Ola Rapace och Noomi Rapace.

Kultur

Den skadeskjutna skådespelaren

Mediebevakningen av paret Rapace, aktuella i »Svina­längorna«, visar att skådespelarna har reducerats till kändisar.

Det var någonting som rubbades med cirklarna i kosmos när Ola och Noomi Rapace visade upp sin kärlek inför ett massivt pressuppbåd på röda mattan i Cannes för att bara några veckor senare ansöka om skilsmässa. Eller cirklarna i kosmos, förresten. Det kanske var att ta i. Men de cirklar i kosmos som svävar över svensk filmstjärnebevakning i alla fall. Skilsmässan, som sammanföll med lanseringen av filmen »Svinalängorna«, har kallats »Sveriges mest mediebevakade«. Reportrarna granskade sig svettiga för att utröna varför paret betedde sig så märkligt och kom fram till en del ganska svepande spekulationer om att något av följande möjligen kunde ligga bakom: otrohet, missbruk, svek, avundsjuka och allmän stormighet. Det mesta underbyggt av anonyma källor. Mot bakgrund av pressuppgifter om att Ola skulle ha gjort en hovreporter med barn ringde hans egen mamma och förhörde sig om hur det egentligen låg till: Skulle hon få ett till barnbarn?

– Jag bad henne dra åt helvete, förklarar Ola i radioprogrammet »Medierna«.

– Jag sa »om du är en sån jävla idiot som lyssnar på skvaller så vill jag aldrig mer se dig!«.

Ola och Noomi hade drabbats av hyperverkligheten.

Det fanns en tid när filmstjärnorna var kungar och drottningar i filmvärlden. Om producenten bara lyckades värva rätt stjärna till sin film så skulle blotta lyskraften från honom eller henne räcka för att baxa hem alla pengarna som investerats i filmen och dessutom dra med sig några nya sköna miljoner att sätta in på bankboken (folk hade fortfarande sådana då). Men filmstjärnorna kom så småningom att behöva själva filmerna allt mindre. Det var som en utdragen trestegstävling där stjärnorna svävade högre och högre helt av sig själva mellan varje nedslag på filmduken. När Arnold Schwarzenegger satte avstampet mot plankan i den sista klassiska actionhjältefilmen, som passande nog gavs namnet »The Last Action Hero«, var han redan på väg mot andra rymder. Han hade börjat fatta att hans stjärnkapital kunde växlas in på helt andra arenor än filmvärldens. Några år senare meddelade han att han tänkte ställa upp i politiska val.

Samtidigt som filmstjärnorna gjorde sig alltmer oberoende av film gjorde sig också filmen alltmer oberoende av stjärnorna. Det räckte helt enkelt inte längre att kontraktera storstjärnor till sina filmer, luta sig tillbaka i solstolen och fila naglarna för att sedan komma tillbaka till hösten och casha in, solbränd och fin.

Jag vet inte om det var den synen som Daniel Collert såg framför sig för ett par år sedan. Han hade i alla fall missat den här subtila förändringen i filmmarknaden, och gick därför all in på att de starka korten Mads Mikkelsen och Mikael Persbrandt skulle dra hem spelet åt honom när han rollbesatte dem i sina filmer »Exit« och »Gangster«, helt utan stöd från Svenska filminstitutet. De gick upp med några månaders mellanrum 2006/2007. Behöver jag säga hur det slutade?

Filmbolagen måste alltså lita på något annat än några få kända skådespelare för att göra blockbusters. Ofta vill de inte ha något mindre än en helt ny värld. Tänk »Avatar«, »Harry Potter«, »Sagan om ringen«, »Shrek«, »The Matrix«, »Twilight« och nästan vad som helst från Marvel Comics. Och den världen ska inte bara möta oss från filmduken, den ska finnas på hamburgerhaket, på reklamen för nya plattskärmar, i tv-spelet, på flingpaketet och på ungarnas leksakshyllor. Vilka gick på »Sagan om ringen« för att de var nyfikna på hur Elijah Woods skådespeleri utvecklade sig? Förmodligen ganska få.

Något som också gäller för de flesta av 2000-talets stora filmer både i Sverige och utomlands är att de bygger på litterära förlagor. Det underlättar så klart för ens franchisingföretagande om det koncept man vill jobba med redan är etablerat hos publiken sedan tidigare. I till exempel en film som »Lyckan, kärleken och meningen med livet« finns verkligen en tvättäkta stjärna på filmaffischerna, Julia Roberts. Men det var inte tack vare henne som folk gick och såg filmen, utan tack vare den storsäljande litterära förlagan, Elizabeth Gilberts självbiografi med samma namn. Och »Svinalängorna«, en svensk misärfilm om trasig finsk arbetarklass i Ystad, skulle knappast bli en internationell angelägenhet om det inte vore för att den föregicks av Noomi Rapaces insats som Lisbeth Salander i en filmserie med en betydligt mer känd litterär förlaga än Susanna Alakoskis debutroman.

Stjärnorna finns ju fortfarande kvar. Det är bara det att de är frikopplade från sitt ursprungliga medium. Ta Brad Pitt som exempel. Bilden av honom är svår att komma undan. Men kommer du ihåg vilken som var hans senaste film?

Det var ändå ingen liten film, det var »Inglourious Basterds«. Tarantinorullen. Inte Brad Pitt-rullen, utan just Tarantino­rullen.

Vi såg honom där, men sedan glömde vi bort att han var med, för skådis-Brad stämde inte riktigt överens med den bild vi numera har av Brad Pitt. För den bild vi har av honom numera är en paparazzibild. Inte ens tidningarnas nöjessidor fäster någon större vikt vid att Brad Pitt då och då gör en film också. Det räcker med en paparazzibild, sedan kan man sätta en klatschig rubrik.

För att förstå hur det här kommer sig kan det vara värt att backa bandet igen, ungefär till strax efter att Arnold hade studsat ut ur »The Last Action Hero«. Då började den första svenska reality-tv:n att produceras. Den första produktionen hette »Real World Stockholm« och handlade om några ungdomar som flyttade ihop i samma lägenhet i storstan. Och det var innan producenterna hade kommit på att de kunde hitta på tävlingar och utröstningar och skicka in mängder av sprit i lägenheten för att skapa konflikt och dramaturgi och »bra tv«. Två år senare sändes den första säsongen av »Expedition Robinson«.

Och någonstans här vande vi oss vid att verklighet och fiktion gled ihop. Dokusåporna, och dokusåpakändisarna, tog över nöjesbevakningen. Vad var sant och vad var konstruerat där? Gick det över huvud taget att upprätta någon gräns? Och i vilket fall som helst, vem brydde sig?

»Hyperverkligheten« är en svår fransk filosofs definition av ett tillstånd där världen förvandlats till en simulerad verklighet, förmedlad via media, som inte representerar något annat än sig själv. Baudrillard själv gillade inte riktigt den här utvecklingen, men han kan åtminstone känna en berättigad tillfredsställelse i bröstet över att ha varit inne på rätt spår.

Parallellt med att dokusåpakändisarna, »Idol«-sångarna och »Let´s Dance«-jurymedlemmarna blivit stapelvaror i nöjesbevakningen har också filmstjärnorna puttats ner från sina troner. Från att ha haft en upphöjd och oberörbar ställning i en värld av glamour har de helt enkelt degraderats till »kändisar«. De har fallit ner till mänsklig nivå. Kanske lite, lite under mänsklig nivå till och med eftersom deras krypande hårfästen, celluliter, missbruk, tjockhet, smalhet och relationsproblem förstoras till groteska proportioner. Poängen är att läsaren ska känna sig lite överlägsen.

Sammantaget innebär det här en del dåliga nyheter för Brad Pitt. Eftersom berättelsen om honom inte längre har att göra med hur han framställs i filmer utan i helt andra medier så har han själv mindre chans att påverka den. Eftersom verklighet och fiktion har flutit ihop på det här området så funkar tricket »ta en paparazzibild och sätt en klatschig rubrik« helt smärtfritt. I fallet Brad Pitt är »sanningen« i sinnevärlden inte särskilt intressant, utan medierna fortsätter hela tiden att addera mening åt konstruktionen Brad Pitt genom nya bilder och utsagor. Utsagorna kan mycket väl vara sinsemellan motstridiga, det saknar helt betydelse. Och eftersom han har degraderats till »kändis« är det inget som säger att han skulle få en mild behandling.

Helt utan kontroll är filmkändisarna ändå inte, men de har fått en mer komplicerad tillvaro. Om det förut räckte med att type-casta sig till rätt roller på duken så måste de nu se till att type-casta sig in i rätt sammanhang på flera arenor. Rätt modelljobb i rätt modemagasin, rätt reklam för rätt parfym och så vidare. Att göra som Persbrandt gör i vår och spela sig själv i ett egenskrivet manus om sig själv i en föreställning som helt enkelt heter »Persbrandt« är förmodligen ingen dum strategi. Det är att erkänna att man är en konstruktion och ta kontroll över berättelsen om den.

Noomi Rapace är vår största svenska filmstjärna på mycket länge. Därför finns det en logik i att den hyperverkliga kändisbevakningen nu också når svensk film.

Dessutom hade hon en relation med Ola Rapace, de bildade en kulturell entitet som gör dem större än deras respektive skådespelarkarriärer sammantagna. Ett plus ett är större än två i det här sammanhanget. Återigen, kolla på Brad Pitt, och vad som hände när han och Angelina Jolie blev Brangelina med hela världen.

Är paret Rapace medvetna om det här? Det är klart de är. Nästa sommar spelar de in en film där de gestaltar boxaren Bosse Högberg och sångerskan Anita Lindblom. Båda hade en speciell känsla för att hamna i kontroverser och tillsammans upplevde de ett stormigt äktenskap. Dessförinnan vill de spela in en film där de spelar syskon. Manuset är skrivet av dem själva. Den klassiska filmstjärnan må vara död, men berättelsen om Noomi och Ola Rapace har bara börjat skrivas och de vill själva vara med och styra den.

Frågan är nu var den största energin ligger när svenska biobesökare går och ser »Svinalängorna«. Är det rapporteringen om Noomi och Ola som adderar mervärde till filmens äkta par Leena och Johan? Eller kommer vi att vara för upptagna av att betrakta Leena och Johan som möjliga nycklar till den hyperverkliga berättelsen om Noomi och Ola Rapace?

»Svinalängorna« har Sverigepremiär den 10 december.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera