Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Monroe var inget mysterium

Förhoppningsvis kan publiceringen av Marilyn Monroes dagbok få världen att sluta mystifiera henne.

Brevpappret med emblemet för Waldorf-Astoria är täckt av yviga blyertsanteckningar, de är Marilyn Monroes. Nedpräntade 1955 då hon under en period var inhyst i en trerumssvit på hotellet. Texten återger en mardröm där Lee Strasberg, hennes teatermentor, sprättar upp hennes kropp med assistans av psykiatrikern dr Margaret Hohenberg; »to bring myself back to life and to cure me of this terrible disease whatever the hell it is«.

I Vanity Fairs novembernummer uppmärksammas den helt nyligen utkomna »Fragments«, en klippbok med Marilyn Monroes anteckningar, dagböcker, dikter och brev. Det privata arkivet tillföll, i likhet med alla hennes övriga personliga tillhörigheter, Lee Strasberg när hon dog 1962, blott 36 år. Först flera år efter Strasbergs egen bortgång 1982, hittade hans änka dokumenten som nu ser världens ljus.

Vanity Fairs Sam Kashner rubricerar »Fragments« som en sensationell upptäckt för världens alla Monroe-fans. De som vill rädda världens mest omskrivna kvinna från andras missuppfattningar och förvrängda sanningar.

Här finns inga filter, det är skåde­spelaren själv som rotar i sitt inre.

Jag inser att jag är ett av dem, ett Monroe-fan, som ryser av lätt obehag vid tanken på att hon inte ens efter sitt frånfälle tilläts definiera sitt egna jag, utan ständigt sorteras som traumatiserat barndomsämne som i äldre omhändertagande män söker sin frånvarande far (och ja, jag tycker att hon är en lysande skådespelare och att hennes rolltolkning av Roslyn Taber i »De missanpassade« från 1961 är storslagen konst).

När det nu äntligen är subjektet som talar är det, enligt Vanity Fair, en mer grubblande Marilyn Monroe vi möter än vad som tidigare rymts i bilden av den dumma blondinen. I »Fragments« framgår att hon tyckte om att läsa – och skriva dikter. Det största föremålet för hennes kärlek var dramatikern Arthur Miller, som hon gifte sig med 1956. En anteckning från tiden efter bröllopet inleds med orden: »I’m so concerned about protecting Arthur.« Bara något år senare var tonen annorlunda, nattsvart. Hon hade råkat se nedsättande omdömen om henne i sin älskade makes dagbok, att han skämdes för henne inför sina vänner. Helvetet bryter lös. Marilyn Monroe skriver att hon får allt svårare att somna på kvällarna: »on the screen of pitch blackness comes/reappears the shapes of monsters my most steadfast companions…«

Det som känns mest ödesdigert i Marilyn Monroes liv var krishanteringen: ett handlöst fall rätt ner i omgivningens – och psykiatrikernas – brutala omsorg. Hennes mardröm, den när hon blev snittad av sin teatermentor och psykiatriker, hade ett slut. De öppnade kroppen och där fanns ingenting. Bara sågspån. Den ultimata drömmen om tomhet? Nja, snarare en panisk rädsla för att göra folk hon tyckte om besvikna: Strasberg, dr H, Arthur … Så snurrade hennes tankar.

I den bästa av världar kommer »Fragments« att bidra till att avmystifiera skådespelaren. Marilyn Monroes död må vara ett mysterium, men inte Marilyn Monroe. Hon var en människa.

»Fragments: Poems, Intimate Notes, Letters« av Marilyn Monroe ges ut på Farrar, Straus and Giroux (USA).

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera