Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Göran Greider, debattör och chefredaktör för socialdemo­kratiska ­Dala-Demokraten.

Veckans Fokus

Var är folkstyret?

Göran Greider skriver om en svart vecka, då han upptäckte att sverige­demokraterna är det enda parti som bygger sin rörelse underifrån.

Nej, jag tror aldrig att jag känt mig så nedslagen och dyster efter ett riksdagsval som denna gång. När siffrorna växte fram på tv-rutan från den första vallokals­undersökningen blev jag visserligen inte överraskad, ty detta var i stort sett väntat. Ändå var det som om en ögonblicklig skymning sänkte sig över medvetandet.

In i det sista hade jag hoppats att den mediala dagordning som styrde val­rörelsen inte skulle segra, men det gjorde den. Där var det regeringsdugligheten och ledarskapet som stod i centrum – en kompetent Fredrik mot en inkompetent Mona, som om det Sverige jag trott vara modernt nu slutligen visade sitt rätta ansikte och inte kunde acceptera tanken på en kvinna som statsminister. Ledarskap och regeringsduglighet rymmer för mig perspektiv på politiken som är djupt reaktionära, eftersom inget av dessa ord har mycket att göra med demokratins kärna – folkstyre – eller med vare sig sakfrågor eller ideologi.

Nu, i detta alltmer borgerliga Sverige, träder således personligheten fram och ställer sig före och framför politiken. Vad betyder det? Att i princip vi alla har blivit sämre på att tänka i samhällsfilosofiska eller idépolitiska termer. Vi tänker inte – vi har på sin höjd förtroende för den ena eller andra ledarskapsauktoriteten. Man kan bli anarkist för mindre!

Vad var det då för moderat parti som nästan blev lika stort som socialdemokratin? Svar: de nya moderaternas framgångar vilar inte på någon social rörelse som är levande runtom i landet. Inget sådant har siktats, vare sig i Stockholms innerstad eller i Vellinge. Nej, framgången är ett resultat av skicklig marknadsföring och pr-tänkande. Moderaterna insåg till slut att de inte kunde bestiga det hälleberg av jämlikhet som finns i detta land från fel sida – därför gick de runt detta berg och dök upp på andra sidan, utklädda till nya moderater. Men succén vilar icke på någon social massrörelse. Den vilar på pr och på ett par, tre personligheter i ledningen.

Den allt oftare uttalade ambitionen från moderaternas sida att de vill bli statsbärande klingar ihåligt. Ska tre personligheter bära upp ett nytt Sverige? När socialdemokratin en gång verkligen var statsbärande, ja, då var det en rörelse med hundratusentals aktiva och tänkande människor som var samhällsbärare.

En pr-kupp, som betecknade sig som ett parti, vann alltså 2010 års val. Men den socialdemokrati som förlorade kännetecknas numera av precis samma sak: den utgör heller inte längre den levande sociala rörelse den en gång var. Rörelsen är utglesad, nedvittrad. Jag har hört många klaga under valrörelsen, i Stockholm, i Dalarna och på olika platser jag varit på, att det är ont om valarbetare. Valstugorna har ibland stått som ödetorp på småstadstorgen. Kvar av denna en gång sprudlande rörelse är några strateger högst upp. En av dem ska för övrigt nu börja jobba på Aftonbladets ledarsida.

Den bittra sanningen från söndagens val, och det var nog det som gjorde mig allra mest ledsen, är till slut denna: just nu är det bara sverigedemokraterna som bygger en rörelse underifrån. Något större underbetyg på det svenska samhällsklimatet tror jag är svårt att finna. Ytterst ser jag, i den marxistiska grundanalys jag håller mig med av det svenska samhället eller av de europeiska, naturligtvis sverigedemokraterna som ett fullkomligt logiskt inslag i en borgerlig världsbild. Så här tror jag att det är: samhällen som tillräckligt länge utsätts för alltmer doktrinär marknadsliberalism, hög arbetslöshet och permanent social otrygghet producerar förr eller senare en främlingsfientlig rörelse. Sverigedemokraterna – liksom den långa förskräckande raden av högerextrema partier i Europa – har fallit ur marknadsliberalismens ärm.

Detta är en svart vecka. Jag kommer att hämta mig, liksom många andra av min sort. Men jag menar allvar när jag hävdar att detta val uppenbarade en kris för hela det svenska samhället. Vad ­händer i samhällen där det bara finns politiker men nästan inga politiska rörelser?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera