Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Sjuk och frisk hjärna. Bilden till höger visar anhopningar av knölar – amyloida plack, proteinklumpar som bildas i hjärnan vid Alzheimers sjukdom – i pannloben och i tinningloberna. Bilden till vänster föreställer hjärnan hos en frisk person.

Veckans Fokus

Bakom hjärnridån

Parkinson, alzheimer och ms. Plötsligt pratar forskarna optimistiskt om sjukdomar som hittills har betraktats som obotliga. Det senaste är att injicera medicin rakt in i hjärnan.

Så här i efterhand inser hon lite förvånat att de första tecknen kom tidigare än hon hittills trott.

En kväll i Sollentuna, ett band som spelade, och en förvånad trettonåring som plötsligt hade svårt att stampa takten med foten.

Två år senare gick det inte längre att ignorera symptomen. En fot som stötte i marken när hon gick, svårigheten att skriva och vicka på handen, problem att knäppa knapparna i blusen. Och sättet att gå något framåtlutad och titta ner i marken.

Hon, som precis skulle gå ut nian, skickades via skolläkaren och husläkaren till neurologen på Karolinska sjukhuset i Solna, som meddelade att inget var fysiskt fel. Problemen var psykosomatiska.

Det skulle dröja ytterligare ett par år innan Sara Riggare fick diagnosen dystoni, en neurologisk sjukdom som orsakar ofrivilliga muskelspänningar och kramper. Hon tog körkort och började på KTH där hon också träffade sin blivande make. Samtidigt fick hon allt större problem att röra sig och stundtals kunde hon bara gå korta sträckor innan hon var så framåtlutad att hon höll på att ramla omkull. Inte förrän Sara Riggare fick prova ett nytt läkemedel, som normalt ges åt parkinsonsjuka, märktes en förbättring.

När Sara Riggare fyllt 32 fick hon av en ny läkare diagnosen Parkinsons sjukdom. Det kom helt oväntat – hon hade ju hela sitt liv trott att hon »bara« led av dystoni. Nu var hon plötsligt en av de 20 000 personer i Sverige som lider av denna obotliga hjärnsjukdom.

– Det var som att ramla ner i ett stort svart hål. Min dotter var ju bara fyra månader gammal, säger Sara Riggare.

Sju år har gått sedan dess. I dag går hon på flera olika mediciner, bland annat så kallade levodopa, som i kroppen omvandlas till signalsubstansen dopamin, just den som parkinsonsjuka lider brist på. Just nu är hon tjänstledig från jobbet som miljökonsult för att utbilda sig inom hälsoinformatik.

I framtiden kan förhoppningsvis Sara och andra parkinsonsjuka använda en annan typ av läkemedel, som i dag bara befinner sig på forskningsstadiet.

Professor Jonas Friséns forskargrupp på Karolinska institutet visar i ett nypublicerat samarbete med forskare från Frankrike och Japan hur stamceller bidrar till cellnybildning i ryggmärgen hos möss. Forskarna har nu förhoppningar om att skador i ryggmärgen och hjärnan i framtiden ska kunna behandlas med hjälp av stamceller, det vill säga omogna celler som kan utvecklas till olika celltyper. För att hjälpa stamcellen att reparera skadan håller nu en ny typ av läkemedel på att utvecklas.

– Vi hoppas kunna ta fram läkemedel som stimulerar kroppens egen nybildning av hjärnceller, säger Jons Frisén.

Han drar en parallell till erytropoetin, mer känt under namnet EPO. Detta hormon stödjer tillväxten av röda blodkroppar, vilket många idrottare använt sig av för att på olaglig väg förbättra sin syreupptagningsförmåga. Drömmen vore en motsvarande medicin, fast för hjärnceller.

En av de senaste årens viktigaste upptäckter inom hjärnforskningen är kunskapen om hur en cell, vilken som helst, kan backas i sin utveckling för att sedan göras om till exempelvis en hjärncell.

I stället för att som i dag utgå från celler tagna från aborterade embryon för att behandla hjärnskador kan människan med hjälp av den nya tekniken bli sin egen donator. En vanlig hudcell kan på så vis göras om till en dopaminnervcell, alltså just den cell som saknas hos parkinsonsjuka.

I förra veckan rönte svenska forskare stor uppmärksamhet med en artikel i Nature. Där presenterades en ny teknik för att få läkemedel att passera in i hjärnan. Hittills har vetenskapen brottats med hur läkemedlet ska nå förbi den så kallade blodhjärnbarriären, som skyddar hjärnan genom att välja ut vilka ämnen som ska transporteras från blodet in till nervcellerna. Den sätter nämligen stopp även för läkemedel.

En forskningsgrupp under ledning av Christer Betsholtz, professor i blodkärlsbiologi vid Karolinska institutet i Solna, har nu hittat ett möjligt sätt att komma förbi blodhjärnbarriären. Det handlar om pericyterna, de små muskelceller som sitter på blodkärlens utsidor. Om dessa tas bort öppnas blodhjärnbarriären för transport av alla typer av substanser, även läkemedel. Studien har ännu bara genomförts på möss, och nu går forskningen vidare. Fortfarande vet forskare väldigt lite om hur blodhjärnbarriären egentligen fungerar.

– Målet är nu att hitta de molekylära mekanismer som gör att vi kan öppna barriären för att släppa in läkemedel. Vi har redan hittat mekanismen för att stänga den, säger Christer Betsholtz.

Ett annat område inom hjärnforskningen där forskarna fått revidera sina tidigare kunskaper har med genetiken att göra. På senare år har hjärnforskningen gått starkt framåt inom genetikens område.

– I dag vet vi att mer är genetiskt betingat än vad vi tidigare trott, säger Lars Olson, professor i neurobiologi och Hjärnfondens ordförande.

Sedan 1970-talet går trenden från yttre faktorer som viktigaste förklaring till sjukdomar, till mer genetiska förklaringsmodeller. I dag vet man att det i de flesta fall är en kombination av ärftlighet och andra riskfaktorer som ligger bakom sjukdomsuppkomsten.

Människan har i jämförelse med andra däggdjur en exceptionellt lång barndom. Hjärnan är inte fullt utvecklad förrän i tjugoårsåldern. Samtidigt påverkar faktorer som lärande och omhändertagande i barndomen våra geners faktiska utseende. Epigenetiken – kunskapen om hur miljöfaktorer påverkar våra gener – är ett forskningsområde som de senaste åren nått stora framsteg. I tidskriften Nature visades i februari 2009 en bild av »den andra strängen« av dna-spiralen, det vill säga det kulturella arvet som formas under vår uppväxt.

Den ständigt utvecklade kartläggningen av människans arvsmassa visar att vissa specifika former av både alzheimers och parkinson är mycket ärftliga. Ett exempel är upptäckten av en gen som kallas LRRK2, en genetisk mutation som kunnat associeras med ökad risk att drabbas av parkinson.

Googles grundare Sergey Brin, vars mamma är svårt parkinsonsjuk, har fått veta att han har en 50-procentig risk för att själv drabbas, på grund av just en sådan ärftlig mutation av LRRK2. Nu satsar han 50 miljoner dollar på ett jättelikt databasprojekt som ska samla in DNA från 50 000 människor för att på så vis kunna kartlägga de genetiska faktorerna bakom parkinson. 10 000 av de insamlade dna-proven kommer från personer som redan diagnosticerats med sjukdomen.

Redan i dag går det alltså att med ett enk elt blodprov förutspå risken för att en individ kommer drabbas av sjukdomar som parkinson och alzheimer. Och gentekniken är ännu bara i sin linda. Men den nya tekniken är inte bara av godo.

– Att få veta att du i framtiden kommer att drabbas av en fruktansvärd sjukdom är det nog få som önskar, så länge det inte finns möjligheter att förebygga sjukdomen, säger Lars Olson.

När det gäller alzheimer, den vanligaste demenssjukdomen i Sverige och världen, kan det snart finnas fungerande bromsmediciner som kan sättas in redan innan de första symptomen bryter ut.

– Det handlar förmodligen bara om 20–25 år innan vi är där, säger Lars Lannfelt, professor vid Uppsala universitet och forskare inom molekylär geriatrik som studerar mekanismerna bakom alzheimers sjukdom.

På senare år har pendeln svängt inom alzheimerforskningen. Från att se placken i hjärnan som det skadliga och det som orsakar sjukdomen, till att betrakta dem som ett slutstadium. Det skadliga kommer förmodligen långt tidigare.

Lars Lannfelts forskningsgrupp har tagit fram ett biologiskt läkemedel som är det första i sitt slag då det riktar sig mot själva grundorsaken till alzheimer, att nervcellerna i hjärnan förtvinar. Den 31 augusti fick den första patienten sin första behandling, och i vår kommer de första resultaten att kunna avläsas. Så kallad immunterapi är en lovande behandlingsmetod inom flera andra hjärnrelaterade sjukdomsområden, exempelvis ms, där antikroppen Tysabri visat fina resultat.

– Det gäller att ha en specifik idé om vilken process man vill angripa. Antikroppar, alltså stora molekyler, ges sedan till patienten, med förhoppningen att stoppa sjukdomsprocessen, förklarar Lars Lannfelt.

I takt med att världens befolkningar lever allt längre kommer fler och fler personer att drabbas av alzheimer, en sjukdom som innebär ett utdraget lidande för både den sjuka och de anhöriga. I dag är omkring 100 000 svenskar alzheimersjuka, i hela världen rör det sig om 28 miljoner.

– Prognoserna visar att det år 2050 kommer att finnas 106 miljoner drabbade världen över, 140 000 bara i Sverige, säger Agneta Nordberg, professor i klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet.

Hon påpekar att ett av de stora problemen med dagens alzheimervård är de ofta sena diagnoserna och en underförskrivning av de läkemedel som faktiskt finns. Att hitta nya diagnostiska verktyg för att upptäcka sjukdomen tidigt, medan patienten befinner sig i det förstadium till sjukdomen där vissa minnesproblem börjat märkas, är viktigt och ett område där det nu pågår lovande forskning.

– I dag ges inte diagnosen alzheimer förrän patienten uppfyller hårda kriterier på demens. För att påverka sjukdomsförloppet krävs att behandling sätts in betydligt tidigare, säger Agneta Nordberg.

Trots att det tog 18 år innan Sara Riggare fick diagnosen Parkinson så skulle hon inte velat ha det annorlunda.

– Hade jag fått diagnosen i 20-årsåldern så hade jag förmodligen gett upp alla mina drömmar. Inte pluggat, inte tagit körkort, inte bildat familj. Läkarna brukar informera parkinsonpatienter om att de troligen kommer att sitta i rullstol inom fem år, det har ju inte stämt i mitt fall, säger Sara Riggare.

Första onsdagen i varje månad träffas hon och andra personer med parkinson någonstans i Stockholm. De brukar bli en grupp på 25 personer. Den här onsdagen ses de på en pub på Södermalm. En grupp förvånansvärt unga och av det yttre att döma friska personer.

Över en öl och en bit mat diskuterar de hur man som ung människa hanterar att drabbas av en sjukdom som parkinson. Hos de flesta människor möter de förvåning när de berättar om sin situation. Många tror fortfarande att det är en diagnos som drabbar äldre människor och att alla parkinsonsjuka lider av svåra skakningar. Men så är inte fallet.

– Knappt någon av mina kompisar vet vad parkinson är. De blir jätteförvånade när jag berättar att min pappa är sjuk, han är ju inte pensionär och skakar inte hela tiden, säger 18-åriga Hanna Arnell vars pappa Hans diagnosticerades med parkinson 1995. I dag jobbar han fortfarande halvtid som polis.

De är alla överrens om en sak: att tänka positivt och göra saker man mår bra av kan mildra sjukdomsförloppet. Dopamin är ju ett ämne som kroppen producerar på egen hand, en belöningskemikalie.

– Jag upplever själv att jag till stor utsträckning kan tänka mig frisk, säger Sara Riggare.

Fysisk träning och att njuta av livet, så lyder även 47-åriga David Löhrs motto för att klara av livet med parkinson.

– Ny kunskap och nya sociala kontakter är jätteviktigt för välbefinnandet. Att göra saker som stimulerar nya synapser i hjärnan är kanske inte så dumt när man har parkinson, säger David Löhr.

Men så är parkinson också en sjukdom där placeboeffekten visat sig enormt viktig. Ett exempel på detta är amerikanen Tim Intili, vars historia förbluffat läkarvetenskapen. I en artikel som publicerades i sommarnumret av den amerikanska medicintidskriften Neurology Now, berättas historien om hur 50-åringen som 2007 deltog i en stor studie på ett nytt parkinsonläkemedel, reagerat genom placeboeffekten. En ny medicin som opereras in i hjärnan skulle testas, och även de patienter som inte fick något preparat på plats i hjärnan fick genomgå en regelrätt operation. Tom Intili tillhörde denna grupp. Trots detta upplevde han att hans liv förändrades efter operationen. För första gången på tio år kunde han gå själv, och slapp sitta i rullstol. Den starka effekten höll i sig ett helt år, till dess att läkarna berättade för honom att de inte gjort något annat än att öppna hans skalle för att sedan sy igen den igen. Då rasade allt, och Tom Intili befann sig plötsligt på samma nivå som före ingreppet.

Ingen av de sjuka runt bordet säger sig vara beredda att ingå i första stadiet av nya läkemedelstester. De anser sig helt enkelt må för bra, trots sin sjukdom, för att vilja riskera att må sämre.

– Jag mår bättre nu än vad jag gjort i hela mitt liv. Nu har jag landat i diagnosen och börjat träna styrketräning, vilket fått mig att må bättre i både hjärna och kropp, säger Sara Riggare.

Fakta

20 000 lider av parkinson i Sverige. Parkinsons sjukdom beror på att nervceller i hjärnan som producerar dopamin bryts ned. Sjukdomen ger besvär som långsamhet, skakningar och stelhet. Den vanligaste behandlingen är att tillföra hjärnan läkemedel som omvandlas till nytt dopamin. Unge

100 000 svenskar är drabbade av alzheimers. Alzheimers sjukdom är den vanligaste demenssjukdomen i världen. I dag är omkring 100 000 svenskar drabbade. Sjukdomen gör att nervceller i hjärnan förtvinar. Ett av de första symptomen är svårigheter att minnas saker som hänt nyligen. Även tal, lokalsinne och motorik påverkas. Sjukdomen går i dag inte att bota, men man kan lindra symtomen med hjälp av mediciner.
Källa: Hjärnfonden

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera