Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

80-talets Wetterstrand

Hon var sin tids stjärna. Men för att vinna en förhandling måste man veta vad man vill. Det visste aldrig Mona Sahlin.

Jag träffade [[Mona Sahlin]] för första gången för mer än 30 år sedan. Vi var tonåringar och stötte ihop på SSU:s kursgård Bommersvik. Då hette hon Andersson och hade långt mörkt hår med mittbena. Hon såg ut som Åsa Mobergs byline i Aftonbladet. Det var 1970-tal, löntagarfondsdebatt och allmänt radikala tongångar.

Sedan byttes Andersson mot Sahlin. Hon klippte sig och kom in i riksdagen 1982. Själv klev jag in i riksdagshuset ungefär samtidigt som Sahlin, men som politisk reporter. Sedan dess har vi vandrat parallellt i maktens korridorer, hon som beslutsfattare och jag som granskare.
Redan som tonåring var hon en rapp debattör, en hyfsad talare och en hejare på att peka på problem i tiden. Men någon förnyare var hon definitivt inte. I striderna i SSU mellan de så kallade självförvaltarna och traditionalisterna var Sahlin en tydlig traditionalist.

Det var handfasta vardagsfrågor som gällde. Hon hade inte särskilt mycket till övers för ideologiska resonemang som betonade individens eget ansvar, som hävdade att staten inte kunde sköta allt. Politik för henne var att ungdomar skulle garanteras arbete och bostad och det skulle samhället fixa.

Men 1980-talets liberala våg med »satsa på dig själv« och en växande medelklass som ville ha ökat inflytande och bättre service satte sina spår även hos Sahlin. »Kräv din rätt – men gör också din plikt«, blev en av hennes oneliners. Tillsammans med Anna Lindh ville hon göra upp med snällismen. Från att ha avfärdat självförvaltarna som »kottplockare« var det Sahlin som gjorde begreppet »egenmakt« till sitt. På några år hade hon utvecklats från statskramare till partiets kanske mest uttalade förnyare i mer liberal riktning. Småföretagarna blev så småningom »vår tids hjältar«.

När hon blev rekordung arbetsmarknadsminister 1990 påminde jag henne om vad hon stått för tidigare.

»Jag har förstått att jag hade fel förut«, blev det snabba svaret och det var inte stor mening för en ekoreporter att tjata vidare.

Som arbetsmarknadsminister fick hon försvara det strejk- och lönestopp som ledde till att Ingvar Carlssons regering fick avgå. Men valet 1991 var i praktiken redan förlorat och Mona Sahlin fick bli socialdemokraternas första kvinnliga partisekreterare. Hon spelade en viktig roll när regeringen Bildt tvingades krypa till korset och begära hjälp när räntan för en dag var uppe i 500 procent.

Mona Sahlin var den tidens Maria Wetterstrand. Hon slog gubbarna ur brädet i tv-debatterna och var omåttligt populär. Inte minst i de egna leden. När Ingvar Carlsson tog med sina kronprinsessor på valturné var det ingen tvekan om vem folk ville höra. Det var Mona Sahlin, inte Anna Lindh.

Det var alltså bäddat för att hon skulle ta över partiet efter Ingvar Carlsson. Så till den grad att de tänkbara kandidaterna träffades och gjorde upp om att det skulle bli Mona Sahlin. Göran Persson lovade att fortsätta som finansminister. Jan Nygren skickade ut ett pressmeddelande att han inte stod till förfogande.

Då svor Mona Sahlin i den socialdemo­kratiska kyrkan och deklarerade att hon ville bli partiledare. Dessutom samma dag som Nygren sade nej. Så gör man inte i ett parti där man ska bli utsedd och tillfrågad. Det blev alldeles för uppenbart att några personer i praktiken gjort upp om partiledarskapet över huvudet på valberedning och partidistrikt.

Starka krafter blev uppretade och ­Expressen började skriva om Sahlins slarv med statens kontokort. Ingen ­annan brydde sig (hon hade ju faktiskt bara lånat pengar, vilket var tillåtet) förrän det stod klart att Sahlin hade slirat på sanningen i några uttalanden.

Någon krishantering var det inte fråga om. Sahlin fick klara sig själv. Hon jagades och svarade snällt på frågor varje dag. Hon behöll i det längsta det mobil­numret som vi betrodda journalister hade. Det var först när Expressens Per Wendel ringde klockan fyra på morgon som hon förmådde sig att byta. Möjligen är det de erfarenheterna som gjort att hon som partiledare varit svårtillgänglig, ibland rent av hållit sig undan.

Men efter bara några år som egenföretagare var Mona Sahlin tillbaka i regeringen. Frågan är om någon annan svensk politiker har haft en så gedigen och bred erfarenhet av regeringsarbete och av att sitta i partiledningen när det äntligen blev dags att bli partiledare efter socialdemokraternas katastrofval 2006.

Ändå gick det åt skogen. Det finns förmildrande omständigheter. Mona Sahlin blev ju vald som Göran Perssons antites, inte för att hon är hon. Efter hans självsvåldiga ledning och tröttande föreläsningar inför partiledningen skulle ett mer lyssnande kollektivt ledarskap tillämpas.

Resultatet blev att knappast något blev gjort. Sahlin började i och för sig med att lägga om kurs i skolpolitiken med tidigare centrala prov och betyg. Då stod hon inför förtroenderådet i Münchenbryggeriets konferenscenter i Stockholm och ställde i praktiken kabinettsfråga till ombuden.

»Om ni inte gör som jag säger så får ni leta er en annan partiledare.«

Efter den salvan vågade inte ens SSU-arna hålla fast vid sitt motförslag och omröstningen uteblev. På kvällen serverades Tobleronekarameller på festen och stämningen var på topp. Mona Sahlin hade visat var skåpet skulle stå och på det hela taget verkade partifolket nöjda med det.
Men sedan gick det trögt. Alla rådslagsgrupper utmynnade i en partikongress som kompromissade sig fram till väldigt luddiga riktlinjer.

Till skillnad från Fredrik Reinfeldt hade Mona Sahlin ingen klar och tydlig egen politik när hon inledde det rödgröna samarbetet. Medan Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i stort sett alltid fått som de har velat har Mona Sahlin och Thomas Östros fått kompromissa. För att vinna en förhandling måste man veta vad man vill.

Samarbetet med miljöpartiet kunde annars ha blivit Mona Sahlins riktiga genidrag. Hon kom fram till att det viktiga för att ge socialdemokraterna ett långsiktigt regeringsinnehav var att knyta upp de gröna. »Fram mot 2020« skulle partierna hålla ihop och de var dessutom öppna för att göra upp med något eller några borgerliga partier.

Det hade kunnat fungera om det inte redan från början varit uppenbart att Mona Sahlin inte hade sina närmaste i partiledningen med på vagnen. Hon har en tendens att spela högt, men då måste man också vara beredd att löpa linan ut. Frågan är vad som hänt om Sahlin hotat med att avgå när kraven på att även vänsterpartiet skulle vara med i regeringsalternativet kom. Nu gjorde hon inte det och det långsiktiga samarbetet blev väldigt kortvarigt. Och nu har hon alltså förlorat igen.

Att bara 20 procent av dem som arbetar röstade på arbetarepartiet socialdemokraterna var den verkliga kallduschen i valet. Men möjligen ligger en del av förklaringen i att Mona Sahlin har kommit att förknippas med olika delintressen mer än med arbetslinjen. Hon har behjärtansvärt slagits för sexuella minoriteter, för invandrare (även om hon enligt egen utsago misslyckades med integrationspolitiken när hon hade ansvaret), för jämställdhet och så vidare. Men inget av detta kunde ersätta den samlade berättelsen om hur samhället ska byggas. Mona Sahlin föll på att det var mycket snack och för lite verkstad.

Läs också Torbjörn Nilssons artikel om socialdemokratins nya idépolitiker och Claes Lönegårds artikel om varför Mona Sahlin avgår.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera