Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Martin Ljung

Komiker och skådespelare, dog den 30 september, 93 år gammal.

För snart trettiofem år sedan vibrerade en gammal plastradio på byrån i min mormors kök, där det oftast doftade nystekt bacon eller kroppkakor. Hon hade just hyschande fått tyst på oss barn, och vridit på maxvolym därför att det sändes en monolog av Martin Ljung. Snart skrattade hon ännu en gång med fingrarna runt näsan åt »Fingal Olsson« och sa »han är för bra den där«.

Martin Ljung hade verkligen lirkat sig in i hennes hjärta, hennes som så många andras. Han känns som en av de där människorna man aldrig träffat men som ändå alltid funnits med en och som man tror ska göra det för evigt. Han stod liksom nästan över tiden, med ett utseende som inte var så lätt att bestämma åldern på. Det är fel att säga att han verkade gammal redan som ung, men han hade ett ansikte som var lätt att föreställa sig hur det skulle se ut när han blev gammal. Han tycks även som person ha förblivit sig lik genom åren. Humorn och lusten att roa tappade han aldrig. Inte heller virtuositeten i sin fysiska komikkonst, där både ansikte och kropp kunde bryta den annars lugna behärskningen med en oväntad min eller en plötslig, hastig rörelse. Snart åttio år gammal rusade han på en komikerfestival i Karlstad tvärs över torget, för att visa hur stor gäddan han fångat i Vänern var, från scenkanten mätt.  Efter att han fyllt åttio turnerade han i landet med en ståupp-show.

Det låter kanske som en truism att säga att en man som en gång i tiden charmade Povel Ramel genom att härma en biograforgel var originell och hade en egen stil. Men det är ändå svårt att låta bli. Samarbetet med Povel började i »Frukostklubben« 1947. Fem år senare, 1952, var Martin Ljung med i »Knäppupp«-revyerna och fick sitt genombrott med den hypokondriske »Viking«. Karaktärerna som tog form genom hans monologer, men också minerna och betydelseglidningarna, skulle komma att tränga långt in i den svenska folksjälen.

Nästan lika ursvensk verkade han själv, med sin norrländska härkomst och uppväxten i Luleå, den mörka basrösten, ungdomens smedjobb på SJ och – inte minst – tystnaden.  Han var aldrig rädd för att använda den som scenresurs, eller för att dra sig tillbaka till skärgården. Han hade närmast total kontroll över sitt uttryck och kunde vara rolig med små medel, genom de vältajmade pauseringarna och rösten, men också genom den långa kroppen som rymde akrobatisk spänst. Det krävdes inga stora scenarrangemang för att skratten skulle börja rulla över publikhavet.  Han medverkade förutom i revyer, sketcher och shower i ett trettiotal filmer från Nils Poppes »Tappa inte sugen«, till »Pippi Långstrump« och »Äppelkriget«. Dessutom skrev han originella visor.

Omdömena om vem han var som privatperson går isär. Några säger att han uppskattade att vara ensam, hade mycket integritet och ibland slöt sig, andra att han tyckte om offentligheten och inte hade något emot att hälsa på folk han mötte på stan. De flesta vittnar om att han var rolig även privat och alltid hade en vits på lager. Han älskade barn, inte bara sina egna utan andras. Kanhända såg han här också en källa till inspiration, oförställd humor och ärliga gensvar på nya skämt. Eller så innebar de en möjlighet att vända på perspektiven, att förhindra vaneseendet. Birgitta Andersson berättar att han ibland bara pratade med hennes barn när de träffades och att han frågade dem om mamma skötte sig.

Komiker av så pass skilda slag som Tomas von Brömssen, Gösta Ekman och Robert Gustafsson har vittnat om vad den gänglige norrlänningen betytt för dem. Så var Martin Ljung heller inte bara en komiker, utan ett stycke svensk underhållningshistoria. Och även om han nu tagit sin sista promenad från sin lägenhet till Östermalmshallen för att handla middag, kommer han att fortsätta att vandra som anekdoter, berättelser och minnen mellan många svenskar för lång tid framöver. Även om det är sorgligt att han är borta kommer de flesta av oss minnas honom med ett leende eller rent av ett skratt. Själv hade han nog gillat det sistnämnda bäst.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera