Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
KUL_cupcake Kultur

Sprängkraften i en cupcake

Vad är det som är så provocerande med starka kvinnor som bakar supersöta muffins med glasyr på?

Det är ju bara en kaka. En muffin med gullig glasyr.

Den senaste tiden har jag grubblat över vad som finns i en cupcake – förutom mjöl, ägg, smör och ohämmade mängder socker – som gör den så symbolladdad.

Bilden av den »moderna hemmafrun« har tagit form genom 00-talsfiktion som »Desperate Housewives« och dokusåpor i »Svenska Hollywood-fruar«-genren. Även högerdebattörer som Elise Claeson (som skrev boken »Mamma@home« redan 2006), Roland Poirier Martinsson och intresseorganisationer som Haro (som bland annat kämpar för höjda vårdnadsbidrag) har varit betydelsefulla när det gäller att kommunicera att det måste göras plats för en ny hemmafru i stan.

Nostalgiska referenser till nybakade kanelbullar, i termer av kollektiva madeleinekakor är det en doft som tycks synonym med barndomslycka för svensken, förekommer i argumentationen.

Men också cupcakes. Alltså en form av amerikanska dekormuffins som började säljas i Sverige i större skala först i år, och som dessförinnan bakats av en inte alltför betydande mängd bloggande 70- och 80-talister. De allra flesta av dem studerande eller yrkesarbetande.

Kanelbullar minner om förr. Cupcakes representerar den nya tidens hemmafru.

Malmöjournalisten Marina Nilssons aktuella bok »Hemmafru 2.0« har till och med underrubriken »den som bakat flest cupcakes när hon dör vinner – eller?«.

Det handlar om vad hon kallar för »hobbyhemmafruar«; alltså kvinnor som har en karriär men som på fritiden »väns­terprasslar med gammal husmoderlighet som ett slags feel good-projekt«.

En hemmafru 2.0 är alltså inte hemma, åtminstone inte under arbetstid. Utan någon som ägnar sig åt och använder sig av extremt kvinnligt kodade attribut – kaffefat, lagt hår – gärna från tiden före den sexuella revolutionen.

Det finns flera invändningar mot den lättsinniga användningen av begreppet. Att baka cupcakes och arrangera blommor gör ingen till hemmafru, skriver Expressens Britta Svensson (17/9): »Kalla det inte hemmafru. Det är att nedvärdera de kvinnor som slet hårt innan det moderna samhället befriade dem.«

»Mad Men dresses« är en populär kategori på Ebay. Unga hippa män har i flera år klätt sig som ålderstigen brittisk lant­adel alternativt tjänstemän anno USA 1963, unga kvinnor i nylonstrumpbyxor med söm och klänningar med vippiga kjolar.

För männens del är det en stil att exponera på nymurriga barer med namn som Gubbrummet. För kvinnorna med kafferep och cupcakes, hemma. Hyllorna är dammade, strösselkaren välfyllda.

I tv härjar åldrade rockmän och skådespelare över grytorna. Plura Jonsson trär obekymrat av sig skjortan medan han och Mauro Scocco fyllnar till i köket. Per Morberg högtryckstvättar potatis och brutalsteker bacon som ska »knulla i munnen«. På pastellfärgade bloggar förtjusas samtidigt en generation yngre kvinnor över att »all mat blir så tjusig i färgglada kastruller!«.

Skötsamhetsidealet må vara självpåtaget, men det är inte desto mindre strängt. Clara Lidström, vars blogg Underbaraclara har blivit emblematisk för hemmapysselgenren, är uttalad feminist, med en bakgrund i vänsterradikala kretsar. Ibland bränner det till i den riktningen, men framför allt handlar bloggen om att »måla upp en trevligare värld«, har hon sagt. Det innebär bland annat att hon inte skrotar runt i långkalsonger på bild där, även om det är hennes standardklädsel.

På Cupcake STHLM, en ljus, folkloristiskt inredd före detta te- och kaffehandel vid S:t Eriksplan, radar Mikael Ingeltun och Martin Johansson  upp svenskklingande cupcakes som »Fäbodjäntan« och »Mormor«. Under en timme passerar ett 15-tal kunder. Samtliga kvinnor. Det kommer en yngre kille, men han försvinner genast in i köket, det visar sig vara assistenten. De två ägarna är båda i 30-årsåldern, bekanta sedan uppväxten i Varberg, kockar i grunden. Cupcake Sthlm öppnade de i september, hemkomna från varsin sejour i USA, där de blivit varse att cupcakeboomen från 00-talets början inte alls ebbat ut. Helg efter helg radade köerna upp sig utanför Washingtons cupcakebagerier.

– Det här var under den ekonomiska krisen. Cupcakes blev något alla kunde unna sig, någon gång, trots allt. En lyx för alla: Ta en kaka, må lite bättre, säger Martin Johansson.

Hur har cupcakes kommit att få en så central roll i en samtida retroromantisk våg, trots att bakverket som sådant är nytt i Sverige?

– Cupcakes symboliserar något typiskt kvinnligt, sexigt. De hänger ihop med second hand- och vintagetrenden. Amerikanska pinuppor kallas ju för cupcakes, säger Mikael Ingeltun.

Sonja Schwarzenberger, chefredaktör för den feministiska tidningen Bang, och cupcakeentusiast, är inne på samma spår. Cupcakes syns – de är gjorda för att synas – och det provocerar.

– Den är bakverkets motsvarighet till prinsessdrömmen. Vi kallar till och med brudklänningar för gräddbakelser. Så ska vi genuskoda en patisserie måste cupcaken vara femme-fatalen på bageriet. Den som handlar om skönhet och perfektion men som faller på horastämpeln för att den är översminkad bredvid mandelflarnets beskedliga nunneuppsyn.

Rebecka Wadsted skriver om tv-serier och arbetar till och från som bagare.

– Ur ett hantverksperspektiv blir jag på dåligt humör. Mest provocerad blir jag av att jag tycker det är sjukt att den här inte särskilt goda varianten av muffins har blivit en sorts konstig lifestylegrej, säger hon.

Alice Brax, redaktionschef på Tasteline, tycker att det är ett lite dumt bakverk.

– Det är yta utan hänsyn till smak. Det är svårt att äta dem med all frosting och alla dekorationer.

En annan kulört kaka som slagit igenom via populärkulturell exponering – i Sofia Coppolas film »Marie Antoinette« – är macaroner. Ett slags krämfyllda maränger, också de oerhört söta, men från bagerinationen Frankrike och svårare att lyckas med. Statusen är därmed säkrad.

Den tunga, pågående baktrenden är ju annars surdegsbröd. Den hugade kan lätt slå ihjäl en arbetsvecka eller två med att närstudera glutentrådar på nätet. Surdegsbakandet är i högre grad än någon annan bakning manligt kodat, med en teknisk dimension av termometrar och tillbehör – det ska vara en sport. Samtidigt som det har en stark air av naturlighet, ursprung – ett surdegsbröd utstrålar samma värden som ärvda pinnstolar. Cupcakes – som också kan vara en materialsport, och ta mängder av tid i anspråk – är plast, eller i praktiken plastiskt socker, i jämförelse.

Den »hemmafru 2.0« som journalisten Marina Nilsson beskriver är en karriärkvinna som ägnar sig åt hushållsnära sysslor – som surdegsbak och cupcakebjudningar – »nästan som någon slags mindfullnessövning«.

Alla arbetar mer i dag. Småbarnsföräldrar på 10-talet arbetar 10 timmar mer i veckan än småbarnsföräldrar gjorde på 70-talet. Kvinnors deltagande i arbetslivet ökar. Fler män tar ut pappaledighet.

Hemmafruarna – eller hemmaföräldrarna, som är den term många själva föredrar – är få. Men medan bara 12 procent av männen jobbar deltid är motsvarande siffra för kvinnor 41 procent. Vårdnadsbidrag tas i 9 fall av 10 ut av en kvinna. Vårdnadsbidraget är också en klassfråga, en överväldigande majoritet är låginkomsttagare.

Att vara hemmafru när hemmafruar var något samhället förutsatte (i avsaknad av barnomsorg, med skattesystem som uppmuntrade till det) – på 60-talet – var »ett råslit«, skriver Britta Svensson med udden mot historielösa unga som »tror att ›hemmafru‹ betyder att baka cupcakes och ›arrangera askrosa rosor i en grund glasskål«.

Få av dagens pyssel- och matbloggare tar hemmafrubegreppet på allvar. »Landet brunsås« – programledaren Lotta Lundgrens blogg  »Om jag var din hemmafru« är ett typiskt ironiskt exempel.

Marina Nilsson, som skriver vidare på Borderlinehemmafrun.blogspot.com, ett annat. Ur feministisk synvinkel kan man argumentera för att det är ett frihetstecken i sig att de här bloggarna finns. Att en grupp inom gruppen återtar något – handarbete, hemarbete – som man tidigare varit tvungen att mangrant distansera sig från för att inte bli behandlad som en representant för just denna grupp är ett intyg om att fler val är möjliga. Bara den som är fri kan unna sig en ironisk hållning. Marina Nilsson kallar sig en »kvinna på gränsen till hemmafru«. Pysselhysterin, sin egen och andras, ser hon som en form av »symboliska punktmarkeringar i trygghetskänslans namn«.

Tydlighet är tryggt. Att plocka upp och för en stund gå in i en avlagd – tydligare – könsroll lockar. »När man känner sig otillfredsställd och behöver livskvalitet får man av någon underlig anledning för sig att baka cupcakes,« skriver Nilsson.

Historieprofessorn Yvonne Hirdman läser sällan bloggar, säger hon, men hon har ändå noterat en nymornad hemkärhet hos en yngre generation.

Särskilt bland »storstädernas bortskämda«.

– Jag har svårt att säga vad det här intresset för det lilla livet beror på – jag vet inte vad som pågår i den mörka folksjälen – men det är ironiskt med allt detta pysslande. För dem som verkligen var hemmafruar handlade allt om att rationalisera. Man ville ha konserver, djupfryst.

Det provocerande i hemmafruflirten är inte pysslandet i sig – utan att det sker under flagg av att vara något nytt – fristående från Hollywoodfruarnas aningslösa dumvardag och den segdragna kampen för kvinnors frigörelse från spisen. En historielöshet som bara väldigt tillfälligt kan täckas av dekorationskristyr.

16 thoughts on “Sprängkraften i en cupcake

  1. Eva Norlin Bagge skriver:

    Hushållsarbete har jag ägnat mig åt hela mitt vuxna liv. Det finns något skönt i det repetitiva, i att vara närvarande i sådana aktiviteter. Och det blir något av det jag gör: ett blankt golv, en maträtt, en nystruken blus eller rena gardiner till jul. En helt annan tillfredsställelse än på jobbet, som i mitt fall handlar om relationer, känslor och abstraktioner, och där det är ont om feedback, och andra direkta, synliga tecken på att jag varit duktig. Inte för att jag gör ett dåligt jobb, utan det ligger i mitt yrkes natur. Att vara hänvisad till ständig hemmafru-mindfulness skulle jag inte stå ut med. Jag har sett tillräckligt många olyckliga hemmafruar under min uppväxt för att jag någonsin ska kunna se det som ett ideal, eller något som det är kul att ”leka”. Hemmafrutillvaron på 50- och 60-talen var allt annat än en trevlig liten lek. Det är nog bara unga välutbildade och högprestarende kvinnor som kan betrakta det så, efter att ha tittat slarvigt på Mad men. Jag håller med om att kläderna är fantastiska. Men cup-cakes?? Nåt mer ambitiöst kan man väl göra i sitt häftiga kök som man har rätt till??

  2. Sandra skriver:

    Jag måste ha missat något. Här har jag gått och ibillat mig att en önskan om ett jämlikt samhälle skulle innbära att människor ska få göra vad de vill med såväl sin karriär som sin fritid. Nu ser jag att det var ett missförstånd. Poängen med feminism är alltså egentligen att helt enkelt bara tvinga kvinnor in i andra fack än de tvingades in i tidigare; klassiskt manliga fack. Häpnadsväckande.

    Efter att ha läst krönikan ovan känner jag att följande, mycket grundläggande, koncept bör poängteras: Människor tycker om olika saker. Sann frihet får vi först när det är helt oladdat om en person helst vill baka kakor eller meka med bilar (eller varför inte både och?) oavsett vilket kön de råkar vara födda med.

  3. Ida skriver:

    Till personen som skriver under samma namn; Jag kan verkligen inte hålla med dig. Jag tror vi menar helt olika saker med att detta är en ny sak. Till skillnad från dig tror jag feminismen fungerar som livsstil. Vad vore det för mening om man bara sitter och pratar om idéer och ideal om man aldrig lever efter dem? Jag tycker även det är konstigt att du nämner att man tar på sig mer maskulina arbetsuppgifter och att man behöver väga upp de egenskaperna med mer kvinnliga sysslor. Jag utbildar mig just nu till att arbeta med forskning i ett laboratorium men min bakning är inte på något sätt en kompensation till det jag gör i labbet.
    Vidare anser jag att man absolut kan diskutera den ökande trenden med bak/mat/pyssel-bloggar men inte utifrån perspektivet om att de som sysselsätter sig med detta har någon önskan om att bli hemmafru. Det känns som ett hån då jag drömmer om en karriär läkemedelsutvecklare snarare än att sitta hemma och baka hela tiden.
    Bakning är en hobby, inte min undertryckta önskan om att få serva och slava för män runt omkring mig.
    Till slut, Agnes, samma behov som fylls när en konstnär målar en tavla, en designer syr upp ett plagg eller en musiker sätter ihop en låt. Behovet finns hos mig och fylls av mig, inte för någon annans skull. Sen är ju bonusen att det jag skapar går att äta och är sjukt mycket godare än en ett par jeans.

    1. Ida skriver:

      My name sure is Ida, too, and was not saying that I meant the same as you.
      I agree on what you’re saying that just talking about the problems won’t solve anything; but who should decide what is the right way to live like a feminist? Which ideals should all feminist have in common? I just think it’s a really shitty thing to judge other peoples way of living based on your own totally individual ideals.
      I also think you misunderstood what I was saying about feminine activities. Agnes evidently has a distinct ideal for a ”feminist lifestyle”, and I thought it to be problematic that she herself didn’t point out what her ideal was. Furthermore, I believe that what she is really saying is that: ”you can’t pose yourself as a feminist if you partake in feminine activities”. And when did feminism begin to be about not-beign-feminine? I often hear that I should start being more ”masculine” (read; stop wearing skirts and dresses), if I want to be heard as a feminist and activist, and I really don’t understand the logic in that statement.
      And, Agnes, what the hell do you actually imply when asking what needs is being satisfied by cupcakes? Can you please define how a ”real woman” or a ”real feminist” should occupy themself?

  4. Agnes skriver:

    Verkar vara många kvinnor på www som tar illa upp av denna diskussion, som tvingas försvara sina 50-talsklänningar och bakningsscills. Det intressanta är väl hur och varför det blivit såhär? Vilket ”behov” är det som tillfredsställs i och med en plåt cupcakes och en pysselblogg?

  5. deli skriver:

    Bra å skrive om sånt, for hvis man hadde skrivet om et viktig temaene, da kunne det jo ha skjedd at det etter hvert forandrer seg noe i verdenen.
    Mye bedre å skrive masse om folk som har strøssel på kakene sine.

  6. Sarah skriver:

    Det är obehagligt med de som avviker från normen, så är det bara.”Dirt is matter out of place” som Mary Douglas skrev. Det är därför feminister hetsar upp sig över kvinnor och tjejer som kallar sig feminister och samtidigt tycker om att ägna sig åt hushållsarbete. De blir marginaliserade och lever inte upp till normen av en ”äkta” feminist. Att detta kanske inte är något annat än ett ärligt försök till att göra det som man tycker känns kul och bra gå de helt enkelt inte med på, för det är FEL. Det är så oerhört nedsättande att dessa personer ska dömas efter vad de gör på fritiden och identifieras där efter. Snälla,det finns värre saker att hetsa upp sig över. Jag är feminist, student engagerad ideellt och en massa annat. Ska jag dömas över mitt intresse för bakning och hushållsarbete? Fy fan vad trångsynt tycker jag. Det är i högsta grad ett sorts förtryck. Ett sätt att skapa en hierarki för vad som är mer eller mindre accepterat att ha som intresse.

  7. Alice skriver:

    Feminism och jämställdhet handlar inte (bara) om vad vi gör på fritiden, inte för mig i alla fall. Jämställdhet för mig är att jag betalar middagen ute lika ofta som min partner, att vi lagar mat tillsammans och hjälps åt med städningen. Och att jag sedan tycker om rosa och gillar att sy och inte han är bara en bagatell, inget viktigt. Vi delar allt annat men inte just våra hobbys. Så är jag en fara för feminismen för att jag syr? Eller lever jag i ett högst själv valt, jämställt förhållande som gynnar feminismen?

  8. frida skriver:

    Vari ligger problemet att jag gillar högklackade skor, vippande kjolar, röda läppar, söta bakverk och 50-talsestetik? Det är ju inte det ENDA jag gillar. Jag gillar också att prata högt och vulgärt, dricka sprit, flirta med aningslösa pojkar, yrkesarbeta och bekväma kängor. Alltså jag jag undrar på riktigt, för jag har gjort allt jag kan för att vara en ”modern medveten kvinna”, varför kan jag inte få gilla det jag gillar, även om det är ett resultat av trender i samtiden, så länge det inte skickar tillbaka mig till 50talet på riktigt, bara i estetiken?

    Det kanske låter konstigt, men jag kan nästan känna att ”nämen det här förtjänar jag väl nu”. Jag är ju universitetsutbildad, yrkesarbetande, jag känner till min historia av hårt arbetande kvinnor och jämställdhetsrörelser som lett fram till att jag kan försörja mig själv, karl eller ej, en medvetenhet som gör att jag kan kräva att min man tar halva föräldraledigheten så jag inte halkar efter och bidrar till statistiken ”kvinnors tjänar mindre” och ”kvinnor har svårare att nå chefspositioner”.

    Låter det konstigt? Det blir som ett ”guilty pleasure” då jag misstänker att personer jag ser upp till, koola feminister, ser något fel i mina intressen. Vilket samtidigt gör mig så trött och arg, varför ska det jag gillar, oavsett varför jag gillar det, skuldbeläggas?

    När jag gick i gymnasiet fnös vi åt brudarna med stringtrosor som syntes ovanför jazzbrallan, de som använde för mycket smink eller inte lyssnade på grunge. Well, nu är jag 30 och jag är förbannat less på att fnysa åt brudar och vad brudar gör.

  9. Ida skriver:

    I think Ida is right; this is something new. Girls today grow up in a different world than forty years ago, they grow up with environmental threats and individualism. Some of them get sick of so much pressure being put upon them; pressure of succeeding at work and at home and in a relationship. Girls today simply can’t revolt to the world around them like they did forty years ago. And what could be ”historielöshet” is to fail to keep a bigger perspective than the past feminist movements.
    Feminism is theory and politics, but you can hardly call it a lifestyle. If so, how do you picture a feminist living? Are you thinking of some kind of feminist role model?
    I hardly believe that the category of women is constructed on the act of baking. And therefore I neither think that the gender equality is threatened by baking or housewives. On the contrary, I think that it’s a good thing that some women question how it might effect taking on a career which many, among them myself, find to favor masculine qualities.

  10. Ida skriver:

    jag håller delvis med dig och delvis inte. Eftersom jag själv passar bra in på den kvinna du beskriver och samtidigt ser mig själv som en hardcorefeminist är det svårt att känna sig helt bekväm med det du skriver. Jag tror inte man försöker maskera det man gör som något nytt. Jag tror att det är något nytt. Att tro att bara för man gillar laga mat eller baka vill bli eller kalla hemmafru känns löjligt. För mig är det ett sätt för mig att få uttryck för min kreativitet och det är det jag gör klockan 22 på kvällen när jag behöver slappna av. Att se bakning eller pysslande som måsten eller en prestation med krav tror jag går emot de bak/mat/pyssel-bloggarna som finns idag. Fast jag kan ju egentligen bara tala för mig själv.
    Jag har ofta diskussion med mig själv om det jag gör är okej, om jag väljer min hobby just för att jag är kvinna? Det må vara så men ska jag då sluta bara för detta? Istället känner jag ofta att jag ska fan göra vad jag vill även om det är den mest puttenuttiga lilla rosa blomman om det är ju den jag känner för att göra den dagen.
    jag vet inte om jag fick fram något vettigt, men nu är det gjort. Bam!

    1. Jenny skriver:

      Hej Ida! Jag är också kluven. Men det jag tror är det som gör att cupcakes, som den optimala symbolen för hela den här chica hemmapysseltrenden, engagerar/upprör, det som jag själv känner är problemet med det, är att det är så superspecifikt, närmast exklusivt, kvinnligt. Det är en kvinnoroll med både uppenbar kommersiell och kulturell bäring, fortfarande, vilket känns trist. Alltså, det är ju jättebra att folk är kreativa, men frågan gäller ju varför man väljer det som gör en mer kvinnlig, respektive mer manlig, när man ska få fritiden att gå? Helena Lindblad skrev i DN att det väl är underbart att man kan syssla med hemmasysslor man trivs med efter arbetstid, och att alls inget hindrar en från att slakta en älg på fritiden om man föredrar det, men så där är det ju alltid: Det är naturligtvis inte lag på att man ska ägna sig åt gullig kristyr som kvinna, lika lite som man som man ska ägna sig åt teknik, starksprit och grillat kött, men ibland blir man (jag) bara helt nedslagen av hur hårt könsrollsmallat samhället är – och den aktuella vågen av cupcakes och kafferep, som är något jag (förutom i fallet Cupcake STHLM) bara sett kvinnor syssla med, gör det väldigt tydligt. Jag tror att det är det som får fler med mig att reagera på och grubbla över detta.

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera