Dansen med supermakten

Text:

De uppgifter som i veckan kommit fram via Wikileaks är en fascinerande resa genom det svenska USA-samarbetet på försvars- och säkerhetsområdet. Vi har fått reda på:

• Att den amerikanska ambassaden anser att Sverige i praktiken är en Nato-allierad och »slänger neutraliteten i historiens soptunna«.

• Att USA beskriver att »svenska mili­tära och civila underrättelse­organisationer är starka och på­litliga partners«.

• Att socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin har träffat amerikaner och uttalat si­g frispråkigt om svensk säkerhets­politik.

• Att Saab och Sverige aldrig hade någon chans att sälja stridsflygplanet Jas Gripen till Norge, att en affär med USA redan var uppgjord.

• Att Sverige år 2006 stoppade ett system där amerikanska flygplan mellanlandade på svensk makt.

• Att amerikanska myndighetspersoner med svenska departementstjänstemän har diskuterat ett samarbete för registrering av misstänkta terrorister (som dock aldrig blev av).

Uppgifterna utgör utan tvekan ny information. Samtidigt borde de inte ändra medborgarnas föreställningar om Sveriges USA-samarbete.

Dokumenten skildrar en nation som visserligen försöker markera sitt självbestämmande – med en nervös tå på alliansfrihetens tuva – men som i alla viktiga avseenden är en integrerad del i en USA-ledd försvars- och säkerhetsstruktur.

På försvarsområdet är Sveriges intima samarbete med USA en offentlig realitet i allt utom i riksdagen uttalade ord. Sedan 1995 har Sverige varit medlem i Natoorganen Euroatlantiska partnerskapsrådet och Partnerskap för fred. Vi har hundratals soldater under Natos ledning i Afghanistan. Flera medlemmar i riksdagens försvarsutskott är också ledamöter i »Riksdagens delegation till Natos parlamentariska församling« (där för övrigt Urban Ahlin är vice ordförande). I somras befann sig 250 amerikanska soldater och 20 flygplan i Norrland för en samövning med svenska försvaret.

När det gäller militärt underrättelse­samarbete fram till Berlinmurens fall finns samarbetet hyfsat kartlagt. Samarbetet om försvarsmateriel är också väl utrett och sannolikt intakt. Det mesta talar också för att liknade samarbeten hos underrättelsetjänsten Must och signalspanarna FRA finns kvar.

Även när det gäller civilt underrättelsesamarbete är länken USA-Sverige sedan länge etablerad. Säpo har aldrig öppnat sina arkiv, men CIA-samarbetet har alltid varit en officiell hemlighet. Det gäller inte minst i de senaste årens terroristjakt, där USA har dykt upp vid åtskilliga tillfällen.

Inte heller uppgifterna om att Sverige var uträknat när det gäller Jas i Norge är nya. SVT:s »Uppdrag granskning« berättade i maj 2009 om en rad märkliga omständigheter som talade för att affären var uppgjord.

Snarare är det uppgifter om hur Sverige har försökt stå upp mot USA som är det nya. I materialet från Wikileaks finns flera dokument som tyder på att Sverige tvärtom har försökt att hålla på sig i pardansen med amerikanerna. Som att man försökte hindra flygplanens mellanlandningar och att Säpo faktiskt tackade nej till att formalisera samarbetet med terroristdatabasen.

Såväl justitieminister [[Beatrice Ask]] och statsminister [[Fredrik Reinfeldt]] har också hittills skakat av sig anklagelser. Det hemliga USA-samarbetet är stadfäst och accepterat av både borgerliga och, trots brösttonerna i veckan, socialdemokratiska regeringar. Bara småpartier till vänster driver nu en politisk ansvarsprocess.

När det gäller juridiken är det nog som professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell säger i SVT, att det på vissa håll luktar »konstitutionellt bränt«.

Men i underrättelseverksamhet får svenska myndigheter enligt lagen samarbeta och lämna ut uppgifter precis hur de vill, i synnerhet om det gäller jakt på terrorister. Medborgare får nöja sig med att en inre krets av folkvalda och andra övervakande myndigheter gör sitt jobb i kontrollen.