Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Sveket mot demokratin

När bomberna nu smäller på Nordirland igen hotar Europas demokratibygge att falla samman.

Den andra november feltände en rörbomb i det katolska väst­ra Belfast. Ingen blev skadad, men polisen hittade ytterligare en bomb. Bägge kunde ha åstadkommit mycket stor skada om de exploderat. I juli small en annan bomb utanför staden Armagh. Flera andra blindgångare har också hittats i år, en av dem i en övergiven bil på Belfasts flygplats.

Allt tyder på att det rör sig om en liten, isolerad grupp av extremister som försöker blåsa liv i den konflikt som gick under namnet »The Troubles« och under 30 år kostade minst 3 500 människor livet. Men att bombvarningarna åter kommer allt tätare borde oroa även utanför Irlands gränser.

Fredsprocessen på Nordirland har varit ett av de mest upplyftande exemplen på hur man med metodiskt fredsarbete kan lösa upp en till synes helt låst situation. I takt med att freden blivit en realitet har också många medier, inte minst svenska, tappat intresset för utvecklingen, vilket egentligen är rätt märkligt. För Nordirland har på senare år varit ett stort experiment i fördjupad demokrati.

Det hela tog sin början 1993, när ideella och intellektuella krafter fick till stånd den så kallade »Opsahlkomissionen«. Under ledning av den norske sociologen Torkel Opsahl gjordes mer än tusen djupintervjuer med invånare ur alla samhällsgrupper och klasser. Resultatet blev den tjocka boken »A Citizens’ Inquiry« – och den var omskakande. Den vanliga skiljelinjen brukade dras mellan dem som ville tillhöra Irland och dem som ville tillhöra Storbritannien, »katoliker« och »protestanter«. Men här steg helt andra frågor fram som avgörande – jobb, bostäder, utbildning, vård. Man kan sammanfatta resultatet så här: välfärdsstat först, nationstillhörighet sedan. Boken ritade om den politiska kartan i regionen. Därefter blev det plötsligt möjligt att förhandla på allvar.

De partier som vågade ta det steget, socialdemokratiska SDLP och moderat- protestantiska UUP, fick betala ett högt pris och har sedan nästan raderats ut. I dag styrs Nordirland av Gerry Adams Sinn Féin (som står nära IRA) och Ian Paisleys extremunionistiska parti DUP. Men de idéer som sjösattes kring arbetet med »Good Friday Agreement«, som antogs 1998, rör vid såväl demokratins som nationsbegreppets kärnfrågor. Vilket land ska vi tillhöra, Irland eller Storbritannien? Kanske kan vi tillhöra bägge? Kanske kan framtidens nationsgränser vara »suddiga« eller elastiska? Och hur ska man garantera en stor minoritets rättigheter (i dag katolikerna, i morgon förmodligen protestanterna) i en parlamentarisk demokrati där beslut fattas av majoriteter? För att hitta nya modeller studerade man till exempel förarbeten till den amerikanska konstitutionen och till USA efter inbördeskriget.

Man återvänder alltså delvis till den moderna demokratins rötter. Ett av den moderna europeiska demokratins problem är att den är så intimt förknippad med de nationalstater där den växte fram. Hur bygger vi då en modern demokrati bortom nationen? Hur ska stora minoriteter bli delaktiga i samhället som helhet – utan fragmentarisering? Är den klassiska välfärdsstaten då den modell som förmår lösa alla dessa problem?

Där har det på Nordirland förts en debatt som angår långt fler än invånarna i provinsen Ulster. Och nu tycks detta sköra bygge vara hotat av den oro som sprids i spåren av en alltmer skakig ekonomi, där extremismen börjar röra sig i finanskrisens skugga. Här står mycket mer på spel än vilka sedlar och frimärken man använder. Som till exempel de idéer vi alla behöver för att säkra en demokratisk framtid.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera