Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Georg C Ehrnrooth

Finländsk högerpolitiker, dog den 19 oktober, 84 år gammal.

Juristen och mångårige riksdagsmannen Georg C, som han allmänt kallades, var en udda figur i finländsk efterkrigstida politik.

Han profilerade sig som en högerman med socialt engagemang och var en konsekvent motståndare av president Urho Kekkonen. Georg C var synnerligen kritisk till den utrikespolitik som Kekkonen tillämpade under sin långa president­period (1956–1981).

Juris licentiaten och vicehäradshövdingen Georg C övergav den juridiska banan till förmån för politiken när han 1958 blev invald i riksdagen från Helsingfors valkrets. Året innan hade han blivit invald i stadsfullmäktige och där satt han 39 år i följd fram till 1996. Ett rekord som fortfarande står sig.

Georg C inledde sin politiska karriär som medlem i Svenska folkpartiet. I sin första för den tiden rätt så fräna valkampanj ondgjorde han sig över att staden satsade stora pengar på ett nytt aphus till djurparken Högholmen när man i stället borde ha gått in för att bygga pensionärsbostäder. I valet hörde han till röstmagneterna.

Under 1960- och 1970-talens politiska vänstervåg stod Georg C upp för konservativa värderingar, men han hade också ett socialt etos som tog sig uttryck bland annat i att han ordnade julfester för huvudstadens hemlösa gubbar.

I början av 1970-talet fördes uppslitande gräl mellan högerfalangen och liberalerna i Sfp och det resulterade 1974 i att Georg C lämnade moderpartiet och grundade Konstitutionella folkpartiet, som sedermera bytte namn till Konstitutionella högerpartiet.

Bakgrunden var att riksdagen 1973 stiftade en undantagslag för att garantera omvalet av Kekkonen till president. Undantagslagen motiverades med att Kekkonen ansågs vara den enda garanten för goda relationer till den mäktiga grannen i öster.

Bland de stora partierna var konservativa Samlingspartiet till en början mest kritiskt till en undantagslag, men partiets riksdagsgrupp lät sig övertygas om att lagen var ett nödvändigt pris för att Kekkonen skulle underteckna det för exportindustrin och den finländska ekonomin så viktiga EEC-avtalet.

Den politiska eliten betraktade förlängningen av Kekkonens mandatperiod närmast som en övergångsperiod, medan den kritiska fronten ledd av Georg C hävdade att undantagslagen stred mot grundlagen och demokratins principer. Han föll ur riksdagen 1979, men kom igen för en period 1983–1987.

Georg C betalade ett högt politiskt pris för sin principfasthet. Broarna till Sfp var brända och Kekkonen och hans drabanter var inte sena att stämpla Georg C som utrikespolitiskt opålitlig. Därmed tillhörde han pariaklassen inom finländsk politik. Efter Sovjetunionens fall och kalla krigets slut fick han en viss upprättelse.

Georg C:s politik hade knappast varit ett relevant alternativ för Finland under kalla krigets allra frostigaste år, men hans kritik mot den utrikespolitiska linjen som enligt honom i allt för hög grad tog hänsyn till sovjetiska intressen fyllde en viktig funktion. Och han stod tryggt på nordisk grund när han försvarade traditionell västerländsk demokratiuppfattning.

Med samma hängivenhet som Georg C hatade Sovjet och kommunismen, beundrade han USA och republikanerna. Få finländare var så insatta i amerikansk inrikespolitik som Georg C, och inför varje amerikanskt val skrev han långa artiklar, främst i Hufvudstadsbladet. Om husorganet Hbl skrev förklenande om republikanerna och alltför positivt om demokraterna kunde utrikesredaktörerna räkna med ett samtal av Georg C, som gärna berättade att han handhälsat på fyra amerikanska presidenter.

Georg C kom från en stor resursstark finlandssvensk släkt och i sina memoarer »Simma med krokodilerna – en oliktänkare i Kekkonens republik« (Schildts, 1999) berättar han bland annat om intressanta möten med »farbror Gustaf«. Gudfar åt Georg C, och farbror åt hans mamma, var ingen mindre än marskalk Gustaf Mannerheim.

Henrik Wilén, kulturråd, Finlands ambassad

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera