Kommentar

Befria samtidskonsten

Om samtidskonsten inte lyckas engagera en större publik, riskerar den att reduceras till en livsstilspryl.

I söndags avslutades den årliga konstmässan i London, Frieze Art Fair, en folkfest i Regent’s Park där ett hundratal gallerister och tiotusentals besökare möts i ett gemensamt ärende: att sälja och köpa samtidskonst. Och det där med folkfest är nog en formulering som andas lite väl mycket demokratisk eufemism, där liksom här är det inte vem som helst som har råd att slanta upp. Men pengar gör ingen konstsamlare, man måste ha smak också, och rätt handlag. Som en förberedelse inför mässan höll East End-galleriet Whitechapel Art Gallery för första gången kurser i ämnet. The Wall Street Journals helgbilaga rapporterade om en utvald skara kursdeltagare – ett tjugotal personer – som för motsvarande 6 000 kronor fick rådet »buy what you fall in love with«. Det är inte tankar på en framtida avkastning som ska styra konstköpet, utan känslorna.

Kalla mig naiv, men borde det inte vara det mest rudimentära för en seriös konstsamlare, eller någon som aspirerar på titeln, att faktiskt känna något inför det verk man ämnar köpa? Samtidigt är rådet symtomatiskt för vår tid där konsten alltid ska sammanfattas i siffror och affärspressen blivit det breda fönstret mot konstvärlden, inte minst i dessa så glada postfinanskristider. Hur många gånger de senaste månaderna har vi inte läst om auktionshusens fabulösa miljon­inrop: Giacomettis bronsstaty »Walking Man« på Sotheby’s, Picassos »Nude, Green Leaves and Bust« på Christie’s, Cronqvists målning »Madonna« på Bukowskis. Rekord, rekord, rekord!

En sådan utveckling riskerar att leda till att den mediala bilden av till exempel Lena Cronqvist mer blir den av en besutten riksbekant än någon som har något att säga om världen. Särskilt då det offentliga samtalet också tenderar att uppehålla sig vid mer eller mindre transaktionsmässiga frågor: konstnärs­löner, avdragsrätt för konstverk, kommunpolitikers förmåga, och oförmåga, att förvärva konst av relevant sort.

Detta sker samtidigt som jag vågar påstå att de som läser kommenterande konsttidskrifter såsom Paletten inte är fler än vad som ryms på ett pappersark. Okej, så vad har vi: konstsamlare som måste gå kurser för att lära sig följa sitt hjärtas röst, en affärspress som slaviskt rapporterar om auktionshusens ekonomiska bravader, en allmän offentlig debatt som fokuserar på den konstnärliga infrastrukturen, utmärkta tidskrifter som alltför få läser.

Hoppet står nu till samtidskonst­närerna själva, att de i alla fall ska lyckas invertera våra slumrande hjärnor med ett slags intellektuellt och känslomässigt motstånd. Det är nog en förklaring till besvikelsen över den pågående Modernautställningen i Stockholm, en mönstring av den mest intressanta svenska samtidskonsten. Smart men svalt räcker inte om man vill nå utanför den innersta kretsen. Eller skapa debatt. Då dröjer det inte länge förrän samtidskonsten reduceras till en livsstilspryl, något obegripligt snyggt att hänga på väggen.

Modernautställningen på Moderna museet i Stockholm pågår till och med den 9 januari.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera