Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Gudinna. Vidal Sassoon tar hjälp av en flaska champagne när han lanserar den nya frisyren »Greek Goddess« i sin Londonsalong, januari 1967.

Livsstil

Mannen som blev ett schampo

Kändisfrisören Vidal Sassoon gjorde yrket glamoröst. Men han hade ett annat, hemligt liv också.

Det är höst 2010 och tidningsbutikernas hyllor dignar av magasin med The Beatles på omslagen. Sagan om 1960-talets »Swinging London« fortsätter att fascinera – historien om tiden då Englands huvudstad var världens kreativa centrum tycks vara närmast outslitlig.

Redan innan Beatles erövrade världen såg Mary Quant och andra unga modeskapare till att höja Londons hippstatus. Epokens modeelit börjar följaktligen bli till åren, och för många är det nu hög tid att göra bokslut.

Brian Duffy, en av periodens mest betydande modefotografer, blev i vintras några få månader före sin död föremål för en BBC-dokumentär. Efter nyår kommer Mary Quant ut med sin självbiografi.

I dagarna är frisören och entreprenören Vidal Sassoon aktuell med en självbiografisk bok: »Vidal, The Autobiography« (Macmillan). Tidigare i år premiärvisades dokumentärfilmen »Vidal Sassoon The Movie« vid Tribeca Film Festival i New York.

Vidal Sassoon, som är född 1928 och har hunnit fylla 82 år, är historiens mest namnkunnige frisör. Hans insatser som kreatör och affärsman garanterar honom en plats i historieböckerna.

Med sina geometriska frisyrer, väl synkroniserade med 60-talets tajta kort-korta klädmode, förändrade Vidal Sassoon kvinnors hårmode för evigt. Och med sin världsomspännande kedja av salonger och frisörskolor, hårvårdsprodukter och livsstilsböcker skapade han en företagsmodell som än i dag fungerar som blå­kopia i skönhetsbranschen.

Det var Vidals mamma Betty som ledde in honom på frisörbanan. Den unge Sassoon var först tveksam till sin mammas påhitt. När han blev antagen som lärling vid den bästa damfriseringen i barndomens East End tyckte han det var pinsamt: »Vad skulle jag säga till kompisarna?«

Motvilligt startade Vidal Sassoon sin karriär med en veckolön på fem shilling. Ett par decennier senare skulle han i direktsänd amerikansk tv klippa skådespelerskan Mia Farrows hår för ett arvode av fem tusen dollar; Farrow bär Sassoons frisyr i Roman Polanskis film »Rosemary’s Baby«.

Vartefter att Sassoon växte in i sin yrkesroll blev han alltmer skeptisk till det rådande hårmodet för kvinnor. Han tyckte illa om 1940-talets håruppsättningar som hölls på plats med hjälp av hårlack. För att slippa se alla stela frisyrer som passerade revy på Londons gator bar han solglasögon även på vintern.

Vidal Sassoon började betrakta sig själv som en innovatör – han ville förändra och förnya hårmodet.

1954 öppnade Vidal Sassoon sin första egna salong. Inspirerad av det geometriska formspråket i modern konst och arkitektur skapade han under 50- och 60-talen tillsammans med sina medarbetare flera banbrytande frisyrer: »The Nancy Kwan Bob«, »The Greek Goddess«, och »The Five Point Cut«.

Till Sassoons grundtankar hörde att frisyren måste stämma överens med bärarens benstomme – den skulle vara lättskött och behålla formen.
Hösten 1968 fick Sverige besök av »Vidal Sassoon Show«. Enligt annonstexten var besöket »ett unikt tillfälle för Sveriges damfrisörer att lära känna London Look – det unga, friska hårmodet som erövrat en hel värld«.

I sin världserövring hade Vidal Sassoon stor draghjälp av Mary Quant, en av de unga modekreatörer som runt skiftet 50- och 60-tal skapade ett nytt brittiskt ungdomsmode frikopplat från modehusen i Paris.

Att Sassoon, vid deras första möte, av misstag klippte Quant i örat hindrade henne inte från att fråga om han ville ansvara för håret vid hennes nästa modevisning. Det blev starten på ett fruktbart samarbete: Quants kläder gav Sassoons frisyrer en betydelsefull ram.

Likt den litterära scenens »arga unga män« och bildkonstens popkonstpionjärer hörde Mary Quant och Vidal Sassoon i slutet av 1950-talet till det brittiska samhällets förtrupper – Quants minikjolar och Sassoons korta frisyrer attraherade en ung understimulerad efterkrigsgeneration på jakt efter något nytt.

The Rolling Stones första manager Andrew Loog Oldham började sin karriär som alltiallo hos Mary Quant. I en av sina självbiografiska böcker skriver Oldham: »Ett halvår efter att jag gått ut skolan hade jag plötsligt, utan att ha några som helst kvalifikationer, tagit mig ur slummen och långt förbi skocken.«

Likt popmusiken kom Londons mode från gatan. 1960-talet skakade om det brittiska samhället – plötsligt gick det att bli rik och berömd utan att vare sig ha en förmögen familj eller utbildning.

»Frisörer var väldigt 60-tal, och Vidal Sassoon var en symbol för det nya klass­lösa samhället vi trodde höll på att uppfinnas runt omkring oss«, menade författaren Margaret Drabble när hon häromåret skrev om sitt 1960-tal i The Guardian.

Vidal Sassoon växte upp under mycket enkla förhållanden i Londonstadsdelen East Ends judiska kvarter. Pappan försvann tidigt ur hans liv. När mamma Betty inte längre själv klarade att försörja familjen inackorderades Vidal och hans bror på ett barnhem där de tillbringade flera av sina barndomsår.

Vidal Sassoons klassresa – från barnhemmet i London till jetset-liv i Hollywood – går som en röd tråd genom hans bok.

När Sassoon uppsöker en talpedagog för att lära sig Queens English påpekar pedagogen ironiskt nog vid första mötet: »Jag arbetar vanligen inte med frisörer, jag arbetar med skådespelare.« Om sitt deltagande på en fest hemma hos Henry Kissinger sent 70-tal skriver han: »Jag tror han var lite förvånad över att en frisör kommit till hans lägenhet.«

Sassoons liv är en fascinerande framgångssaga. Men hans bok griper framför allt tag när han i de inledande kapitlen berättar om sina överraskande dramatiska ungdomsår.

Vidal Sassoons mamma, som gick bort 97 år gammal i slutet av 90-talet, stakade inte bara ut sin sons yrkesbana utan väckte också ett judiskt och sionistiskt engagemang hos honom.

Som tonåring anslöt Vidal Sassoon sig till 43 Group, en antifascistisk grupp som bildats av brittisk-judiska exsoldater. Gruppen kämpade, utanför rättssystemets ramar, mot den rasism och antisemitism som bara något år efter andra världskrigets slut blossade upp i London.
Under parollen »Never again« slogs de mot fascister på stadens gator. När Sassoon, dagen efter en sammandrabbning i stadsdelen Kilburn, kom till jobbet med ett blått öga undrade hans kund vad som hänt: »Åh, det är ingenting. Jag halkade på en hårnål.«

När staten Israel utropades anmälde sig Vidal Sassoon som volontär i 1948 års arabisk-israeliska krig där han deltog i strider mot egyptiska trupper vid Gaza-remsan. Senare i livet har Sassoon engagerat sig i det Hebreiska universitetet i Jerusalem som sedan 1982 inhyser forskningscentrat The Vidal Sassoon International Center for the Study of Antisemitism.

Framgångens pris tycks Vidal Sassoon som så många andra ha fått betala i sitt familjeliv – han är i dag gift för fjärde gången. För snart tio år sedan tvingades han se sin dotter Catya dö av narkotikamissbruk. Strax innan det genomgick han själv en fyrdubbel bypass-operation.

Men på färska fotografier och filmklipp framstår frisörlegenden som en alert och ytterst välklädd farbror.

Det lär finnas planer på en spelfilm baserad på Vidal Sassoons liv. Vem skulle han då själv vilja se i huvudrollen?

»Jude Law, han är engelsman och så är han en man med god smak.«

Flyglarm hos frissan

Vidal Sassoon inledde sin karriär som frisör under Blitzen i London. När flyglarmet gick upplyste han damerna som satt med lockarna upprullade på spolar kopplade till den elektriska permanentmaskinen: »Ursäkta mig frun. Jag går ned till skyddsrummet. Jag lovar att komma tillbaka.«

»If you don’t look good, we don’t look good« – den formuleringen myntades av den amerikanske reklammannen Peter Rogers i början av 1970-talet inför marknadsföringen av Vidal Sassoons första serie av hårvårdsprodukter. Konstnären Andy Warhol medverkade i en av kampanjens reklamfílmer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera