Därför var Reinfeldt snabbare

Text: Cecilia garme

Bild: scanpix

Moderaterna har gjort »förbaskat mycket bra«.

– De har ju i verklig mening förnyat sitt parti.

Lovorden kom, något oväntat, från [[Mona Sahlin]] under Publicistklubbens eftervalsdebatt. Hon förtydligade i Expressen att moderaternas förnyelse hade gällt »både person och politik. Och de ska de ha en eloge för.«

Tre dagar tidigare hade hon själv tillsatt en kriskommission med uppdrag att dissekera socialdemokraternas valförlust på längden och tvären och föreslå lösningar.

– Vi måste hitta en ny identitet i ett samhälle som inte är ett industrisamhälle längre, säger [[Ardalan Shekarabi]] i kriskommissionens ledning. På frågan om processen kommer att bli svår svarar han kort »Ja«.

S kriskommission är stor, i sin helhet omfattar den 52 personer. När moderaterna skulle göra samma svåra självprövning efter förlustvalet 2002 var de fyra: [[Fredrik Reinfeldt]], [[Anders Borg]], [[Sven Otto Littorin]] och [[Mikael Odenberg]]. Fem om man räknar in presschefen [[Ulrica Schenström]]. Sex om man räknar in [[Per Schlingmann]], som kom in 2004.

Men sedan var det stopp. Och kanske var det styrkan. För frågan är om socialdemokraterna, med sin mer kollektiva partikultur, kan skapa den handlingskraft som krävs.

Särskilt som den viktigaste spelaren fattas: Mona Sahlin. Hon som ska leda det förnyade partiet ingår inte i krisgruppen.

Många forskare har slagit fast att det är skillnad mellan s och m. Moderaterna är ett väljarorienterat kampanjparti där partiledningen har en stark ställning och öppet mandat – så länge det går bra. Socialdemokraterna, däremot, är ett medlemsorienterat folkrörelseparti där både lokalorganisationen och partistyrelsen har inflytande över vad partiledningen gör.

Men s kan mycket väl förändras, tror statsvetaren Svend Dahl som vid årsskiftet disputerar med avhandlingen »Efter folkrörelsepartiet«.

– Socialdemokraterna har visserligen ett starkt ideal om intern förankring. Men det har inte hindrat partiledningen från att göra stora kursomläggningar. Under 80-talet accepterades exempelvis alla avregleringsidéer utan någon större debatt. Partiledningen har i själva verket haft en exceptionellt stark ställning även i socialdemokraterna.

En partiförnyelse kan delas upp i tre p:n, personer, politik och partners.

Personerna
Moderaternas personförnyelse efter 2002 års katastrofval gick fort. Inom ett år hade alla nyckelpersoner bytts ut: partiledare, partisekreterare, ekonomisk-politisk talesman och gruppledare.

[[Göran Persson]] anknöt intuitivt till principen om snabb ny bemanning när han avgick självmant på valnatten 2006. Tack vare hans blixtsorti vann Mona Sahlin ett värdefullt halvår. Hon hade hela tre och ett halvt år på sig till sitt första val, Fredrik Reinfeldt bara tre. Mona Sahlin lanserade också snabbt en ny ekonomisk-politisk talesman, [[Thomas Östros]], och en ny vice partisekreterare, [[Stefan Stern]], som blev hennes närmaste man.

Men utanför Sahlins innersta krets gick personbytena trögare, och inte var de koordinerade heller. Gruppledaren Britt Bohlin stannade på sin viktiga post i riksdagen till 2008. Partisekreteraren Marita Ulvskog blev kvar ända till 2009. När Ibrahim Baylan efterträdde Ulvskog var bytet av nyckelpersoner dock lika komplett som i moderaterna. Ändå blev det ingen revansch 2010. Man behöver ju en ny politik också.

Politiken
Upp till fyra valförluster kan krävas för ett besegrat regeringsparti att ta sig samman. Det är som med en kraschad bil, som den gamle Labourledaren Tony Blair sa när han i veckan föreläste i Stockholm för en utvald publik. Först skyller man på väglaget. Sedan på däcken. Tills man slutligen upptäcker att ratten saknas … [[Ibrahim Baylan]] sågs nicka instämmande.

Men drog han någon slutsats? S har gjort sitt sämsta val sedan 1914 utan att huvudena rullat. Förra veckans omkastningar i riksdagsgruppen innebär att en tredjedel av s-ordförandena i utskotten byts ut; det luktar knappast blodbad. Men Sahlin kallade det för »en kraftfull och viktig förnyelse«.

Helt centralt för den moderata förnyelsen var att en whistleblower lyftes upp. Nationalekonomen Anders Borg hade sågat de gamla moderaternas ekonomiska politik redan 1999 utan att något hände, men efter valkatastrofen 2002 togs han in som chefekonom.

Det tog ett år. Sedan publicerades moderaternas politiska helomvändning på DN Debatt i mars 2004 och nu sparades inget krut.

Tvärtom. Partiet sköt de gamla moderaternas ekonomiska politik i småbitar. Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och den ekonomisk-politiske talesmannen Mikael Odenberg, tillika gruppledare i riksdagen, dömde ut den som oansvarig, orättvis och icke trovärdig. Moderaterna hade gjort fel som velat sänka skatterna för höginkomsttagare. Det viktiga var att sänka dem för låg- och mellaninkomsttagare.

I augusti 2004 gjorde moderaterna helt om även i arbetsrättsfrågan, och därmed var den stora förnyelsen av politiken fullbordad. Det hade tagit mindre än två år, och ingen kunde missta sig på riktningen. Moderaterna gick åt vänster. Kortare kan det inte sägas.

Kan socialdemokraterna göra om tricket?

Tveksamt. På frågan »kommer socialdemokraterna gå åt vänster eller höger?« ger Ardalan Shekarabi i kriskommissionens ledningsgrupp inget tydligt svar, trots att svensk politik har dominerats av höger-vänsterkonflikten sedan Birger jarl, nästan.

Visst har den gröna dimensionen ändrat spelplanen. Men knappast upphävt den grundläggande motsättningen.

– Det är inte höger och vänster det handlar om. Det handlar om djupa socioekonomiska förändringar som har skett i samhället. Om det hade varit så att en vänstervridning eller en högervridning hade varit förklaringen så skulle inte alla socialdemokratiska partier i Europa ha problem, men det har de, säger Shekarabi.

Sammansättningen av kriskommissionens undergrupp »Politisk analys« ger heller ingen ledtråd. Där ingår Ilija Batljan som ogillar fastighetsskatt och gillar Rut-avdraget. Shekarabi själv brukar etiketteras höger, liksom gamle SSU-basen Karl-Petter Thorwaldsson som en gång införde begreppet »egenmakt«. Men i gruppen finns också landstingspolitikern Dag Larsson och SSU:s Mattias Vepsä som brukar beskrivas som vänster. I själva verket är gruppens ideologiska spridning så stor att man undrar vad den egentligen kan komma fram till.

– Innan Mona Sahlin blev partiledare var hon tydlig med vad hon själv tyckte. Men sen sa hon »laget, inte jaget«. Det gör det sannolikt svårare för henne att nu byta ledarstil och driva fram saker uppifrån, säger Svend Dahl.

När moderaterna svängde i Las-frågan blev partiets arbetsmarknadspolitiker brutalt överkörda och slutade. »Förändra er eller dö«, som Fredrik Reinfeldt brukade säga. Kan s-ledningen säga så? Till LO? Till partidistrikten?

– Om man med s-ledningen menar Mona Sahlin och Stefan Stern så tror jag att de skulle få motstånd. Sossarna är en mycket mer trögrörlig skuta än moderaterna. Man har ett system av inflytelserika ombudsmän som håller emot, säger den socialdemokratiska bloggaren Jonas Morian.

Så till exempel fick Mona Sahlin och Stefan Stern snabbt backa från den noggrant upplagda strategin att bilda allians med enbart miljöpartiet. Få tror på den framförda förklaringen att s+mp-utspelet var ett trick för att förmå vänsterpartiet att acceptera budgetreglerna.

Därför, gissar Jonas Morian, måste organisationen förändras innan Mona Sahlin kan driva igenom sina egna idéer på samma sätt som en moderat partiledare.

Partiet har redan beslutat slå ihop partistyrelse och riksdagsgrupp till en juridisk person för att rationalisera och skapa slagkraft. I förlängningen –troligen redan i december – väntar personalneddragningar och en ny maktfördelning. Förändringen är efterlängtad, säger flera källor till Fokus. Förr var det fyra enheter som slogs med varandra, statsrådsberedningen, riksdagskansliet, partihögkvarteret och LO. Det var, menar källorna, inte så praktiskt.

– Vi behöver en föryngring. Det är ett problem att vi inte har så många unga i riksdagsgruppen. De måste få poster och inflytande, säger Shekarabi.

Är det alltså i riksdagsgruppen man ska leta för att hitta socialdemokraternas nya chefsideolog?

Partners
Helt klart är att moderaterna var färdiga med sin nya identitet när de for till Högfors och ingick partnerskap med centerpartiet, folkpartiet och kd i månadsskiftet augusti-september 2004.

Innan s kan befästa en hållbar fortsättning med v och mp måste de bestämma om det är Sahlin/Batljan/Shekarabis höger eller Larsson/Vepsä/LO:s vänster som gäller.

Åtminstone vill nog vänsterpartiet gärna veta det.

Och här finns förklaringen till varför socialdemokraterna just nu håller så låg profil. De är inte enbart deprimerade efter valnederlaget. De vet faktiskt inte vilken profil de har.