Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Tio frågor

»Det var ingen överraskning«

I måndags tog en ung man sitt liv framför sin webbkamera. Michael Westerlund, medieforskare vid Stockholms universitet, disputerade i våras på en avhandling om internet och självmord.

Hur reagerade du när du hörde vad som hänt?

– Nedslagen och chockad, som så många andra. Men det kom ändå inte som en total överraskning att sådant här kan ske, vi tillbringar alltmer tid på internet.

Vad är det som driver någon att begå självmord offentligt, framför en kamera?

– Tar man livet av sig är det vanligast att man drar sig undan, det här publika sättet är väldigt ovanligt. Men det man kan säga är att man uttrycker en oerhörd smärta, oerhörd ensamhet och ett oerhört utanförskap. Att göra det i offentligheten, hur motsägelsefullt det kanske än låter, är en bekräftelse. En bekräftelse att man klarar av det. Själv handlingen är också ett sätt att kommunicera.

Att göra det offentligt är extra mycket ett rop på hjälp?

– Ja, det är ett rop på hjälp och samtidigt ett rop av smärta till världen: »Så här dåligt mår jag.« En människa kan ha bestämt sig för att göra det här, men vi vet från forskningen av självmordsprocesser att i princip alla är väldigt ambivalenta inför vad de ska göra in i det sista. Det gör att det går att avleda människor även om de kommit rätt långt i sina planer. Nu gick ju inte det den här gången.

Vi äger ju vårt eget liv, kan man inte själv få välja att avsluta det?

– Precis. Det är den kluvenheten som finns inför självmord i vårt samhälle. För hundrafemtio år sedan var självmord olagligt. Man kan ha perspektivet att man får ta sitt liv, men i samhället har vi en idé om ett socialt ansvarstagande. Man får dricka alkohol men vi vill inte låta människor droga ihjäl sig. Man vill heller inte att någon mår så dåligt att han eller hon tar sitt liv.

Vad säger den kluvenheten om vårt samhälles förhållande till döden?

– Vi har ett väldigt motsägelsefullt förhållningssätt till döden. Vi vet att döden är en realitet, vi vet att alla ska dö. Men vi vill inte vara där och diskutera utan tränger bort det och lever som om vi är odödliga. Men många unga tycker att det är lockande att diskutera de svåra och tunga frågorna kring liv och död, och där ligger också självmord. Utan att man för den skull är självmordsbenägen.

Är behovet av existentiella funderingar större än det finns plats för?

– Ja, och man kan inte förbjuda diskussioner, för det finns ett väldigt behov av att prata om det här ämnet. Men när någon som befinner sig i en självmordsprocess hamnar på sidor där det finns tips eller till och med blir uppmuntrade kan vi verkligen diskutera om inte medmänniskor har ett ansvar.

Vilket ansvar har ett forum som Flashback här?

– Deras policy är att man får diskutera allting på deras plattform. Det rimmar väl med en yttrandefrihetsmodell. Men i samhället i övrigt har vi, som sagt, ett socialt ansvarstagande.

Borde Flashback moderera den här typen av trådar?

– Ja, då kan man se om människor befinner sig i en akut livsfara, och ökar möjligheten att fånga upp dem.

Hur påverkar nätets diskussionsforum självmordsbenägna personer?

– Jag har sett att man hetsar varand­ra att gå vidare i planerna, men många tycker också att det är bra att hitta andra som har de här tankarna, och känner sig inte längre så ensamma.

Hur kan man se när en deprimerad kontakt på nätet övergår till att bli suicidal?

– Vi gör för stor skillnad mellan internet och den verkliga världen, människor är i stor utsträckning autentiska på nätet. Det är samma principer som gäller på internet som annars. Om det visar sig att någon bara spelar en roll och vi blir lurade, så ja, hellre ta det på allvar en gång för mycket än en gång för lite. 

Detta har hänt

Klockan 11:51 i måndags startade en 21-årig man en ny diskussionstråd på forumet Flashback på internet. Han gav den titeln »Hängning« och länkade till sin web­kamera. Under drygt en timme diskuterade han sina planer med andra i tråden. Få förstod att han menade allvar. Först när det var uppenbart vad som hänt kontaktades polis. Men då var det för sent. Varje år tar omkring 1 200 personer livet av sig i Sverige.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera