Veckans Fokus

I Nobels innersta krets

Det är en av Sveriges mäktigaste – och hemligaste – organisationer. För stiftelsens vd öppnas alla dörrar, hos kungar så väl som presidenter. Nu är det stafettväxling på chefsstolen.

Torsdagen den 11 november kommer Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, att lämna sitt kontor i börshuset i Gamla stan och ta sig de två kilometrarna genom Stockholms innerstad, förbi svampen på Stureplan, uppför Sturegatan till nummer 14.

Kanske stannar han där framför de tunga kopparportarna med två lejonskallar till dörrhandtag. Måhända tittar han också upp mot marmorportiken ovanför och tavlan med profilbilden på en man i skägg. Och kontemplerar för ett ögonblick över vad den där gubben ställde till med när han författade sitt testamente den där dagen i Paris, också i november, ganska precis 115 år tidigare.

Ett testamente som sannerligen har krökt tillvaron för Peter Englund själv. För att inte tala om för de 802 personer och 20 organisationer som hittills har fått ta del av avkastningen på det kapital som den sista viljans klausuler reglerade.

Mannen i profil på marmortavlan är förstås Alfred Nobel. Fastigheten hem för stiftelsen som bär hans namn. Som förvaltar arvet och hanterar de pris som i dag är världens mest kända utmärkelse.

Sedan Peter Englund efterträdde Horace Engdahl på posten i Svenska Akademien våren 2009 har han varit en av de sju ordinarie ledamöterna i Nobelstiftelsens styrelse. Som medlem får man räkna med att bli kallad till huset på Sturegatan sex gånger om året för att hålla styrelsemöte (och en utlandsresa för ett sjunde).

På denna dags möte finns dock en ämne utöver det ordinära. Stiftelsens verkställande direktör sedan drygt 18 år tillbaka, Michael Sohlman, ska gå i pension i maj nästa år. En rekryteringsfirma har under hösten jobbat med att ta fram kandidater till efterträdare. Namn och meriter ska stötas och blötas i styrelsen. En dag med antydan till förändring i en värld som annars rör sig ytterst försiktigt.

Försiktigheten beror på omvårdnad av en position. Den som får ta plats i det lilla men eleganta chefsrummet på andra våningen får inte bara den exekutiva makten över de dryga 3 miljarder kronor som Nobelstiftelsen förvaltar. Han – det har hittills bara handlat om män – får också en formidabel informell maktposition, inom kultur-, näringsliv och vetenskap, långt utanför landets gränser. Vid sidan av kung och statsminister är det nog bara Nobelstiftelsens vd som kan lyfta telefonluren och ringa exempelvis USA:s president och förvänta sig en återuppringning.

Ett byte på chefsposten är därför ingen vanlig historia. Sedan grundandet har stiftelsen bara haft sex vd:ar totalt, de senaste 62 åren bara tre. Sohlmans företrädare Stig Ramel satt i 20 år. Hans föregångare, Nils Ståhle, i 24.

De flesta som hör talas om Nobelstiftelsen gör det antingen i början på oktober när de olika pristagarna offentliggörs eller kring den 10 december, Alfred Nobels dödsdag, då prisen delas ut och vinnarna minglar med de svenska kungligheterna i Blå hallen.

Men bakom kulisserna pågår ett lågintensivt arbete under hela året. Där på Sturegatan arbetar i dag tio personer med stiftelsen och ytterligare ett trettiotal med angränsande verksamheter.

Fastigheten invid Humlegården gör heller inte mycket väsen av sig. Entréhallen är en upplyst pelargång som slutar med en byst av Nobel med mungiporna nedåt. Stig Ramel, som gick bort häromåret, beskriver i sina memoarer sitt första möte med huset en dag i början på 1970-talet när han skulle tillträda vd-jobbet.

»Det kändes som jag trädde in i ett mausoleum. Efter en kort stund släcktes ljuset automatiskt och allt föll i dunkel. Nils Ståhle var sparsam och något slöseri med el var inte att tänka på. När jag trädde in i vd-rummet hängde Nobels dödsmask på väggen. Det vilade en högtidlig och gammaldags stämning över hela stiftelsen, och medelåldern bland medarbetarna var hög.«

Nobelhuset är numera inte fullt lika dunkelt som när Stig Ramel steg in där för 40 år sedan. Bland Ramels första insatser som vd var att göra om hela inredningen. Efterträdare har sedan fortsatt på upplysningslinjen.

– Jag har låtit måla om halltaket i vitt, så att det blev ännu ljusare, säger Michael »Micha« Sohlman när han tar emot.

Den person som i maj nästa år lämnar vd-jobbet efter 19 år på posten är som makthavare inte helt lättanalyserad. Å ena sidan är Michael Sohlman modellen för svenskt etablissemang. Militärtjänst på försvarets tolkskola, sedan ekonomutbildning i Uppsala. Under 1980-talet hög tjänsteman i regeringskansliet fram till år 1992 då han handplockades till jobbet på Nobelstiftelsen. Han är en av de betrodda 1940-talistmän – du och bror med den yttersta makten – som i kulissen har burit upp nationen. Den finlemmade figur i kavaj och slips vi möter ger ett intryck helt i linje med meritförteckningen – den ultimata tjänstemannen.

En närmare skärskådning av Sohlmans maktkavaj avslöjar dock glipor av utanförskap i sömmarna. Sohlmans karriär inom departementen skedde som socialdemokrat med partibok, detta under Olof Palme, som tillhörde stiftelsens främsta antagonister. För några år sedan var Sohlman med i partiet junilistans förtroenderåd, en inte så liten signal om fritänkande. Den verkliga kavajen, den han bär när vi träffar honom, är för övrigt heller ingen vanlig maktblazer utan en enklare treknäppt i grövre ull. Läsglasögonen hänger i färgglada snoddar runt halsen.

Särlingskapet är ingen nackdel om man ska förvalta arvet från den, för sin tid och klass, radikala Alfred Nobel. Bildandet av Nobelstiftelsen var ingenting som han uttryckligen skrev om i sitt testamente, ett dokument som i själva verket var ganska rudimentärt. Testamentstexten innehåller visserligen tydliga angivelser om de fem prisen, som vem som ska dela ut dem – Kungliga Vetenskapsakademien, Karolinska institutet, Svenska Akademien och norska stortinget. Men hur pengarna skulle förvaltas och prisutdelningen administreras var mer sparsamt beskrivet.

»Kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta«, som originaldokumentet lyder.

Hur denna fond skulle te sig i sinnevärlden lämnade Alfred Nobel åt sin omgivning att hantera. I realiteten blev det Nobels 26-åriga medarbetare Ragnar Sohlmans uppgift att som testamentesexekutor lotsa hans sista vilja genom tre år av mediedebatt, rättsprocesser och allmänna storbråk. Resultatet av arbetet blev den stiftelse som formellt blev till den 29 juni 1900.

Från väggarna i styrelserummet stirrar i dag tre guldramade porträtt, förutom av Nobel själv också Bertha von Suttner, Nobels vän som inspirerade honom till fredspriset och själv fick det 1905. Det tredje visar Ragnar Sohlman, stiftelsens skapare och farfar till nuvarande vd:n.

– Trots att han var den som i praktiken skapade stiftelsen fick han inte bli vd från starten. De tyckte att han var för ung. Det dröjde till 1929 innan han fick det förtroendet, säger Michael Sohlman.

Fokus får träffa Nobel-vd:n på villkor att det inte är någon »avskedsintervju«.

– Jag ska ju inte avgå förrän nästa sommar, säger han, milt leende.

Sohlmans nära två decennier på vd-stolen röjer inga enorma förändringar av Nobelpriset som företeelse.

Som varumärke framstår priset lika starkt som någonsin förut. Åtminstone om man ska döma av medieuppmärksamheten kring priserna, till synes oförminskad år efter år. Hur priset uppfattas avgörs dock nästan uteslutande av de val som de olika kommittéerna gör, och det är ju ingenting som vd:n för Nobelstiftelsen har inflytande över.

Fredspriset brukar vara det mest omdebatterade. Litteraturpriset och Riksbankens pris till Alfred Nobels minne diskuteras också men i mindre omfattning. Prisen i medicin, fysik och kemi brukar klara sig från hårdare angrepp.

– Om jag vill lyfta fram någonting så är det just prisutdelarnas verksamhet, det är de som är den osynliga delen av isberget. Vi tillhandahåller en budget på 5,9 miljoner kronor per pris och sedan sköter de sitt arbete på samma utmärkta sätt som de alltid har gjort, säger Michael Sohlman.

Han pekar på att en av världens främsta rankningar av universitet – det så kallade Shanghai-indexet – har antal Nobelpris som en av sina utvärderingsparamet­rar.

Ett annat sätt att utvärdera varumärket är intresset hos tv-tittare och på internet. Åtminstone i Sverige är intresset intakt, antalet tittare på Nobelfesten ligger stadigt över miljonen. Antalet besökare på sajten Nobelprize.org har också ökat stadigt till 40 miljoner unika besökare 2009.

Någonting som Michael Sohlman har desto mer inflytande över är förvaltningen av Alfred Nobels pengar. När Sohlman den yngre tog över 1992 låg marknadsvärdet på stiftelsens tillgångar på 1,7 miljarder kronor. Vid senaste årsskiftet var det dryga 3,1 miljarder, vilket innebär en genomsnittlig årlig avkastning per år på 3,4 procent. Den siffran är nominell och alltså inte justerad för inflation.

Som en jämförelse kan sägas att Stig Ramel under sina 20 år noterade en ökning av kapitalvärdet från 127 miljoner till 1,7 miljarder kronor. Det innebär en avkastning på i genomsnitt 13,8 procent om året. Då ska man komma ihåg att det var under en period då den svenska inflationen låg åtskilliga procentenheter över den nivå som rått under Sohlmans regim.

En faktor som gör Ramels facit svårslaget, även om man justerar för inflationen, är den fullkomligt formidabla fastighetsaffär som han och stiftelsen genomförde under åren 1987 till 1990. Stiftelsen hade byggt upp ett omfattande bestånd av fastigheter vars värde under det glada 1980-talet hade åkt i skyn. Men när regeringen 1986 skärpte fastighetsbeskattningen slog det hårt mot avkastningen och därmed mängden pengar att dela ut varje år. När styrelsen uppvaktade den dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt, hade denne enligt Ramels memoarer förkunnat »sälj skiten!«.

Vilket blev precis vad som hände. Hösten 1987 börsnoterade Ramel fastigheterna under bolagsnamnet Beväringen, och sålde sedan successivt av alla aktier. I mars 1990 såldes de sista när pensionsbolaget SPP köpte upp hela bolaget.

Stig Ramel summerade nöjt affären i sin bok.

»Under sin korta livstid hade Beväringen fördubblat stiftelsens förmögenhet och tredubblat vinsten. Fem månader senare kom Kuwaitkriget. Fastighetspriserna rasade och bubblan hade spruckit.«

Han var särskilt stolt eftersom han år 1991 kunde utropa att värdet på Alfred Nobels arv var återställt till nivån som rått 1901. Inflation och hög skattebelastning ihop med dålig avkastning i förvaltningen hade under stiftelsens första halvsekel eroderat kapitalet. Fram till 1953 hade man till exempel bara fått investera i räntebärande papper. Stig Ramel lobbade sedan framgångsrikt fram rätten att placera upp till 60 procent i aktier, liksom möjligheten att placera utomlands i större omfattning.

Michael Sohlmans förvaltningstid har varit mind­re dramatisk. När Sohlman tog över köpte stiftelsen ett antal bostadsfastigheter i Stockholms innerstad. Dessa har i dag sålts, främst till nybildade bostadsrättsföreningar. I stället har tyngdpunkten i stiftelsens förvaltning flyttat över till aktiemarknaden, och då framför allt aktiefonder utanför Sverige.

Börsprofilen bidrog dock till att Nobelstiftelsen åkte på smällar under både dotcomkraschen och 2008. Under kreditkrisåret rasade värdet på Nobel­arvet med nära 800 miljoner, från toppnoteringen 3,6 miljarder. Bland annat hade stiftelsen gått in stort i så kallade hedgefonder, som på pappret ska vara säkrare än rena aktiefonder men som i realiteten ofta är motsatsen.

– Flera av de där visade sig inte innehålla särskilt mycket häck (hedge), säger Michael Sohlman i dag.

Nedgången för stiftelsens portfölj var inte större än för aktiemarknaden i stort. Men för en institution som ändå har som mål att bevara »den finansiella basen för Nobelpriset« var förlusten anmärkningsvärd. För en stiftelse är visserligen inte marknadsvärdet av tillgångarna vid ett enstaka tillfälle det som förvaltaren bryr sig mest om. Det centrala är avkastningen som genereras varje år, utdelningar och räntor, som ju är det som ger pengar att dela ut. Paradoxalt nog är det behovet på förräntning som tvingar en stiftelse som Nobel i riktning mot aktiemarknaden. I dagens lågräntesamhälle ger obligationer helt enkelt inte nog.

Trots smällen 2008 behöver Michael Sohlman inte skämmas för utvecklingen när han nu lämnar över rodret. De som fick Nobelpriset när han tillträdde 1992 fick 6,5 miljoner i varje kategori. Sedan 2001 har summan, efter flera höjningar under 1990-talet, legat på 10 miljoner kronor. Även realt, alltså inflationsjusterat, har prissumman ökat i värde under hans period, med 18,5 procent.

Att kunna hantera pengarna blir en viktigare komponent i rekryteringen av en ny vd, än när Michael Sohlman och Stig Ramel plockades in. Ingen av dem hade erfarenhet från finansmarknaden när de tillträdde. Även om stiftelsens vice vd och näringslivsfolk i styrelsen har bidragit med finanskompetens, gör komplexiteten i förvaltningsfrågorna kraven större i dag.

På pappret är det ingen enkel process att utse en efterträdare. Enligt stiftelsens stadgar ska vd:n visserligen utses av styrelsen, men kan formellt bara väljas ur gruppen av styrelsemedlemmar. Därför måste först en extern kandidat väljas in. Styrelsemedlemmarna utses i sin tur formellt av Nobels så kallade fullmäktige – en femtonhövdad skara med främst ett antal högt uppsatta professorer från de fyra prisutdelarna, tre representanter för varje pris.

Men i realiteten har styrelsen och vd:n ett avgörande inflytande över vem det till slut blir. Den som styrelsen föreslår kommer fullmäktige att välja in.

Tidigare har vd-rekryteringen varit ytterst informell. Stig Ramel berättar till exempel hur han fick erbjudandet av sin föregångare över en lunch på Operakällaren. På liknande sätt fick Michael Sohlman frågan av Ramel.

Den här gången har rekryteringsfirman Michaël Berglund Executive Search, som normalt letar chefer till nationens största företag, anlitats för att plocka fram namn.

– Vi påbörjade processen i augusti och räknar med att lämna förlag på ett antal kandidater till Nobelstiftelsens styrelse om en månad ungefär, sa Michaëla Berglund, den ansvariga på firman, till Dagens Industri i början av oktober.

En månad senare är lagom till styrelsemötet den 11 november.

Gruppen som i november sluter upp runt det avlånga styrelsebordet med sin cheddargula skinnyta är ett av landets mer okända kraftcentrum – en helig allians av politisk, ekonomisk, kulturell och vetenskaplig makt. I högsätet, i Alfred Nobels gamla stol, kommer då den förre chefen för gaskoncernen AGA, stiftelsens ordförande Marcus Storch, att sitta. Vid sin sida har han – förutom Peter Englund och Michael Sohlman – också professor Göran Hansson från Karolinska institutet, professorn och ständiga sekreteraren i Kungliga Vetenskapsakademien Staffan Normark, förra chefen för pensionsjätten Alecta, Tomas Nicolin, samt pr-konsulten och den enda kvinnan, Kaci Kullman Five. Hon var tidigare ledare för Norges Høyreparti och är i dag vice ordförande i norska nobelkommittén.

Michael Sohlman vill som väntat inte säga flasklock om vem han vill se som vd eller vilka meriter som krävs för jobbet. Inte heller varför han själv en gång fick jobbet.

– Vilka motiven var för att utse mig är inte min sak att uttala mig om. Men det är värt att notera att både jag och mina fyra företrädare hade jobbat med handelsfrågor i ett internationellt sammanhang, säger han.

Både han och Ramel hade till exempel arbetat på utrikesdepartementets handelsavdelning.

Sohlman beskriver Nobelsystemet som »en federativ republik«, där stiftelsen samverkar med de olika prisutdelande akademierna och kommittéerna.

För utomstående är det lätt att tro att de som delar ut prisen som gör Sverige världsberömt, som bjuder in kungligheter och regering till stadshuset, är en del av staten. Men Nobelstiftelsen är i dag en helt privat företeelse.

Det har inte alltid varit så. Visserligen var arvet från Nobel – en driven och frisinnad affärsman – ett privat kapital i alla bemärkelser. Men ursprungsstadgarna gav statsmakten ett avgörande inflytande över arvet. Till en början utsåg kungen både ordförande och vice i styrelsen.

Kungainflytandet fanns kvar ända till grundlagsändringen 1974 då regeringen tog över den rollen. I början av 1990-talet övertalade Stig Ramel och hans dåvarande ordförande, författaren Lars Gyllensten, den nya borgerliga regeringen att avsäga sig makten att välja ordförande. Michael Sohlman kunde se det sista av statligt inflytande försvinna något år senare.

– Carl Tham hade just blivit utbildningsminister i den socialdemokratiska regeringen. Han ringde mig och sa: »Det står här att jag ska utse en ledamot i styrelsen för Nobelstiftelsen. Varför då?« »Bra fråga«, svarade jag. Och så kunde vi ändra det också.

I dag begränsas regeringens inflytande till att utbildningsdepartementet utser ordföranden för de fem revisorer som granskar stiftelsen och skriver under årsredovisningen.

Oberoendet från staten märktes inte minst häromåret då Michael Sohlman tackade nej till förfrågningar från både den dåvarande svenska statsministern Göran Persson som den ryske dåvarande presidenten Vladimir Putin om att delta i 300-årsjubileet av St Petersburg.

Den typen av kontakter på högsta internationella nivå är vardagsmat för Nobelstiftelsen. Prisets tyngd i alla delar av samhälle skänker stiftelsen en svårmatchad maktposition.

Just stiftelsens oberoende ifrågasattes i december för två år sedan. Inför Nobelfestligheterna sände Vetenskapsradion och »Ekot« på Sveriges Radio ett antal granskande inslag om bland annat stiftelsens kopplingar till vapentillverkare och läkemedelsbolag.

Det handlade om hur Nobelbolagen sponsras av det amerikanska konglomeratet Honeywell, en av världens större vapentillverkare, och läkemedelsjätten Astra Zeneca. Det sistnämnda, påtalades det, skedde samma år som en upptäckt som lett till att att läkemedelsbolagets preparat hade förlänats det årets medicinpris.

Michael Sohlman tycker inte att sponsringskopplingen innebär någon som helst risk för att Nobelprisets anseende kan påverkas.

– Till att börja med sker urvalet av pristagarna inte i Nobelstiftelsen, utan i respektive kommitté. Sedan är det ju knappast någon nyhet med företagssponsring. En stor del av Karolinska institutets budget kommer från läkemedelsindustrin. Även stiftelsen har tidigare sponsrats av svenska storföretag, både Volvo och Ericsson har varit samarbetspartners till oss under ganska lång tid, säger Michel Sohlman.

Bakgrunden till stormen, och att sponsorkontakterna synliggjordes, är den utvidgning av Nobelimperiet som Michael Sohlman tog initiativ till 1999. Flera av verksamheterna hade då blivit alltmer affärsmässiga till karaktären, bland annat hanteringen av rättighetsfrågor. Därmed hotades stiftelsens status som skattebefriad.

Ett Nobelmuseum var också på väg att öppnas i det gamla börshuset (där övervåningen sedan länge hyrts av Svenska Akademien), liksom senare ett center för fredspriset i Oslo.

Lösningen blev en ideell förening, The Nobel Foundation Rights Association. Föreningen äger i sin tur tre svenska aktiebolag: Nobel Media (för tv-rättigheter), Nobel Web (för hemsidan) och Nobelmuseet AB. Samt en norsk »dotterstiftelse« för Oslocentret.

Föreningen med sina dotterbolag ägs alltså inte av Nobelstiftelsen och får inte medel från den, annat än ett kapital som sköts till vid starten. Tanken är att bolagen ska vara självfinansierade, men utan vinstintresse. Rättighetsföreningens styrelse är identisk med stiftelsens. De båda dotterbolagen Media och Web (som nu är på väg att slås ihop) har också sina kontor i huset på Sturegatan.

Nobelstiftelsens närhet till pengar och näringsliv är inte konstig. Upphovsmannen var ju en av landets verkliga storföretagare. Några av landets mäktigaste finansfigurer har också suttit i styrelsen, där det har varit princip att minst två personer ska besitta kunskaper i det finansiella.

Som så ofta i svenska maktsammanhang är det Wallenbergfamiljen som är främst representerad. Gamle Jacob Wallenberg satt i styrelsen i 16 år på 1950- och 1960-talet. Han efterträddes av sin bror, svenskt näringslivs tungviktare under 1970-talet, Marcus »Dodde« Wallenberg jr. Platsen har sedan gått i arv i familjen, till »Doddes« son och nuvarande sfärfadern Peter »Pirre« Wallenberg, och sedan 1999 när »Pirres« son Jacob tog plats i styrelsen.

Att Wallenbergarna håller ihop med Nobelfolket beror inte bara på deras presumtiva finanskompetens. Knut & Alice Wallenbergs stiftelse, kärnan i bolagsimperiet, är ju landets största privata finansiär av forskning. Wallenbergstiftelserna har även gett bidrag till Nobelstiftelsen, och samarbetar med den bland annat i de så kallade Nobelsymposierna, ett slags löpande forskningshearings i olika ämnen.

På senare år har en ny näringslivssfär flyttat fram positionerna i Nobelstiftelsen. Nuvarande ordföranden Marcus Storch är också styrelsemedlem i Nordstjernan, ett holdingbolag som förvaltar de stiftelser som samlar Johnsonklanens arv och som kontrolleras av kusinerna Viveca och Antonia Ax:son Johnson. Michael Sohlman är vän med den sistnämnda och var tills för något år sedan styrelsemedlem i Axel Johnson International.

I maj i fjol fick ytterligare en Johnson-anknuten person plats i styrelsen. Då tog Tomas Nicolin, som sitter i Nordstjernans styrelse, plats vid bordet på Sturegatan. Den som fick lämna plats åt Nicolin var Jacob Wallenberg, som dock finns kvar i Nobelsfären med titeln »special advisor«. Att en Wallenberg lämnar posten, till synes utan anledning, borde aktivera varningslamporna hos Nobelkremlologerna.

Nicolin har nämligen en för stiftelsen inte helt oaptitlig profil. Å ena sidan en man av etablissemanget, reservofficer och son till industrimannen och Wallenbergaren Curt Nicolin, följaktligen väl smord för att glida i salongerna. Å andra sidan med en intellektuell profil som även deklarerat sitt oberoende i debattartiklar om missförhållanden i näringslivet.

Visserligen har Nicolin inte jobbat med handelsfrågor på utrikesdepartementet. Men som tidigare vd för först Tredje AP-fonden, sedan pensionsjätten Alecta, är Nicolin om någonting proffs på kapitalförvaltning.

Det som talar emot den 56-årige Nicolin är hans ålder. Ramel och Sohlman var 45 respektive 48 år när de tillträdde. Om stiftelsen siktar på någon som kan sitta två decennier blir det nog en yngre förmåga som får ta hand om Nobelarvet.

Den 15 april nästa år fattas det formella beslutet. Då har Peter Englund, Marcus Storch och de andra i styrelsen lämnat över sin rekommendation till de femton i stiftelsens fullmäktige som då håller sitt enda årliga möte.

En stor händelse, men oavsett vem det blir lär förändringarna bakom den strama fasaden bli behärskade.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera