Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Överens. Mona Sahlin (s), Fredrik Reinfeldt (m) och Peter Eriksson (mp) presenterade i veckan sin uppgörelse om Sveriges Afghanistanstyrka.

Veckans Fokus

Integrationen nästa knäckfråga

Efter Afghanistan står integrations­politiken näst på tur för en blocköverskridande ­uppgörelse. Stötestenen är de papperslösa.

Måndagen åtta dagar efter valet tog [[Maria Wetterstrand]] på sig sin nya jeanskostym och vandrade tillsammans med [[Peter Eriksson]] – blåjeans, rutig skjorta, svart kavaj – över till riksdagens pressrum på femte våningen. De kom genom korridoren utanför plenisalen och svängde vänster in där kamerorna från tv riggats upp. Budskapet var inte glasklart först, men blev det vartefter:

Man hade träffat statsministern. Man hade diskuterat det parlamentariska läget, men inte förhandlat eller nått någon uppgörelse. Man uppfattade inte att man hade fått något bud av alliansen. Man proklamerade att man inte tänkte bli någon form av organiserat stödparti till regeringen.

Därefter kom språkrören till saken.

Man ville gärna göra upp med regeringen om integrations- och migrationsfrågor.

Det blev ett himla liv om det där i en dag eller två – bland annat därför att Peter Eriksson sa att man inte hade pratat med [[Mona Sahlin]] om saken, medan Maria Wetterstrand hävdade motsatsen – sedan alldeles tyst. Varken statsminister [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]] eller migrationsminister [[Tobias Billström|Billström]] kommenterade saken i detalj. Och medieljuset gick snart över till den rödgröna koalitionens paus och Afghanistan-frågan, vilken efter tre förhandlingsrundor löstes ut i måndags. Socialdemokraterna och miljöpartisterna enades med regeringen om att vänta ytterligare ett år – till 2014 – innan de stridande trupperna ska tas hem.

I slutfasen av de överläggningarna kom samtidigt tecken på att det börjar röra sig på andra håll. Socialdemokraterna och miljöpartiet tackade ja till att inleda samtal om friskolorna med Jan Björklund. Därmed hade två spådomar från mandatperiodens första röriga veckor besannats. Dels att Mona Sahlin och Carl Bildt – förhandlingsbekanta sedan 1990-talskrisen – nog skulle komma överens om Afghanistan, dels att Sahlin och språkrören inte skulle ha något emot att hänga av [[Lars Ohly]] i skolpolitiken.

Flyktingpolitiken däremot har det inte hänt så mycket med. Frågan där regeringens hoppande majoritet tog sitt första myrsteg, på den står man fortfarande och stampar.

Problemet syntes redan på miljöpartiets presskonferens veckan efter valet. När språkrören fick frågor om vad de ville uppnå med förhandlingar med regeringen hade de först inget förberett svar; bara en ambition att inte låta sverigedemokraterna påverka politikområdet. Det gick åt både en och två frågor innan språkrören konkretiserade sig: vård till papperslösa. På den punkten ville de få regeringen att ändra sig. Kanske kunde de tänka sig att ta upp anhöriginvandringen också, men både Maria Wetterstrand och Peter Eriksson betonade de papperslösas situation.

För fyra veckor sedan – fredagen den 8 oktober – träffades Tobias Billström och [[Mikaela Valtersson]] på Rosenbad för ett första samtal. De grönas partiledning rundade alltså sin egen integrationspolitiska talesperson [[Mehmet Kaplan]] till förmån för Valtersson, som normalt är ansvarig för ekonomiska frågor.

Valtersson och Billström sägs ha ett gott förhållande efter uppgörelsen om arbetskraftsinvandring under förra mandatperioden. Billström har också gett Valtersson uppdrag att leda den parlamentariska utredningen om arbetskraftsinvandring- och utvandring. Mötet resulterade däremot inte i så mycket.

— Vi diskuterade formerna. Om målet skulle vara ett strukturerat samarbete i fyra år eller inte, om vi skulle ta med EU-­frågorna eller inte, säger Mikaela Valtersson.

— Nu funderar alla vidare på var sin kant, säger [[Markus Friberg]], pressekreterare till Tobias Billström.

Dagen efter blandade sig den nya integrationsministern [[Erik Ullenhag]] i. Folkpartisten sa i Sveriges Radio att han »tror att vi kommer att komma i mål både med vård för gömda och skolgång för gömda barn«.

Men även om miljöpartiet kan få stöd för sin linje från ett eller flera borgerliga småpartier, och även om Valtersson nu hellre vill peka på anhöriginvandringen än de papperslösa som den svåra frågan, kvarstår att det är lång väg kvar till en riksdagsmajoritet för regeringens flyktingpolitik.

Det som sipprar ut från justitiedepartementet pekar på att de papperslösas situation kommer bli knäckfrågan. Moderaterna har ett i grunden helt annat synsätt. De anser att Sverige ska ha en rättssäker asylprocess som ska leda fram till ett klart ja eller nej. Den som har fått nej även efter överklagan till Migrationsdomstolen ska lämna landet och inte åtnjuta medborgerliga privilegier som vård eller skola. Miljöpartiet – och de borgerliga kritikerna – säger att man trots allt måste ta hand om dem som befinner sig i landet och hänvisar till den mänskliga rättigheten att få vård.

Billström har lagt ned stort politiskt kapital på principen att systemet ska gälla, nu senast genom att inte stoppa avvisningar till Grekland, där överfyllda flyktingförläggningar riskerar hela asylsystemet.

Veckans Afghanistan-uppgörelse var historisk, eftersom den bildsatte en ny parlamentarisk situation där moderaterna agerar ungefär som socialdemokraterna gjort tidigare – intar rollen som det största partiet och söker stöd på olika håll i riksdagen. Men vägen till nya uppgörelser är lång.

Eventuella förhandlingar om integrations- och migrationspolitiken försvåras inte bara av att det är två olika ministrar och partier i regeringen som håller i frågorna i sin helhet, utan också av att det saknar tidspress. Förhandlingar mår normalt bra av att tvingas fram på slutet.

Regeringen har inga större propositioner som de behöver riksdagens stöd för – och det finns ingen deadline för Valterssons och Billströms samtal ännu så länge. Valtersson talar snarare om att man först måste nå en allmän samsyn innan man ens kan gå in i förhandlingar:

– Det får ta den tid det tar, vi måste först kunna säga av vi har en likadan grundsyn för att överhuvudtaget se om det är värt att gå vidare.

Förhandlingarna

Afghanistan
Status: Klart.
Uppgörelsen: En sjupunkters avsiktsförklaring där det bland annat fastslås att »vår strategi är en successiv förändring från stridande trupp till stödjande säkerhetsinsatser. Vår ambition är att denna process skall vara avslutad senast vid utgången av 2014« och att »successivt överlämnande av säkerhetsansvar [...] kommer att kunna inledas under 2011«.

Skolpolitiken
Status: Invit från regeringen.
Möjlig uppgörelse: Eftersom de rödgröna, enligt Lars Ohly, har enats om att fortsätta komma överens om betygsfrågan kan den svårligen ingå i en uppgörelse mellan socialdemokrater, miljöpartiet och regeringen. Troligare kan en enighet nås när det gäller friskolor och kanske även i andra delar. Under förra mandatperioden vägrade dock Reinfeldt–Björklund ta Sahlins utsträckta hand i frågan.

Integrationspolitiken
Status: Sonderingsmöte avklarat.
Möjlig uppgörelse: Hittills låter det på miljöpartiet som att det viktigaste är att »säkra« flyktingpolitiken i stort från sverigedemokraternas inflytande. Även om det finns stöd för vård till papperslösa i regeringen lär det bli svårt att få Reinfeldt–Billström att vika i den frågan. De kommer knappast heller lyckas få till någon amnesti av den karaktär som de tvingade Göran Persson till. Ett grönt trumfkort kan dock vara att partiet offrat en del i Afghanistan-uppgörelsen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera