I Lowrys målningar fick arbetaren en själ

Femtioårsminnet efter Laurence Stephen Lowry firas bland annat med BBC-programmet LS Lowry: The Unheard Tapes som bygger på inspelningen av en tidigare okänd intervju från 1972.

Ian McKellen, som likt Lowry kommer från Lancashire, spelar konstnären och Annabel Smith gör rollen som den intervjuande beundrarinnan Angela Barratt. De båda skådespelarna läppsynkar den faktiska inspelningen av intervjun.

Barratt hoppas att få fram något om Lowrys politiska sympatier. Är inte han som vigt sitt liv åt att skildra den nordengelska arbetarklassen socialist? Eller rent av kommunist?

Lowry avfärdar till Barratts besvikelse något sådant bestämt. “Jag målade bara det jag såg”, konstaterar han torrt.

Lowry föddes som en oönskad pojke i november 1888, föräldrarna Elizabeth och Robert hoppades på en dotter. Familjen befann sig på en sluttande klassresa. Farfadern Frederick Lowry hade emigrerat från nordirländska Ulster 1826 och etablerat sig som mäklare i Manchester. Sonen var inte alls lika framgångsrik, men den introverte och uttryckslöse Robert försökte som lågavlönad kontorist upprätthålla medelklasskulissen, men snart kom den ekonomiska verkligheten ifatt dem.

Den religiösa och kultiverade Elizabeth var som ung aspirerande konsertpianist. Hon var av neurotisk natur och ängslig inför det brittiska klassamhällets krav. Sonen var ett ensamt barn som blev mobbad i skolan och hade svårt för studierna. Det enda han var duktig på var att teckna, något som inte värderades av föräldrarna.

Lowry växte upp i den lummiga Manchesterförorten Victoria Park, men de ansträngda familjefinanserna tvingade dem att flytta till ett arbetarområde i industriorten Pendlebury. Först avskydde Lowry de dystra textilfabrikerna och de rykande skorstenarna, men efterhand kom han att bli intresserad av de smutsiga tegelbyggnaderna och i synnerhet av människorna som arbetade i dem.

Efter skolan började Lowry arbeta som hyresindrivare och lärde sig att måla på fritiden. Han studerade bland annat för den franske impressionisten Pierre Adolphe Valette som bosatt sig i Manchester och skildrade den engelska industristaden i sin konst.

Lowry målade först i Valettes impressionistiska och mörka stil, men blev uppmuntrad av den entusiastiske konstkritikern D. B. Taylor att ta sig an en ljusare och mer färgglad ton. På den vägen utvecklade Lowry sina “tändsticksmänniskor”, en slags naivistisk målade karaktärer, ofta i rörelse eller stående i kö, i industrilandskapet.

Det här är under en tid då skorstensröken låg tät över Manchester. 2 000 textilfabriker var i produktion dygnet runt, när kvinnorna hängde ut tvätten på tork på morgonen så var den sotgrå när de tog in den på kvällen.

Genom sitt yrke kom Lowry att lära känna stadens arbetarklass, han betraktade med sina egna ögon deras liv och vedermödor. Även om Lowry i över 40 år arbetade som hyresindrivare, kan man ställa sig frågan om han var särskilt skicklig på det. Med stor empati för hyresgästernas ansträngda situation försökte Lowry så långt han kunde hjälpa dem att bo kvar.

I sina målningar skildrade Lowry just hur människor tvingades sälja det lilla de ägde vid vräkningar. Målningen Family Group (1936) låter oss möta en till synes uppgiven familj samlas kring det tomma middagsbordet inne i ett av arbetarhemmen.

Lowry visste allt om fattigdom och rädslan för att falla nedåt genom det benhårda brittiska klassamhället. När fadern gick bort 1932 efterlämnade han stora skulder som Lowry fick betala av samtidigt som han försörjde sin mor.

Lowry hade sålt sin första målning för fem pund som 35-åring och det skulle ta tid innan han tjänade bra med pengar på konsten. Efter arbetsdagen som indrivare och att hans mor hade lagt sig målade han mellan klockan tio på kvällen och klockan tre på natten för att skapa mer konst att sälja.

Modern gick bort 1939 och under kriget tjänstgjorde Lowry som brandvakt. Hans livsfarliga uppgift var att upptäcka och släcka bränder efter tyskarnas bombräder. Med stor sorg såg han de fabriker och trånga arbetarkvarter han kommit att älska gå upp i brand för att aldrig komma tillbaka.

Efter kriget flyttade Lowry till byn Mottram in Longendale utanför Manchester, en lantlig plats han aldrig trivdes i, men där han hade råd att köpa ett hus med en stor ateljé. Det var under de sista årtiondena av sitt liv som Lowry blev berömd och populär. Han var en av de konstnärer som fick i uppdrag att måla Elizabeths II:s kröning, men han håller det brittiska rekordet i att tacka nej till hederstitlar och ordnar, han ville inte ens bli adlad.

Själv kände han sig alltmer förfrämligad inför samtiden, moderniseringen av Englands städer, där de gamla viktorianska arbetarkvarteren revs och ersattes med nya bostadsområden av betonghus, innebar att den värld han levt i och målat gick under framför hans ögon.

Lowry var också en omvittnat ensam människa, bortsett från umgänget med några konstnärsvänner höll han sig mest för sig själv. Den ständige ungkarlen hade vad man vet aldrig någon kärleksrelation. Men han var inte skygg för massorna, ett av hans folkliga nöjen var att se arbetarlaget Manchester Citys fotbollsmatcher.

När Lowry gick bort i lunginflammation, 88 år gammal i februari 1976 var han en välbeställd man. Han efterlämnade en förmögenhet på omkring 20 miljoner kronor, liksom omkring tusen målningar och tusentals teckningar.

Ett 50-tal målningar och några hundra teckningar finns att skåda i The Lowry i Salford i Manchester. Museet kostade över en miljard kronor när det uppfördes för 26 år sedan. På marknaden säljs enskilda Lowry-målningar i dag för mångmiljonbelopp, enklare skisser på servetter eller biljetter kan man få några tusenlappar.

De höga priserna gör att Lowry-samlarna i dag utgörs av finansmän, förmögna arkitekter, fotbollsproffs, skådespelare och popartister. Länge var inte Lowry särskilt uppskattad i norra England, hans målningar påminde människor om ett liv de alltför väl kände igen.

Rockstjärnan Noel Gallagher har berättat om vad det betydde för honom att som arbetargrabb från Manchester möta Lowrys målningar för första gången. Även om han själv föddes på 1960-talet och Lowry fångade hemstaden och dess människor under en tid han inte upplevt, så drabbades han av hur klasserfarenheten levde vidare i målningarna, hur de gestaltade upplevelsen av att förminskas och reduceras till sitt kroppsarbete.

I många av Lowrys verk ser vi ett myller av arbetare, de är på väg till fabriken eller rugbymatchen. När man tittar närmare på dem upptäcker man att de alla är unika individer, de berättar sin egen historia och bär på sitt eget mysterium. När Lowry målade dem fick de en själ. 

Gallagher kunde på så vis se sitt eget värde genom Lowrys målningar. Ian McKellen har konstaterat att även om Manchester gentrifierats och avindustrialiseras känner vi ännu igen Lowrys råbarkade och härdade “tändsticksmänniskor” på stadens gator.

Men vad var det han egentligen såg? 

Lowry själv verkar ha uppfattat att den verkliga verkligheten låg bortom den här världen. I Mozarts musik, baletten som han älskade och prerafaeliternas romantiska och idealistiska målningar som han samlade, tyckte han sig ana Gud. 

Men det Lowry själv fångade i sina målningar var hur den nordengelska arbetarklassen kämpade för sina liv. I dag pryder denna kamp väggarna hos Englands mest förmögna människor. 

***

Läs även: Julia Warhola – den store popkonstnärens älskade mor

Läs även: Henri Cartier-Bressons bilder ger fortfarande hopp om Europa