur de resonerar kring regeringsbildningen. Vanligast är att de ber om att få återkomma efter överläggningar. När talmannen fått sina svar är det dennes uppgift att utse en regeringsbildare. Därefter röstar riksdagen. Men statsministerkandidaten kan bara förlora om han eller hon får fler än 175 av riksdagens 349 röster emot sig.

Snabbast går det förstås om sittande regering vinner. Då är det i princip bara att rulla upp ärmarna. I riksdagsvalet 1998 backade socialdemokraterna med sju procent, men det hindrade inte Göran Persson från att snabbt utropa sig själv till statsminister för ytterligare en mandat­period. Så kommer det dock inte kunna gå till från och med valet 2014. Enligt den föreslagna grundlagsändringen måste riksdagen från och med nästa val rösta om statsministern, och därmed regeringen, ska få sitta kvar.

Statsvetaren Torbjörn Bergman på Södertörns högskola är expert på svenska regeringsbildningar. Enligt honom råder det i Sverige en bestämd uppfattning att det ska går lätt och snabbt att bilda regering. Den informella maxgränsen tre veckor, det vill säga tiden mellan valet och riksdagens högtidliga öppnande, är en outtalad regel som alltid respekteras.

Däremot har själva regeringsförhandlingarna förändrats. På 1950-talet förhandlades det under relativt fria, muntliga former. Sedan 1970-talet har de blivit alltmer formaliserade och sätts noga på pränt. De borgerliga diskussionerna 1991 är ett tydligt exempel på detta, med sin enorma mängd underdokument producerade på kort tid. Även själva regeringsförklaringarna har blivit avsevärt längre.

Dubbelspel i stil med det miljöpartiet drev 2002 är relativt ovanligt.

Efter valet 1994, då socialdemokraterna vann men var beroende av vänsterpartiets stöd, fördes samtal över blockgränserna. Lars Stjernkvist minns hur han orsakade socialdemokratisk lyssnarstorm när han i radions »Studio ett« försvarade möjligheten att samarbeta med folkpartiet. För att nyss utkommen ur studion mötas av beskedet att [[Ingvar Carlsson]] precis avfärdat alla sådana tankar.

Dåvarande folkpartiledaren [[Bengt Westerberg]], som avgick strax efter valet, säger i dag att han aldrig trodde på ett regeringssamarbete med socialdemokraterna:

– Jag uppfattade det som att Ingvar Carlsson var ointresserad av det från första början. Motståndet inom socialdemokraterna var för starkt.
Den mest mytomspunna regeringsbildningen i svensk nittonhundratalshistoria är nog ändå den som skedde 1978.

I oktober det året avgick den borgerliga regering som leddes av centerpartiets Thorbjörn Fälldin, eftersom den inte kunde enas i kärnkraftsfrågan. Regeringskrisen var ett faktum. Moderaterna ville då ha en regering som bestod av moderaterna och folkpartiet, med ett visst stöd av kärnkraftsmotståndarna centerpartiet. Men det hela fick en helt annan, mycket oväntad lösning.

Den 47-årige folkpartiledaren Ola Ullsten ville ha en renodlad folkpartiregering med sig själv som statsminister. Det kunde bara ske genom att socialdemokraterna, med Olof Palme i spetsen, lade ner sina röster. För att lyckas med det otänkbara, att bilda regering med bara 49 av totalt 349 mandat i riksdagen, bedrev Ola Ullsten ett raffinerat politiskt maktspel, bland annat beskrivet i Mats Bergstrands nya biografi över Ullsten.

Folkpartiledaren förhandlade med moderaterna samtidigt som han i hemlighet köpslog med socialdemokraterna. Hysch-hysch och läggspel. När det stod klart att Gösta Bohman under inga som helst omständigheter kunde tänka sig att stödja en renodlad folkpartirege­ring – vilket egentligen inte var så förvånande – stod allt hopp till Olof Palme. Skickligt hade Ullsten förberett marken hos social­demokraterna. Och nu lyckades han övertyga socialdemokraternas ledare om fördelarna med en folkpartistisk regering, nämligen att en sådan skulle vara tvungen att vända sig vänsterut för stöd, och att socialdemokraterna på det sättet kunde få inflytande.

»Han spelade under täcket med Palme, och lurade skjortan av Bohman«, som Mats Bergstrand skrev.

Sveriges hittills enda folkpartistiska regering satt vid makten fram till valet 1979, då en ny borgerlig trepartiregering bildades och Ola Ullsten utsågs till utrikesminister. I dag, 30 år senare, tycker Ola Ullsten att han tog hänsyn till väljarnas intresse genom att lösa kärnkraftsfrågan, även om en regering med så pass svagt stöd knappast är önskvärd i sig.

– En regering som bara har tio procent av rösterna i parlamentet är ingen bra lösning, säger han.

Det raffinerade maktspel som han ägnade sig åt för att kunna bilda regering har föranlett liknelser med en machiavellisk maktfurste. Själv beskriver han en något kluven inställning till uppdraget som regeringsbildare.

– Att bilda regering är ett pikant, ­trevligt och konstigt uppdrag. Konstigt, när det slår en att man själv bestämmer och ensam tagit på sig ett mycket stort ansvar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera