Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Hans Wohlin

Arkitekt och före detta stadsbyggnadsdirektör i Stockholm, dog den 16 oktober, 76 år gammal.

Hans Wohlins karriär bar över 60-talets rivningsiver till vår tids mer varsamma stadsplanering. Och han räknas som den siste stadsbyggnadsdirektören i Stockholm med ett välformulerat arkitektoniskt perspektiv. Hans Wohlins lust att förkovra sig och skriva böcker resulterade i studier i allt från Antonio Gaudí och Ferdinand Boberg, till de stora stadsplaneringsfrågorna och barnens lekplatsmiljöer. Hans senaste bok »På byggmästarens tid«, om fadern Ernst och Stockholms omvandling mellan 1920 och 1957, hann inte ens lämna tryckpressarna innan han gick bort (boken finns ute först efter jul, Carlsson Bokförlag). I förordet skriver han: »Jag vill vara uppriktig från början: min avsikt är att berätta om det förflutna för att påverka det framtida. Men stenarna från det förflutna kan väl inte tala? Jo, om vi lär oss lyssna, så har de mycket att berätta.«

En skrift med namnet Söder 67 lade fast planerna för Södermalms utveckling under cityomvandlingen. Hans Wohlin, som började arbeta på Stockholms stadsbyggnadskontor 1963, var då överarkitekt och ansvarig för den så kallade sanerings­byrån. Metoden var densamma som inne i city: gator skulle breddas för att ge plats åt den växande biltrafiken. Byggnader skulle förvärvas, rivas och hela kvarter skulle ersättas med stora enhetliga bostads- och kontorskomplex. Mariaberget, Mosebacke och området kring Katarina kyrka var däremot fredade för det moderna projektet.

Planerna på stora kvartersblock längs med Götgatan och Hornsgatan kom dock av sig. Almstriden 1971 och oljekrisen fick politikerna att formulera nya riktlinjer när investeringsviljan sjönk och en ny tidsanda slog igenom. Nu skulle i stället det befintliga byggnadsbeståndet rustas upp. Rivningshysterin var över. Tjänstemanna­kåren anammade snabbt de nya direktiven och följde förvånansvärt snällt med in i en ny tid som lämnade miljonprogram och funktionalism bakom sig. Hans Wohlin gick i spetsen för renovering av gamla kvarter och var en av dem som lade grunden till vår tids samrådsförfarande.

Södra station var ett av de större projekt han planerade på 60-talet. Först i mitten av 80-talet började området bebyggas. Den funktionalistiska stadsplaneringens ABC-stad (arbete, bostad, centrum) förpassades till historien. Man ville lära av den internationella arkitekturdebatten och dess ifrågasättande av modernismens dogmer. Bröderna Krier, som hade kritiserat en funktionsuppdelad stadsplanering bjöds in när Hans Wohlin återigen ansvarade för projektet, men hur mycket förstod man egentligen av tankarna kring att bygga vidare på den traditionella europeiska staden? Hans Wohlin förordade en tät och låg bebyggelse, stadsmässig och med slutna kvarter. Resultatet blev däremot inte så annorlunda jämfört med tidigare svensk stadsplanering, området saknade egen identitet och var endast ett förklätt miljonprogramsområde byggt med samma produktionsapparat, hus­typologier och lånesystem som tidigare.

Planarkitekten Aleksander Wolodarski, som började arbeta under Hans Wohlin i slutet av 60-talet, minns honom som oerhört analytisk och skarp, även om han i sina estetiska omdömen var en sträng funktionalist. Hans Wohlin förvaltade arvet från sina företrädare Sven Markelius och Torsten Westman, och Wolodarski understryker att Wohlin också var en forskare som alltid gick på djupet. Under hans tid var Stadsbyggnadskontoret något av en akademi där Wohlin ivrade för att alla skulle förkovra sig.

Även efter att han gått i pension för drygt tio år sedan fortsatte Hans Wohlin att hålla föredrag och skriva böcker, och han var en av dem som kritiserade det vinnande förslaget i tävlingen om tillbyggnaden till Gunnar Asplunds stadsbibliotek. Funkisbebyggelsen i Södra Ängby i Bromma, där han bodde i ett kvartssekel, var en favorit. Men han noterade risken att älska ihjäl funktionalismen med förvanskande påbyggnader. Det bästa sättet att ta hand om en funkisvilla var att lämna den helt i fred för ändringar. »Däremot skall man vara noga med underhållet«.

Leo Gullbring, frilansjournalist

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera