Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Högkvarter. Från CIA:s lokaler i Virginia styrs USA:s underrättelseverksamhet. CIA var bland annat inblandat i den svenska utvisningen av två män till Egypten.

Veckans Fokus

Säpos hemliga vänner

USA:s övervakning i Sverige ­upprör. Men den svenska säkerhetspolisens sam­arbete över Atlanten dyker ständigt upp i kampen mot terrorbrott.

»Generellt har vi ett tätt samarbete, men i det här konkreta fallet har vi inte haft någon information.«

För att jobba på en extremt hemlighetsfull organisation var Säpos informationschef Åsa Hedin tydlig i sitt uttalande till Aftonbladet i veckan.

Om Säpo eller någon annan svensk myndighet visste att den amerikanska ambassaden bedrev övervakning av svenska medborgare ska nu en åklagare ta reda på. En undersökning som kommer att genomföras av Säpo.

Den första uppgiften – om det täta samarbetet – är orsaken till att så få tror på att USA:s myndigheter kunde ha bedrivit övervakningen utan Säpos kännedom.

Men hur tätt är egentligen samarbetet? På vissa håll sägs det att svenskarna praktiskt taget sitter i knät på CIA. I den officiella informationen är USA en källa bland många andra, men mer än så får vi inte reda på.

Klart är att under 2000-­talet har amerikanska myndig­heter samarbetat med Säpo vid flera tillfällen. Det mest uppmärksammade inträffade år 2001, vid avvisningen av de två egyptiska medborgarna Ahmed Agiza och Muhammed al-Zery som hade sökt asyl i Sverige. TV4:s »Kalla fakta« avslöjade att svenska myndigheter med Säpo i spetsen gripit de båda och fört dem till Bromma flygplats. Där omhändertogs de våldsamt av amerikanska huv-försedda agenter och sattes sedan på ett amerikanskt privatflyg till Egypten, där de utsattes för tortyr i över 60 dagar.

I JO:s kritiska rapport om händelsen dyker amerikanska myndigheter upp först när de ställer flygplanet till för­fogande. Enligt dåvarande justitieminister Anna Lindhs pressekreterare Eva Franchell var det den amerikanska underrättelseorganisationen CIA som från början gjorde Säpo uppmärksam på en av de två egyptierna och att amerikanerna pressade på för att få dem utvisade.

Uppgifter från amerikanska myndigheter låg också bakom gripandet år 2004 av två personer (ej svenska medborgare) som samlat in pengar till terroristklassade organisationer i Irak. De två dömdes senare till fleråriga fängelsestraff och utvisning på livstid efter avtjänat straff. Säpo berättade stolt om insatsen i sin årsrapport för 2005.

»Genom hemlig teleavlyssning, spaning och samarbete med utländska säkerhets- och underrättelsetjänster fick Säkerhetspolisen in en mängd information som vi kunde bearbeta och analysera.«

Ett tredje fall gäller den så kallade Guantánamo-svensken, den svenske medborgaren Mehdi Ghezali som greps i Pakistan år 2002, och sedan tillbringade 30 månader på det beryktade amerikanska fånglägret på Kuba.

Sveriges dåvarande utrikesminister, Jan Eliasson, har i efterhand berättat att bakom frisläppandet fanns en uppgörelse med USA om att Säpo skulle fortsätta att bevaka Ghezali i Sverige.

– De hade långtgående krav på övervakning. Vi sade att det måste följa svensk lag. Det som tillfredsställde dem till slut var att Säpo skulle hålla honom under bevakning, sa Eliasson till TV4 i fjol.

Ytterligare något exempel finns på där amerikanska underrättelser har bekräftats i Säpos verksamhet. Uppgifterna har i nästan alla fall kommit från förundersökningar eller annan juridisk uppföljning.

Men sammantaget är den hårda informationen om Säkerhetspolisens samarbeten med utlandet i allmänhet och USA i synnerhet ytterst sporadisk, även när det gäller historiska uppgifter.

I Säpos senaste årsrapport finns visserligen en passage om samarbetet med utlandet, där USA faktiskt skiljs ut.

»Vårt internationella samarbete är mycket omfattande och vi samarbetar främst med de nordiska och europeiska länderna. En regelbunden samverkan sker också med USA. Tillsammans arbetar vi mot den internationella terrorismen och spridningen av massförstörelse­vapen.«

Där nämns också ett antal organ och samarbetsgrupper, som Europol, Bernklubben, Counter Terrorism Group, EU:s Terrorism Working Group och Police Working Group on Terrorism.

Men några mer specifika uppgifter om det löpande bilaterala arbetet med USA finns inte i rapporten.

Säpo är med internationella mått mätt ytterst återhållsamt med information om sig själv och har aldrig gjort sina arkiv offentliga. Det dröjde till exempel till år 1999 innan Säpo berättade hur många som arbetade där. I dag har myndigheten cirka 1 000 anställda.

I Säkerhetspolisens instruktion och i polisdataförordningen, som behandlar hanteringen av information, finns inga detaljerade riktlinjer för samarbete. Om det är i Sveriges intresse får Säpo i praktiken göra vad det vill.

Säpo har utretts av regeringen två gånger på senare år, i Carl Lidboms Säpokommitté 1989 och i den så kallade Säkerhetstjänstkommissionen som presenterade sitt resultat 2002. Såvitt Fokus kan se finns i dessa inte en enda specifik redo­görelse för samarbete med något land. Carl Lidbom beskrev dock efter vilka principer Säpos samarbeten följde. Ett av dem rör bevakning av svenska medborgare, där huvudregeln var att inte lämna ut någon information. Ett viktigt undantag fanns:

»På terrorbekämpningens område tar dock intresset av att förhindra och utreda terrordåd över intresset av diskretion och skydd för det egna landets medborgare.«

Lidbom gjorde sin utvärdering precis i slutet av kalla kriget. USA-samarbetet lär då huvudsakligen ha gällt övervakning av östblockets spioneri i Sverige.

I betänkandet 2002 slår utredningen fast att »den översiktliga genomgång som kommissionen har gjort av material från de senaste decennierna rörande Säpos internationella samarbete ger vid handen att samarbete på författningsskyddsområdet är av mycket begränsad omfattning«.

Därefter har elfte september och USA:s efterföljande »krig mot terrorn« fullständigt vänt upp och ned på världens underrättelsearbete. Det är alltså inte konstigt att de fall där CIA och amerikanska myndigheter dykt upp i Säposamarbeten på senare år handlar om islamistisk terrorism.

Inte heller i externa källor finns särskilt mycket om Säpos USA-samarbete. I den förre Säpospionen Ture Forsbergs bok om sin förre arbetsgivare finns inte ett ord om samarbete med amerikaner.

Carl Persson, rikspolischef år 1964–1978, skriver i sina memoarer att folk från Säpo och CIA träffade varandra kontinuerligt och utväxlade informationer i ett antal lägenheter i Stockholm. Enligt Carl Persson lämnade Säpo då aldrig ut någon information om svenska medborgare. Proportionerna av vad Sverige fick i relation till vad man gav uppskattade han till 1:10. Enligt Persson fick man dock under hans tid ännu mer material från britterna och västtyskarna, det sistnämnda berodde främst på jakten på terrorister i Baader-Meinhof-ligans spår.

Hur samarbetet mellan Säkerhets­polisen och amerikanska myndigheter har sett ut sedan dess är alltså omöjligt att säga, annat än i de fall de dykt upp i förundersökningar eller liknande. Det går alltså inte ens att säga om samarbetet är en enorm eller obetydlig del av Säpos info­rmationsinhämtning. Detta trots att den typen av samarbeten borde vara viktig information för utvärderingen av Sveriges uttalade alliansfrihet.

Om Säpos utländska samarbete är en svart låda, är motsvarande del inom det svenska militära underrättelseverksamheten någorlunda väl kartlagd – åtminstone till och med det kalla krigets slut.

Just USA-samarbetet var en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under hela efterkrigstiden. Det fastslogs i Neutralitetspolitiska kommissionen (1994) och Säkerhets­politiska utredningen (2002). Som utredaren i den sistnämnda, förre ambassadören Rolf Ekéus, har klargjort bestod USA-relationen i huvudsak av tre komponenter: ett ensidigt policybeslut från USA att hjälpa Sverige i händelse av ett Sovjetangrepp, ett samarbete om försvars­material och ett om underrättelser. Det sistnämnda har inte minst bestått i en omfattande signalspaning av FRA. Men också informationsutbyte inom militära underrätelseorganisationer som IB och dess efterföljare MUST och KSI.

Vad som har hänt inom det militära underrättelsesamarbetet mellan Sverige och USA efter 1989 finns nästan ingen officiell information om. Ett undantag är avtalet om teknik- och vetenskapsutbyte, »For Homeland Security Matters«, som dåvarande försvarsministern Mikael Odenberg slöt med USA:s regering 2007, ett avtal som på principnivån är offentligt.

Men vad gäller Säpos samarbete med USA och andra utländska säkerhetstjänster är alltså ännu mer okänt.

Relationerna mellan den militära underrättelsetjänsten och Säpo har varit ansträngda genom åren, inte minst under IB-åren då militären var inne på Säpos fögderi. På senare år finns dock ett institutionaliserat samarbete i terrorbekämpning. I Säpos årsrapport redogörs öppet för det i NCT, Nationellt centrum för terrorhotbedömning.

NCT, som skapades 1 januari 2009, »gör strategiska bedömningar av terrorhotet mot Sverige och svenska intressen både på kort och lång sikt. NCT analyserar också händelser, trender och omvärldsutveckling med koppling till terrorism. NCT består av medarbetare från Säkerhetspolisen, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten samt Försvarets Radioanstalt. Från och med 2009 är NCT samlokaliserat i Säkerhetspolisens lokaler.«

Det var till exempel NCT som i början av oktober stod för den analys som ledde till höjandet av den svenska terrorberedskapen. Det var då första gången som cent­ret blev omskrivet i en vidare krets.

Samarbetet är, om något, ett exempel på hur i terrorjaktens tid de tidigare skiljelinjerna mellan militärt utrikes­orienterat underrättelsearbete och inrikes säkerhetsverksamhet alltmer löses upp. Frågan är om övervakningsorganen, rättssystemet och politikerna har hängt med i denna omsvängning.

USA övervakade svenskar

I fredags avslöjade TV2 i Norge att USA hade bedrivit övervakning av norska medborgare i anslutning till landets ambassad i Oslo. Be­vakningen hade bland annat gjorts av tidigare anställda vid norska säkerhetspolisen, i lokaler utanför ambassaden. Övervakningen skedde av en grupp som går under namnet Surveillance Detection Team, SDT. Den inhämtade informationen samlades sedan i databasen SIMAS – Security Incident Management Analysis System.

I helgen framkom vidare att en SDT-grupp från den amerikanska ambassaden har bedrivit samma bevakning i Sverige.

Justitieminister Beatrice Ask gick direkt ut och sa att hon inte känner till övervakningen.

– Detta var en nyhet för mig när jag fick uppgifterna sent i fredags, sa Ask enligt TT.

Den amerikanska ambassaden har bekräftat att bevakningen har pågått, men att man inte har brutit mot svensk lag. »Ambassadens Surveillance Detection Unit är exakt vad namnet anger: ett program designat för att upptäcka övervakning mot amerikanska beskickningar utomlands. Det är varken ett hemligt program eller ett underrättelseprogram«, skrev ambassaden i ett pressmeddelande. Flera medier har dock också hävdat att SDT-gruppen även har bedrivit bevak­ning på andra platser än runt ambassaden. En anonym källa i Aftonbladet säger att SDU-agenterna i Sverige har övervakat »pridefestivalen, 1 maj-demonstrationer och andra politiska möten« och att »spionerna var både svenskar och amerikaner«.

Ryan Koch, ambassadens presstalesman, pressades hårt i »Aktuellt« i måndags när det gäller upp­gifterna om bevakning på andra ställen än just runt ambassaden. Koch förnekade inte påståendena, utan sa bara att »vi ser allvarligt på hot mot ambassaden och arbetar för att avvärja dylika hot«.

I måndags beslutade Tomas Lindstrand, chefsåklagare vid Åklagar­kammaren för säkerhetsmål, att inleda en förundersökning om olovlig underrättelseverksamhet. Enligt Säpo rör utredningen »amerikanska åtgärder för att skydda USA:s beskickning i Stockholm och amerikansk personal. Syftet med förundersökningen är dels att utreda om brott har begåtts, dels att klarlägga vem eller vilka som har begått brott (om brott har begåtts).«

Säpos chef Anders Danielsson uttalade sig i Sveriges radios »Dagens Eko« om bevakningen:

– Självklart har inte Säkerhetspolisen gett något som helst tillstånd eller lov eller godkännande att någon främmande stat skulle bedriva verksamhet i Sverige som inte är förenlig med svensk lagstiftning.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera