Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

»Det handlar inte om fult eller vackert«

 Scenografen och klädskaparen Charles Koroly gillar sashimi. Därför träffas vi på restaurang Råkultur. Han är livlig, har lätt till skratt. Elegant klädd i tweedkavaj, halsduk och svart hatt.

Nu kommer sashimibitarna på bordet. De är fantasifulla små skapelser, en av bitarna har ett popcorn på ryggen.

– Vilken underbar mat, och så vacker, utbrister Koroly.

I snart tre decennier har han skapat ­scenrum och kostymer för svenska teatrar. Runt sjuttio produktioner rör det sig om. Många av dem är omtalade, lovordade. Hisnande vackert som kostymerna till Bergmans »Markisinnan de Sade« och »Misantropen« på Dramaten under 1990-talet. Avskalat enkelt som i »Måsen« (2001) i regi av Lars Norén på Riksteatern och nyligen »Avgång« (2010) på Stockholms stads­teater i regi av Lennart Hjulström.

Nu är Koroly aktuell med »Trettondagsafton«, premiär i december på Stadsteatern. Inför en ny produktion jobbar han nära regissören. Gemensamt hittar de en inkörsport till att berätta historien. Inför »Trettondagsafton« talar Koroly om en drömsk värld och jämför med en tidigare produktion, »Bröderna Lejonhjärta« (2009). Det arbetet öppnade en ny mer lekfull värld för honom, säger han.

Inför »Trettondagsafton« köpte han högar av kläder i second hand-butiker, klädde provdockor i kläderna, klippte sönder och omkonstruerade plaggen med hjälp av en sömmerska. Resultatet kallar han collage eller skulpturer.

– Jag hittar ett bra tyg nästan var som helst. Men det handlar också om vad man gör med tyget.

Koroly söker medvetet efter intryck som kan inspirera till skapande. Bokhandeln Konst-ig på söder är hans »universitet«. Där finns alla de böcker om arkitektur, måleri och foto som han vill bygga upp sin kunskapsbank med.

Koroly har med sig en lista med namn på alla de författare, fotografer, kompositörer och konstnärer som finns i hans värld just nu. Karl Ove Knausgård, konstnärerna Tal R, Eva Hesse och Uno Rondinone. Fotografen Ugo Pellegrin och kompositören György Ligeti, som fick Polar­priset 2004.

Influenserna blir ibland en del av den föreställning han arbetar med, säger han. Men egentligen är det ställen att vara sig själv han söker i konsten: »Small islands of peace«. Namnlistan på influenserna är lång och handskriven. Dator använder han inte.

– Jag känner inget behov av att söka information på nätet. Och vill någon veta något om mig kan man bara läsa Lars Noréns dagbok, har jag hört. Trots att den kanske är inaktuell. Jag har inga hemligheter, säger han och rullar ut ett skratt som fyller hela lokalen.

Christian Tomner och Charles Koroly har samarbetat i ett tiotal uppsättningar. Första gången med »Samlaren« på Uppsala stadsteater 1982. Senast »Juloratoriet« på Stadsteatern 2007. Tomner minns Korolys »makalösa teckningar« från en elevutställning på DI i slutet på 1970 talet. »Charlies styrka har alltid varit hans speciella stil, okonventionella sinne och att han hittar rätt tyg omedelbart.«

– Jag blir glad när jag hör detta. Jag vill öppna en spricka i människors medvetande med mina arbeten. Precis som jag själv vill bli lite förändrad när jag läser en bok och lyssnar på musik.

Vilka designers gillar du privat?

– Vilka som helst. Bara plaggen ser intressanta ut.

Som ung tecknade Koroly bland annat mode i DN. Nyligen iscensatte han också visningen av det heta svenska modeföretaget Acnes vårkollektion i London. Men modevärlden är något helt annat än teaterbranschen, säger han.

– På teatern handlar det aldrig om fult eller vackert. Det handlar om att ha en tydlig idé. När man har något viktigt att berätta så kan det bli vackert.

Jag frågar om han hade fantasier och idéer som barn om kostymer och rum. Han nickar och berättar att han började måla tidigt. Det var ett sätt att befria sig från en plågsam barndom. Uppväxten var fattig. Familjen bodde i husvagn och flyttade mellan olika städer i USA.

Men Koroly, som är född 1946, hade turen att tidigt hitta mentorer som gav honom konstnärligt stöd. Fjorton år gammal hade han sin första utställning i ett bibliotek i Santa Barbara i Kaliforninen. Men på konstskolan i London upptäckte han att han inte var beredd att satsa helhjärtat på måleriet.

I mitten på 1970-talet kom han en vinter till Sverige för att hälsa på vänner han hade lärt känna på Ibiza. Koroly blev då förälskad och far till tre barn.

Äldste sonen är konstnär och bosatt i spanska Valencia. Mellansonen är lärare och bor i Stockholm, liksom dottern som är mor till sju barn. Men Koroly har aldrig »dragit barnbarn i vagn«, som han säger. Däremot blir han glad när det äldsta barnbarnet själv tar kontakt och kommer på besök.

Hemma på Kungsholmen har han annars sällskap av sin foxterrier Asta.

Tv ser han aldrig på. Det intresserar honom inte, teatern är hans liv.

– Teatern är en frizon. Min skräck är att teatern ska förvandlas till en plats där allt ska förklaras och fördummas. Där skådespelarna går in med baguette och basker med Eiffeltornet i fonden så att alla förstår att pjäsen utspelar sig i Paris. Då försvinner magin och skådespelaren förlorar sin möjlighet att gestalta.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera