Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Lalehs nostalgipotential: Sjunger och spelar ibland som Sting, ibland som Cornelis. Det kan alltså gå hur som helst, men håller hon sig till det senare är framtiden säkrad.

Kultur

Framtidens melodi

Nostalgitrenden dominerar i popkulturen. Varför då? Och vilka av samtidens stjärnor blir framtidens ikoner?

Det är en historisk höst.

Det är november 2010 och Cornelis Vreeswijk på film och skiva. Det är tonsatta Sonja Åkesson-dikter, ännu en julhandelsredo box med Bruce Springsteen-porr, Keith Richards memoarer, NKOTBSB (ja, det är kort och kryptiskt för New Kids on the Block och Backstreet Boys på gemensam turné) och det blev en stort uppslagen nyhet när The Beatles snart 50 år gamla låtar började säljas digitalt häromveckan.

Återstår att se om de kvalar in på Digi­listan, som, baserad på officiell svensk nedladdningsstatistik, alltid har haft ett högst ledigt förhållande till detta med tiden.

Proffsrockbandet Journeys återupplivade hit »Don’t Stop Believin’« räknar för tillfället till exempel 45 veckor på listan. Låten släpptes ursprungligen 1981. Det är lätt att argumentera för att tid har upphört som faktor för musiklyssnande. I princip allt finns ju där, samtidigt. Det försvinner inte ur butik. Samtidigt är nostalgi – en återupplivning av det förflutna – ett allt flitigare använt säljargument. Turnéer som sommarens syntpopfrossa »Forever Young«, kommande åttiotalsmusikalen »Leva livet«, Hans Edlers rock’n’roll-nostalgigalor och de lika oförtröttliga månadsklubbarna 80’s och 90’s.

Även när det inte handlar om återbruk eller återutgivningar rakt av finns ofta något gammalt och något lånat i mixen. Den aktuella samlingsskivan där en yngre svensk artistgeneration tonsatt Sonja Åkessons poesi är ett bra exempel på dubbel målgruppsexponering: man når både dem som gillade Åkesson då och dem som följer Annika Norlin eller Anna Järvinen i dag.

Den mest grundläggande förklaringen till nostalgikulturens ökande utbredning är närmast av naturlagstyp: det finns helt enkelt mer att ta av. Popkulturen åldras, publiken med den. Människor blir inte bara äldre, utan samtidigt intresserade av att känna sig unga längre. Deras ungdoms artister får därmed finna sig i förlängd livslängd. Nostalgi är en bergsäker tillväxtbransch.

»Framtiden är nu« är titeln på en ny bok (utgiven på Volante) där journalister och forskare förutsäger kulturlivet år 2040. Owe Ronström, professor i etnologi vid Högskolan på Gotland, skriver om populärmusik. Dagens situation, där det mesta finns, mest överallt, samtidigt, har »å ena sidan lett till en aldrig tidigare skådad global mainstreaming av stilar, uttryck, former och inte minst format och å andra sidan till en heller aldrig tidigare skådad lokal mångfald av musik«, skriver han.

Detta, att maxi- och mikrokulturen växer parallellt, gäller inte bara musikbranschen utan kultursektorn överlag. Popkulturella »franchises« som »Avatar«, »Twilight«-serien och »Harry Potter« når överallt, via ett oändligt antal kanaler. De småskaliga kulturaktörerna blir också fler. Också de har – via specialiserade kanaler – möjlighet att nå »alla« inom sin målgrupp, oavsett var i världen de befinner sig. Däremot försvinner mellanskiktet.

Allra tydligast illustreras den här »timglaseffekten« av skivbranschen, argumenterar Ronström, där några få multinationella bolag har en mycket stor del av marknaden medan ett mycket stort antal små bolag har resten. »För de tidigare så viktiga nationella bolagen som varken är stora eller små, har utrymmet i stort sett upphört«, skriver han.

Så ser det inte riktigt ut när det gäller artister. Där finns ännu ett betydelsefullt nationellt skikt, sammanfattat rätt bra av uppställningen i TV4:s coverunderhållning »Så mycket bättre«. Här möts Petter, rapparen, Lill-Babs, med folkparken i sig, hennes exmake Lasse Berghagen, dito, 1980-talslämningen Christer Sandelin och folklige rocksångaren Plura, och några till, och gifter samman sina låtar, över generationer, över genregränser, inför en massiv tv-publik.

De är samtliga stora just i Sverige. De är svenska artister, vi ser dem som våra, de säger oss något om oss. På samma sätt som Cornelis är intressant därför att berättelsen om honom, hans husbåt, hans vänkrets och det uppsluppna konstnärslivet under ett obekymrat 1960- och 1970-tal, också är en berättelse om Sverige, som det var då.

Nostalgipalatset är en av Stockholms bättre begagnatbörsar. De om några är införstådda med ämnet. Johan Fredriksson, som står i kassan, konstaterar att nostalgin går vidare. 1960-talet börjar bli svårsålt, 1950-talet är ännu värre och äldre musik, som stenkakor, är det i princip omöjlig att bli av med. Däremot kommer 1970-talet.

Lagom till år 2050 är det alltså rimligt att anta att dagens artister – eller vissa av dem – kommer att nå nostalgizenit. Vilka blir det?

Har nationalstaten, som vissa av skribenterna i »Framtiden är nu« hävdar, hunnit rämna helt torde det innebära att de enda artisterna som kan förena 2050 års svenska 60-åringar är dagens globala mastodontartister som Lady Gaga, Kanye West, Beyoncé och den osannolikt framgångsrika programledartrojkan från Disneyklubbens barndom: Justin Timberlake, Britney Spears och Christina Aguilera.

De, och en myriad av personliga favoriter, som inte omfattar en gemenskap större än dem som följde en viss mp3-blogg, säg våren 2006.
Jag tror inte det.

Nationalkändisen, nationalartisten, och den nostalgiska laddningen kring dessa, kommer att bestå. Kanske inte för alltid, men i 40 år till – säkert.

Men vilka blir det? Med utgångspunkt i dagens nostalgitopp avgör ett antal faktorer som är så krassa att man inte önskar någon dem. Det är inte en nackdel, men det är inte heller på något sätt ett krav att ha varit musikaliskt banbrytande eller innovativ.

Däremot är det till exempel klart bättre att vara död än vid liv. Lever man ska det helst vara i total isolering. Alternativt i beroende.
Mindre deprimerande, men lika viktigt: om man är svensk är det också avgörande att sjunga på svenska.

Det diskvalificerar till exempel en helgjuten, samtida stjärna som Robyn, liksom exportivriga namn som The Ark, Mando Diao, Anna Ternheim, Moneybrother, The Knife, The Hives, med många fler. Även Petter är, trots språket, som aktiv och alltför präktig egenföretagare obönhörligen dömd att falla i glömska.

Nostalgigodset för framtiden heter i stället Laleh, Kent, Sarah Dawn Finer, Lars Winnerbäck, Dogge Doggelito och Håkan Hellström. Och, eventuellt, även Hans-Erik Dyvik Husby: en Cornelis för 2010-talet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera