Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Sprängkraften i en cupcake

Vad är det som är så provocerande med starka kvinnor som bakar supersöta muffins med glasyr på?

Det är ju bara en kaka. En muffin med gullig glasyr.

Den senaste tiden har jag grubblat över vad som finns i en cupcake – förutom mjöl, ägg, smör och ohämmade mängder socker – som gör den så symbolladdad.

Bilden av den »moderna hemmafrun« har tagit form genom 00-talsfiktion som »Desperate Housewives« och dokusåpor i »Svenska Hollywood-fruar«-genren. Även högerdebattörer som Elise Claeson (som skrev boken »Mamma@home« redan 2006), Roland Poirier Martinsson och intresseorganisationer som Haro (som bland annat kämpar för höjda vårdnadsbidrag) har varit betydelsefulla när det gäller att kommunicera att det måste göras plats för en ny hemmafru i stan.

Nostalgiska referenser till nybakade kanelbullar, i termer av kollektiva madeleinekakor är det en doft som tycks synonym med barndomslycka för svensken, förekommer i argumentationen.

Men också cupcakes. Alltså en form av amerikanska dekormuffins som började säljas i Sverige i större skala först i år, och som dessförinnan bakats av en inte alltför betydande mängd bloggande 70- och 80-talister. De allra flesta av dem studerande eller yrkesarbetande.

Kanelbullar minner om förr. Cupcakes representerar den nya tidens hemmafru.

Malmöjournalisten Marina Nilssons aktuella bok »Hemmafru 2.0« har till och med underrubriken »den som bakat flest cupcakes när hon dör vinner – eller?«.

Det handlar om vad hon kallar för »hobbyhemmafruar«; alltså kvinnor som har en karriär men som på fritiden »väns­terprasslar med gammal husmoderlighet som ett slags feel good-projekt«.

En hemmafru 2.0 är alltså inte hemma, åtminstone inte under arbetstid. Utan någon som ägnar sig åt och använder sig av extremt kvinnligt kodade attribut – kaffefat, lagt hår – gärna från tiden före den sexuella revolutionen.

Det finns flera invändningar mot den lättsinniga användningen av begreppet. Att baka cupcakes och arrangera blommor gör ingen till hemmafru, skriver Expressens Britta Svensson (17/9): »Kalla det inte hemmafru. Det är att nedvärdera de kvinnor som slet hårt innan det moderna samhället befriade dem.«

»Mad Men dresses« är en populär kategori på Ebay. Unga hippa män har i flera år klätt sig som ålderstigen brittisk lant­adel alternativt tjänstemän anno USA 1963, unga kvinnor i nylonstrumpbyxor med söm och klänningar med vippiga kjolar.

För männens del är det en stil att exponera på nymurriga barer med namn som Gubbrummet. För kvinnorna med kafferep och cupcakes, hemma. Hyllorna är dammade, strösselkaren välfyllda.

I tv härjar åldrade rockmän och skådespelare över grytorna. Plura Jonsson trär obekymrat av sig skjortan medan han och Mauro Scocco fyllnar till i köket. Per Morberg högtryckstvättar potatis och brutalsteker bacon som ska »knulla i munnen«. På pastellfärgade bloggar förtjusas samtidigt en generation yngre kvinnor över att »all mat blir så tjusig i färgglada kastruller!«.

Skötsamhetsidealet må vara självpåtaget, men det är inte desto mindre strängt. Clara Lidström, vars blogg Underbaraclara har blivit emblematisk för hemmapysselgenren, är uttalad feminist, med en bakgrund i vänsterradikala kretsar. Ibland bränner det till i den riktningen, men framför allt handlar bloggen om att »måla upp en trevligare värld«, har hon sagt. Det innebär bland annat att hon inte skrotar runt i långkalsonger på bild där, även om det är hennes standardklädsel.

På Cupcake STHLM, en ljus, folkloristiskt inredd före detta te- och kaffehandel vid S:t Eriksplan, radar Mikael Ingeltun och Martin Johansson  upp svenskklingande cupcakes som »Fäbodjäntan« och »Mormor«. Under en timme passerar ett 15-tal kunder. Samtliga kvinnor. Det kommer en yngre kille, men han försvinner genast in i köket, det visar sig vara assistenten. De två ägarna är båda i 30-årsåldern, bekanta sedan uppväxten i Varberg, kockar i grunden. Cupcake Sthlm öppnade de i september, hemkomna från varsin sejour i USA, där de blivit varse att cupcakeboomen från 00-talets början inte alls ebbat ut. Helg efter helg radade köerna upp sig utanför Washingtons cupcakebagerier.

– Det här var under den ekonomiska krisen. Cupcakes blev något alla kunde unna sig, någon gång, trots allt. En lyx för alla: Ta en kaka, må lite bättre, säger Martin Johansson.

Hur har cupcakes kommit att få en så central roll i en samtida retroromantisk våg, trots att bakverket som sådant är nytt i Sverige?

– Cupcakes symboliserar något typiskt kvinnligt, sexigt. De hänger ihop med second hand- och vintagetrenden. Amerikanska pinuppor kallas ju för cupcakes, säger Mikael Ingeltun.

Sonja Schwarzenberger, chefredaktör för den feministiska tidningen Bang, och cupcakeentusiast, är inne på samma spår. Cupcakes syns – de är gjorda för att synas – och det provocerar.

– Den är bakverkets motsvarighet till prinsessdrömmen. Vi kallar till och med brudklänningar för gräddbakelser. Så ska vi genuskoda en patisserie måste cupcaken vara femme-fatalen på bageriet. Den som handlar om skönhet och perfektion men som faller på horastämpeln för att den är översminkad bredvid mandelflarnets beskedliga nunneuppsyn.

Rebecka Wadsted skriver om tv-serier och arbetar till och från som bagare.

– Ur ett hantverksperspektiv blir jag på dåligt humör. Mest provocerad blir jag av att jag tycker det är sjukt att den här inte särskilt goda varianten av muffins har blivit en sorts konstig lifestylegrej, säger hon.

Alice Brax, redaktionschef på Tasteline, tycker att det är ett lite dumt bakverk.

– Det är yta utan hänsyn till smak. Det är svårt att äta dem med all frosting och alla dekorationer.

En annan kulört kaka som slagit igenom via populärkulturell exponering – i Sofia Coppolas film »Marie Antoinette« – är macaroner. Ett slags krämfyllda maränger, också de oerhört söta, men från bagerinationen Frankrike och svårare att lyckas med. Statusen är därmed säkrad.

Den tunga, pågående baktrenden är ju annars surdegsbröd. Den hugade kan lätt slå ihjäl en arbetsvecka eller två med att närstudera glutentrådar på nätet. Surdegsbakandet är i högre grad än någon annan bakning manligt kodat, med en teknisk dimension av termometrar och tillbehör – det ska vara en sport. Samtidigt som det har en stark air av naturlighet, ursprung – ett surdegsbröd utstrålar samma värden som ärvda pinnstolar. Cupcakes – som också kan vara en materialsport, och ta mängder av tid i anspråk – är plast, eller i praktiken plastiskt socker, i jämförelse.

Den »hemmafru 2.0« som journalisten Marina Nilsson beskriver är en karriärkvinna som ägnar sig åt hushållsnära sysslor – som surdegsbak och cupcakebjudningar – »nästan som någon slags mindfullnessövning«.

Alla arbetar mer i dag. Småbarnsföräldrar på 10-talet arbetar 10 timmar mer i veckan än småbarnsföräldrar gjorde på 70-talet. Kvinnors deltagande i arbetslivet ökar. Fler män tar ut pappaledighet.

Hemmafruarna – eller hemmaföräldrarna, som är den term många själva föredrar – är få. Men medan bara 12 procent av männen jobbar deltid är motsvarande siffra för kvinnor 41 procent. Vårdnadsbidrag tas i 9 fall av 10 ut av en kvinna. Vårdnadsbidraget är också en klassfråga, en överväldigande majoritet är låginkomsttagare.

Att vara hemmafru när hemmafruar var något samhället förutsatte (i avsaknad av barnomsorg, med skattesystem som uppmuntrade till det) – på 60-talet – var »ett råslit«, skriver Britta Svensson med udden mot historielösa unga som »tror att ›hemmafru‹ betyder att baka cupcakes och ›arrangera askrosa rosor i en grund glasskål«.

Få av dagens pyssel- och matbloggare tar hemmafrubegreppet på allvar. »Landet brunsås« – programledaren Lotta Lundgrens blogg  »Om jag var din hemmafru« är ett typiskt ironiskt exempel.

Marina Nilsson, som skriver vidare på Borderlinehemmafrun.blogspot.com, ett annat. Ur feministisk synvinkel kan man argumentera för att det är ett frihetstecken i sig att de här bloggarna finns. Att en grupp inom gruppen återtar något – handarbete, hemarbete – som man tidigare varit tvungen att mangrant distansera sig från för att inte bli behandlad som en representant för just denna grupp är ett intyg om att fler val är möjliga. Bara den som är fri kan unna sig en ironisk hållning. Marina Nilsson kallar sig en »kvinna på gränsen till hemmafru«. Pysselhysterin, sin egen och andras, ser hon som en form av »symboliska punktmarkeringar i trygghetskänslans namn«.

Tydlighet är tryggt. Att plocka upp och för en stund gå in i en avlagd – tydligare – könsroll lockar. »När man känner sig otillfredsställd och behöver livskvalitet får man av någon underlig anledning för sig att baka cupcakes,« skriver Nilsson.

Historieprofessorn Yvonne Hirdman läser sällan bloggar, säger hon, men hon har ändå noterat en nymornad hemkärhet hos en yngre generation.

Särskilt bland »storstädernas bortskämda«.

– Jag har svårt att säga vad det här intresset för det lilla livet beror på – jag vet inte vad som pågår i den mörka folksjälen – men det är ironiskt med allt detta pysslande. För dem som verkligen var hemmafruar handlade allt om att rationalisera. Man ville ha konserver, djupfryst.

Det provocerande i hemmafruflirten är inte pysslandet i sig – utan att det sker under flagg av att vara något nytt – fristående från Hollywoodfruarnas aningslösa dumvardag och den segdragna kampen för kvinnors frigörelse från spisen. En historielöshet som bara väldigt tillfälligt kan täckas av dekorationskristyr.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera