Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Efter Sahlin

Sänk skatten på arbete. Höj den på kapital och fastigheter. Stärk arbetsrätten. Efter Mona Sahlin väntar en grupp socialdemokratiska tänkare på att någon ska lyssna.

Det är söndagen den 14 november klockan 13.42. De sitter i ett mötesrum i det där huset på Sveavägen i Stockholm där de alltid har samlats för att avgöra de stora frågorna i sitt parti.

De vet att det inte går att fortsätta som om inget hade hänt. De har förlorat för mycket nu. De måste få fram svar. Journalisterna väntar i regnet nere på gatan.

Det är en historisk dag, för aldrig tidigare har socialdemokraterna gjort som de gör den här dagen.

På dagordningen finns egentligen bara en punkt, och en efter en begär de ordet och formulerar sig så precist de bara kan. De skriver ner sina frågor på stora papperslappar som de visar upp för de andra i rummet. Sedan bryter de upp, bildar nio smågrupper och börjar diskutera.

Ingen ställer frågan om huruvida det är bra att byta partiledare. Inte heller vem som borde ta över. Men så är det här inte heller ett möte på partikansliets sjunde våning utan studentförbundets höstkonferens i gamla Katasalen i ABF-huset.

Här har de ingen aning om att [[Mona Sahlin]] avgår på andra sidan gatan. Det skiljer femtio meter och en evighet mellan deras möte och det verkställande utskottets. Där pratar de poster, här pratar de politik. Hur skapar vi full sysselsättning i praktiken? Hur ser ett skattesystem ut som både är rättvist, välfärdsfrämjande och klimatsmart? Vad är det de vi vill förändra i samhället – egentligen?

[[Dany Kessel]] leder diskussionen. Han bär samma stickade tröja – randig i grått och vitt – som två dagar tidigare i en hotellobby på Södermalm. Över ett glas rött försökte han då svara på det de alla undrar. Vad är felet?

– Vi saknar vetenskapen och folkrörelsen, den kombination som alltid varit vårt partis framgång. Vi har för få samhällsingenjörer. Vi är ängsliga och politiken som vi gick till val på hängde inte ihop utan spretade åt alla håll.

Han är 27 år, nationalekonom. På kvällarna sitter han hemma och gör statsbudget. För att det är kul.

I Washington, staden alltså, talar man om två typer av människor: political hacks och policy wonks. De förra läser opinionsmätningar, skriver kommunikationsplaner och schacktänker motståndarens nästa drag. De senare läser utredningar, räknar på människors beteenden och analyserar samhällsproblem.

Om man nu tror att socialdemokraterna menar allvar med att en ny partiledare också måste driva en ny politik är det wonks man ska prata med. [[Anders Borg]] är en typisk moderat wonk, [[Per Schlingmann]] är en typisk hack. [[Fredrik Reinfeldt]] är både och, Mona Sahlin varken eller.

– Skattesystemet är kanske den givna ingången till en ny politik, säger Dany Kessel.

Typiskt wonk-uttalande.

– Förut när Sverige var beroende av basindustrins export var det självklart att beskatta kapital lågt och arbete högt. Det är det inte i dag. Då var klimathotet inte akut och därför var det inte självklart att beskatta produktion och transporter så högt, vilket det kanske är i dag.

I hans värld ska man alltså sänka inkomstskatter – ungefär som Anders Borg – och sänka arbetsgivaravgifter, höja kapitalskatter och dessutom hitta något nytt sätt att beskatta vad han kallar lyxkonsumtion – lite som miljöpartiet. Fastighetsskatten bör, tvärtemot vad [[Thomas Östros|Östros]] sagt, vara kvar.

– Ser man till de problem som finns i samhället skulle socialdemokratin behöva utarbeta en skattereform som inte höjer skattekvoten i första steget, men som gynnar arbete, som gynnar klimatet och som åtminstone gynnar hälften av befolkningen.

Han är förstås en minimal spelare i socialdemokratin. Nu dansar elefanterna över rosornas bädd och då snackar man inte skattesatser eller policy överhuvudtaget. Snarare vilken kandidat som tillhör vilken falang.

Men Dany Kessel är medlem i Socialdemokratiska Ekonomklubben, den studentförening av tjugo aktiva som har bas på Handelshögskolan i Stockholm. Därifrån brukar socialdemokratiska ministrar och talespersoner rekrytera tjänstemän. Han är framtiden när man pratar om det politiska innehållet. Handelssossarna, som deras klubb kallas, är en ganska bra värdemätare på vad det är som händer i socialdemokratin. Fram till för något år sedan var det lätt att definiera föreningen som höger. Nu pratar de på ett annat sätt:

– Förhållandena i dag är så annorlunda att många gamla antagligen inte längre är giltiga. Kapitalismen är inte en man i hög hatt utan vi alla plus datorer. Det gör dels att konflikten mellan kapital och arbetare inte är lika tydlig längre, dels att finansmarknaden bör definieras som en infrastruktur – alltså ett typiskt område där det offentliga bör ha en stor roll.

Han säger att han »gillar fristående riksbank och andra uppenbara ekonomsaker«, men att han inte företräder någon kanslihushöger. Världen är ny. Tobinskatten, eller en skatt på finansiella transaktioner, demonstrerade Attack för i Göteborg 2001. Nu drivs den av de stora ledarna i Europa. Och av Dany Kessel.

Kanske är det sånt som de borde tänka på i det stora socialdemokratiska partiet när de ska rekrytera sin nya ledare.

Hur långt till vänster de unga, intellektuella ekonomerna drar, eller om det ens ska kallas vänster, är svårt att säga. Det intressanta är kanske att [[Irene Wennemo]] – doktor i sociologi, tidigare chef för arbetslivsenheten på LO, nu huvudsekreterare i regeringens utredning om socialförsäkringarna, en typisk wonk – avslutar en lunch dagen efter Mona Sahlins avgång med att såga i stort sett allt tankearbete i partiet, utom det som studentförbundet står för.

– Det händer något spännande där, de tänker nytt i stället för att låsa in sig i en 90-talslogik där en gammal höger står mot en gammal vänster.

Över nudeltallriken betar hon av område efter område.

– Ta jobben, där har ju moderaterna rätt utgångspunkt, att utgå från arbetskraften. För socialdemokratin handlar det om att gifta ihop jobbpolitiken med utbildningspolitiken på riktigt. Det är där man har misslyckats. Arbetsmarknadspolitiken riskerar att bli den nya bostadspolitiken – ett område där politiken i princip har avvecklats.

Hon fortsätter med skolan. Det var [[Jan Björklund]] – inte Mona Sahlin – som plockade upp LO:s utredningsförslag om nya lärlingsutbildningar. Ungefär där går det att sammanfatta vad Irene Wennemo anser har gått snett.

– Man måste tänka nytt, men det är inte så lätt när alla i riksdagen byter frågor med varandra hela tiden och inte får lära sig något på djupet.

Hon bär grå kavaj, pratar svagt. Det hon säger är starkt. Sahlins stora projekt om »Möjligheternas land« och social rörlighet ger hon inte mycket för.

– Det är som om det inte är fint nog i socialdemokratin att elektrikerns barn blir elektriker.

Socialdemokratin har akademikerkomplex. Jag blir så trött på allt snack om social rörlighet, för det man menar då är ju klassresor uppåt, aldrig neråt. Hon sammanfattar problemen på ett sätt som vi ska känna igen hos vilken wonk vi än talar med hösten 2010. Felet är att man talar om förnyelse utan att tala om vilka problem det är som politiken ska lösa. Och det vågar man inte tala om eftersom man är fast i falangerna ifrån 90-talet.

Den som lyssnade på kommentarerna den här veckan kunde höra vänsterföreträdare som ansåg att själva bokstäverna som bildar ordet förnyelse – att ens använda dem – är ett lömskt kodspråk som betyder högervridning bort till Djingis khan.

Högerföreträdare hävdade å sin sida att vänsterfalangen är en futtig vänstersekt. »Vid sidan av vänsterfalangen finns den stora huvudfåran av partiet. De är vare sig höger eller vänster. De är socialdemokrater kort och gott«, skrev Widar Andersson från Östergötland i Aftonbladet. Han lät trött på eländet.

Två dagar efter partiledarens fall försöker [[Johan Sjölander]], kulturpolitiskt ansvarig på ABF, beskriva sitt liv i partiet.

– Jag var med och förstörde SSU under konfliktåren, säger han.

Han kommer från Hässelby, Stockholms stad, vänstern. Å andra sidan – vilket är av betydelse för hur partikamraterna tolkar honom – är han gift med [[Emma Lennartsson]], som varit ledande tjänsteman under högerinriktade [[Pär Nuder]] och Thomas Östros.

– Effekten av det vi höll på med i SSU var ju intellektuell utarmning. Man bestämde sig för vad de andra tyckte och så lyssnade man inte. Det är risk att vi får en lika korkad diskussion nu.

Här ligger den verkligt stora utmaningen. Titta på vilka personer det är som beskrivs som huvudkandidater i partiledarvalet. Sortera bort sådana som [[Sven-Erik Österberg]] och Pär Nuder – båda självklart möjliga – men också befläckade av tidigare regimer i partiet.

Kvar finns en yngre generation: [[Mikael Damberg]], [[Veronica Palm]], [[Niklas Nordström]], [[Ulrica Messing]], [[Luciano Astudillo]]. Alla de var med och förstörde SSU tillsammans med Johan Sjölander.

Den politiska diskussionen i socialdemokratin lider av det; av att man inte kan prata politik för nästa decennium utan att fastna i vad som ansågs höger eller vänster 1995.

Några kan ta sig förbi det där – men kan partiledarkandidaterna det?

Johan Sjölander har tagit av sig sin rutiga gubbkeps. Han dricker kaffet svart och säger att det viktigaste är att höja taken i socialförsäkringarna. Vilket skulle gynna »breda löntagargrupper« eller annorlunda uttryckt medelklassen.

– Alla ska få trygghet och valuta för sina skattepengar. Visst finns det en fördelningspolitisk sida av det, men det är mer samhällsekonomiskt rationellt med en statlig lösning som får brett stöd än privata alternativ. Jag tycker dessutom att vi behöver få in småföretagare i socialförsäkringarna på riktigt också.

Han låter inte så typiskt vänster. Han pratar förstås om andra saker också, om bostadspolitiken, där »det väldiga medelklassperspektivet är fel« och om dagens arbetsvillkor »med visstidsanställningar och bemanningsföretag«. Saker som förekommer i samhället och som socialdemokratin måste möta på ett nytt sätt. Om det nu ska bli någon ny politik.

– Jag skulle vilja se offensiva arbetsrättsförslag till exempel. Nya förslag alltså.

När det gäller den största utmaningen – jobben – låter han lite som Irene Wennemo. Det stora slagfältet är inte välfärden utan arbetsmarknaden och utgångsläget är att socialdemokratin inte accepterar lägre löner eller otryggare villkor. Vad är då lösningen för att få in människor som fastnar utanför arbetsmarknaden?

– Det kan inte vara att förtidspensionera dem som vi gjorde på 90-talet. Det är ju inget snack om att det var det vi gjorde och att det var kass. Jag tror vi måste acceptera att det finns människor som inte kan ta sig in på arbetsmarknaden utan stöd. Det måste bygga på att människor gör en egen ansträngning i botten. Vi kan inte vara rädda för det. Det var ju så vi uppstod en gång i tiden.

Längst ut i partidistriktet Stockholms län – i ett konferensrum i stadshuset i Södertälje – sitter [[Evin Cetin]] några timmar senare och säger ungefär samma sak fast med andra ord.

– Vi måste våga tänka annorlunda. Här i Södertälje hade vi en massa flyktingar med kompetens som inte kom ut på arbetsmarknaden. Då gjorde vi ett bolag av problemet. Vi startade ett bemanningsföretag tillsammans med Peab.

Hennes – eller [[Anders Lago|Anders Lagos]] – lösning är kanske inte drömmen för gänget i Stockholms stad, men det är ett försök till något nytt. Som fungerar rätt bra hittills. De arbetslösa får rätt utbildning och jobb, kommunen minskar sina kostnader och Peab får arbetskraft och förfinat varumärke. Liknande projekt finns i Göteborg.

– Vi måste skapa den politiska mitten, vi måste definiera vad jobbpolitik är, säger Evin Cetin.

Hon är ingen typisk wonk, mer en visionär. Hon målar när hon talar. Hon kan beskriva globaliseringen på nitton ord:

– När en bomb exploderar i en kyrka i Irak får det konsekvenser i skolorna i Södertälje tio minuter senare.

Hon talar sex språk och har två hyllade personvalskampanjer bakom sig. Kanske pratar alla om henne just för att hon inte pratar om rut-avdrag och om höger eller vänster. För att hon försöker tänka nytt.

– Min mamma lärde sig svenska genom föreningslivet, inte genom SFI. I stället för att lägga en massa pengar på olika integrationsprojekt borde man ge dem till föreningslivet och utveckla ett samarbete med föreningarna.

Ta nästa steg i samhällsbygget, inte fastna i gammalt groll. Det låter enkelt när hon säger det.

– Vi måste börja analysera framåt som forskare gör. Vad har vi för skola 2030? Kommer vi ha en digital fattigdom då? Ska vi ens satsa på den fysiska skolbyggnaden? Mona Sahlin kunde inte tala om »Möjligheternas land« eftersom hon inte talade om framtiden.

Att välja socialdemokratisk ledare har alltid var en speciell process. Inga kandidater får stå mot varandra, den som vill bli vald får inte verka för sugen och heller inte prata om vilken politik partiet borde föra.

Mona Sahlins partiledartid led hela tiden av det, av att hon aldrig fick något politiskt mandat utom det att bilda koalition med miljöpartiet och vänsterpartiet. Det fanns inte plats för några wonks i processen efter Göran Persson.

Frågan är om det får komma fram den här gången. Jakten på en ny partiledare är egentligen jakten på en ny politik och jakten på en super-wonk. Någon som kan matcha Anders Borg.

Det är som om socialdemokratin ligger ett steg efter på den punkten. En dag före det att Thomas Östros började ifrågasättas offentligt av socialdemokrater kom nyheten om att [[Jens Henriksson]] – den kanske starkaste kandidaten till att utmana Anders Borg  – blev ny chef på Stockholmsbörsen.

Han är inte den enda wonk som har flytt partiet. [[Magdalena Andersson]] och Emma Lennartsson, båda tunga ekonomer, har gått till Skatteverket respektive Kommunal. [[Samuel Engblom]], disputerad jurist, sitter på TCO.

För att ta några exempel. Men det finns en person som snart sagt alla tänkare i och runt partiet sätter sitt hopp till. Hon heter [[Marika Lindgren Åsbrink]] och hon säger så här:

– Vi har inte koll på vad som är problemet i samhället.

Hon är 30 år. Nationalekonom, borgarrådssekreterare i Stockholm, fritidspolitiker i Sundbyberg. Levererar stenhårda citat:

– Varken vänster- eller högerfalangen utgår från samhällsproblemen. Så fort man pratar om friskolor, till exempel, så är några mot och några för. I stället för att förstå att friskolor är en del av människor vardag i dag.

Felet, menar hon, är att partiet inte vågar erkänna att det finns en konflikt mellan valfrihet och jämlikhet.
– Jag är för valfrihet, men jag kan ändå kritisera och göra något åt avarterna. I dag plockas stora vinster i välfärden ut av företag i skatteparadis. Det var inte tanken med reformerna, men så ser det ut. I Norge har man en skrivning om att skattepengar ska användas i verksamheten. Varför kan inte vi också ha det?

Marika Lindgren Åsbrink var omnämnd redan i Anders Isakssons bok den »Den politiska adeln«. Pappa Erik Åsbrink var finansminister, mamma [[Ann-Marie Lindgren]] är ledande tankesmed. Men att alla pratar om henne nu beror faktiskt inte på efternamnet utan på att hon ensam på sin blogg har drivit en skarpare kritik av regeringen än vad partiorganisationen mäktat med.

Bloggen är fylld av siffror och diagram; hon är en super-wonk i vardande. Just därför är det roligt när hon talar om skolpolitiken – som ju anses vara det enda som Mona Sahlin lyckades förnya:

– Ärligt talat fattade jag aldrig vad som var vår skolpolitik i valrörelsen. Tidigare betyg, visst, men vad mer? Ungdomsarbetslösheten handlar ju om dem som inte får fullständiga betyg. Men för dem hade vi inga lösningar.

Hon låter ganska mycket som Dany Kessel. Partiet tänker bara på enskilda grupper av plånboksväljare och då hänger inte politiken ihop. Att ta bort fastighetsskatten är »bisarrt och ologiskt«.  Att tro att folk upplever att moderaternas skattesänkningar raserar välfärden är »korkat«.

Vilken medelklass är det vi vill nå? frågar hon retoriskt. Den rika i Stockholm eller den stora gruppen i resten av landet? När ska partiet inse att många tjänstemän i dag har samma problem i arbetslivet som arbetarklassen hade en gång i tiden? Ökat tempo, liten frihet, psykologisk press, strukturell övertid.

– Men vi tar inte tag i de frågorna eftersom vi sitter fast i en 90-talslogik.

Hennes resonemang föder ett par frågor: Ska partiet undvika att välja en 70-talist till partiledare? Om det nu är förnyelse av politiken som partiet vill ha?

Själv säger hon bara:

– Jag saknar 40-talisterna, de gamla gubbarna och tanterna. Många av 50- och 60-talisterna i partiet saknar tyngd och helhetssyn, 70-talisterna har sina gamla bråk. Så en kombination av 40-talister och 80-talister vore bra.

Läs också Claes Lönegårds artikel om varför Mona Sahlin avgår, och Anders Jonssons tillbakablick: 80-talets Wetterstrand

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera