Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

1 (1)Fredrik Reinfeldt, Statsminister Moderaterna

Veckans Fokus

Koalitionens mästare

Höstens val har skapat många rockader på årets lista över Sveriges mäktigaste. Men en person sitter kvar, starkare än någonsin.

På väg till tamburen hejdar sig Olof Ruin och sträcker ut pekfingret mot en tavla. Där kurar en blond flicka, i famnen håller hon en fet svart katt.

– Ser du vem det är? frågar Olof. Hon kunde också ha blivit statsminister.

Konstnärens signatur – Staffan Lindh – röjer svaret.

– Vi mötte Anna på en färja en gång och hon bekräftade att det var hon på tavlan. Hon sa: »Vet ni vad katten hette då? Persson!«.

Han skrattar. Det är något sokratiskt i situationen. Olof Ruin är nestor i svensk statsvetenskap, 83 år, vän med fyra socialdemokratiska regeringschefer, lärare åt en borgerlig, författare till en bok som heter just »Statsministern« – och ändå har han svårt att säga vad uppdraget egentligen innebär.

Finns det ett borgerligt sätt att leda en regering? Oklart.

– Statsministern ska vara arbetsledare, säger han.

Det är utgångsläget. Louis De Geer som blev justitieminister 1858 och på halvt formella, halvt informella, grunder grep kommando i statsrådskretsen. Som efter tolv år avgick och lämnade ett så förvirrat tomrum att de riksdagsledamöter som ville inrätta statsministerämbetet lyckades argumentera sig till knapp majoritet.

Två idéer vägledde dem: maktdelningen och principen att kungen ensam styrde regeringen. De statsråd som kungen tillsatt fick bara ge råd – även statsministern, som skulle vara primus inter pares, främst bland jämlikar. Men inte mer.

Däri ligger en del av mystiken, för den ekvationen går egentligen inte att lösa. Hur kan en människa vara jämlik men ändå främst? Aldrig att detta blev klarlagt under de händelserika år i början av 1900-talet när revolutionen undveks, Kompromissverige föddes och parlamentarismen accepterades av kungen, som så småningom rutinmässigt började godkänna statsministerns förslag till statsråd.

– Sedan, fortsätter Olof och gnider handflatorna i varandra, kom 1973 års grundlag.

Kungen förlorade sin tidigare roll i regeringen, men utan att statsministern tog över den. Visserligen bestämde man att riksdagen skulle rösta för eller mot statsministern som enskild politiker och inte på hela regeringen; det är en av Olof Ruins huvudpunkter, att detta skapade statsministerns nuvarande roll.

Men löste man jämlikhetsekvationen? Näppeligen inte. Regeringen fattar fortfarande beslut kollektivt. Alla ministrar ska stå till svars för allting. Fredrik Reinfeldts ord ska väga lika tungt – eller lätt – som it-minister Anna-Karin Hatts.

Hur nu det skulle vara möjligt.

Makten bor i mellanrummet mellan människor. Varje människa äger inflytande över ett visst område, fysiskt eller mentalt, men bara i relation till andra människor. På detta sätt är makten alltid rörlig; när en människa förlorar inflytande vinner andra det.

Stå på dig, annars gör någon annan det.

Det är lite som i »Sagan om ringen«. En ring smiddes för att få kontroll över de övriga nitton men lyckades bara med sexton, och med hjälp av de tre återstående ringarna tog människor, alver och dvärgar makt över den enda ringen.

Ungefär den principen styr Fokus makthavarlista. Vem har mest makt att förändra Sverige just nu? Är det, exempelvis, självklart så att statsministern har mest makt i Sverige nu?

Makt handlar ju också om oberoende och en statsminister sitter per definition i knäet på dem han eller hon har fått makten av.

I Fredrik Reinfeldts fall folket för det första, partiet och särskilt vissa tunga personer där, tre andra partier som har förlorat inflytande och finner sig i det, två motståndarpartier som växelvis ska ge honom majoritet i riksdagen, nära medarbetare och dessutom en familj och kanske också vänner som ska acceptera hans livsval.

Även en statsminister är alltså beroende; ingen människa är en ö.

Den stora diskussionen om statsministerämbetet fördes på föregångarens tid när sådana som Olof Ruin tyckte att mannen med samma namn som Anna Lindhs katt började bete sig som en president. Det växte fram till en sanning då att Göran Persson utsåg svaga statsråd som var lätta att manövrera, att han ständigt möblerade om i regeringen och därmed förklenade ministrarna. Att han med machiavelliska metoder transformerat rollen som statsminister till den som furste.

Flera forskare har ifrågasatt den bilden utan att rå på den. Statsvetarna Hanna Bäck och Göran Sundström har var för sig studerat Persson och kommit fram till att han agerade som de flesta statsministrar gjort före honom.

Han gjorde, visar statistisk som tar hänsyn till hans långvariga mandat, inte fler ommöbleringar i regeringen än tidigare statsministrar. Han tillsatte samma typer av personer som Erlander, Palme och Carlsson. Hans parhästrelation med Pär Nuder liknade den som Erlander hade med Palme.

Det enda som stämmer i den där bilden av Persson, anser docent Göran Sundström, är själva ledarstilen. Det finns fog för att säga att besluten i regeringen alltmer sällan verkligen fattades på de allmänna beredningarna, regeringens torsdagsmöten. Beslut fattades oftare tidigare i mindre formationer.

– Han hade en enrådig ledarstil, säger Göran Sundström.

Att jämföra med Reinfeldt är svårt. Vi vet fortfarande för lite om hur han styr, trots att han snart är inne på sitt femte år.

Men en sak går att säga: om dilemmat med Persson var att besluten i praktiken inte fattades på allmän beredning är det problemet minst lika stort med Reinfeldt. Det inre kabinettet, som består av partiledarna och en gemensam stab, är just vad det heter – en regering i regeringen, som bestämmer vid sidan av den officiella processen. En institution vars väsen går stick i stäv med idén om att ministrarna ska forma ett jämlikt kollektiv.

Reinfeldt liknar Persson i den meningen. Anders Borg och de övriga partiledarna fungerar som parhäst respektive favoritministrar.

Men, invänder nu Olof Ruin på mjuk finlandssvenska, det var aldrig ledarstilen eller hur beslut fattades som var det viktiga i Persson-kritiken. Snarare hur yttre strukturer har förändrat ämbetet. Maktbaserna är annorlunda nu, statsministern har finare vänner än förr.

– Internationaliseringen och hela EU-processen har placerat den svenska statsministern i ett annat sällskap än förut. Och medialiseringen har gjort att statsministern som person har mer makt än tidigare. Det är en betydande förändring.

Göran Persson var den första statsministern som helt och hållet regerade Sverige som ett land i EU och den första att uppleva konsekvenserna av den ökade personifieringen i medierna. Fredrik Reinfeldt är den andra regeringschefen med de förutsättningarna, säger Olof Ruin.

Reinfeldt kan stundtals vara mer beroende av ministerrådet än av sin egen regering. Han är, hur färglös han än kan framstå, en stjärna i allt fler medier med allt större intresse av honom som person och kändis.

Dessa strukturella skiften skaver mot principen om en kollektiv regering. Reinfeldt är inte jämlik med Anna-Karin Hatt på något sätt där. Det ämbete han innehar har fått mer makt i förhållande till andra. Precis som landshövdingar, biskopar och professorers makt har minskat från Olof Ruins barndom fram till i dag.

Det var bara det statsvetarprofessorn ville få sagt. Allt är annorlunda nu.

Michael Beschloss har ett kritvitt leende och är en slags hunkrepresentant för ett av USA:s märkligare skrån – presidenthistorikerna. Han har byggt en vacker karriär på ett tiotal biografier och konklusioner som att Obama vill vara som Roosevelt eller Reagan men är som Carter. Man kan göra så i det fria landet, men knappast här.

För åtta år sedan försökte ändå SNS Demokratiråd ta ett första steg. En panel professorer uppmanades att jämföra alla svenska statsministrar. Vem var egentligen viktigast? Tio-i-topp-listan löd: Per Albin Hansson, Tage Erlander, Nils Edén, Göran Persson, Hjalmar Branting, Olof Palme, Arvid Lindman, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, CG Ekman.

Ettan och tvåan ganska självklara, men tredjeplatsen? Den för dagens svenskar helt okände liberalen som styrde 1917–1920. Som hanterade hungerkravaller och förhindrade revolution och införde rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Han som tryckte bort kungen från den folkvalda makten och skapade statsministerämbetet som vi känner det.

Han var, som Gunnar Wetterberg skrev i de statsministerbiografier Bonniers gav ut i våras, en lysande statsminister men en misslyckad partiledare. Precis som Fälldin – en borgerlig statsminister utanför topplistan – förlorade han sitt mandat i partiet och fockades.

Det är en viktig distinktion. En statsminister kan vara hur populär och skicklig som helst, men avskydd i sitt parti, vilket i vår demokrati äger makten över sin partiledare.

Under slutet av sin första mandatperiod beskrivs Fredrik Reinfeldt av många moderater som en utmärkt statsminister men kass partiledare, lite som Edén. Efter det bästa valresultatet någonsin låter det tvärtom, fast från koalitionspartierna. Han är uppenbart bra som moderatledare, men som regeringschef ser han inte till hela regeringens intressen.

Vilken tidigare statsminister liknar Reinfeldt?

Olof Ruin sitter i favoritfåtöljen och besvarar frågan med en ny fråga eftersom det är så kunskap skapas.

– Jag har lagt märke till att flera statsråd säger »jag ska« i stället för »vi ska«, som i den gamla föreställningen att hela regeringen agerar tillsammans. Vad säger det om Fredrik Reinfeldt som statsminister?

Ett svar kan vara att han är en svag regeringschef, ett annat att han är en tillåtande lagledare ungefär som Ingvar Carlsson har beskrivits. Ett tredje att det upplevda personliga mandatet anses viktigare i Reinfeldts regeringar än tidigare.

Statsministern är själv förtjust i att betona sin personliga insats. Om valet 2006 sa han, »det är en prövning av mig«. Ett år senare, i Svenska Dagbladet, kom det klassiska: »Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär.«

Vilken annan statsminister har präglats av samma högtidliga syn på sig själv? Carl Bildt kanske. Inte Tage Erlander i alla fall, som ju Reinfeldt vill likna sig med, men vars persona präglades av tvivel på förmågan att bära något förtroende överhuvudtaget. Fast å andra sidan, vad vet vi om Reinfeldts oro eller klentro? Om mannen som själv är mer psykolog än ideolog. Han beskriver sig som »lyssnande«, men är han det?

– Nej, säger Olof, i alla fall inte i den meningen att han har sökt större kompromisser. Det har blivit allt färre breda utredningar och jag tycker att man slarvar med remissväsendet. Under det man kan kalla Reinfeldts glansperiod, de här fyra åren som har gått, så är ju sjukförsäkringen ett typiskt exempel där man borde ha lyssnat bättre på remissinstanserna.

Ungefär som det nu är ett problem att man inte hade bättre relationer med miljöpartiet under förra mandatperioden. I våras fräste Maria Wetterstrand: »Reinfeldt hörde inte ens av sig till oss på fyra år!«

Olof Ruin prövar tanken om Reinfeldt ändå inte liknar Karl Staff:

– Det är något som påminner om Staaff. En inställning som mer bygger på den engelska parlamentarismen, att man låter väljarna ta ställning till ett program som sedan genomförs till punkt och pricka oavsett vad som händer. En ganska kompromisslös hållning.

Det är den novembervecka när riksdagen röstar igenom en ny grundlag, lite som julafton för en gammal statsvetare. Olof vevar med händerna så att den oxfordblå skjortan sticker fram under ulltröjan och förklarar hur lagen kommer att påverka statsministern, att han eller hon inte bara kan sitta kvar efter ett val.

– Den stora saken, säger han sedan, är ändå att Reinfeldt leder en koalitionsregering.

En statsminister som leder en enpartiregering har per definition mer makt än en som leder en koalition, lyder en statsvetarprincip. Men ju mer man studerar Fredrik Reinfeldts regering desto mer framstår det som en sanning med modifikation. Själva koalitionen ger också makt, fast av ett annat slag.

Fredrik Reinfeldt håller effektivt ute andra intressen än alliansens; han sitter i en struktur som hindrar det där berömda lyssnandet eftersom koalitionen gör det svårare att ta in en femte röst, oavsett om den är rödgrön, näringslivsblå eller kommer från en myndighet. Vad har Svenskt Näringsliv fått igenom? För att ta ett exempel. Makten för dem som befinner sig utanför koalitionen minskar alltså, varpå alliansledarens ökar – allt enligt principen från »Sagan om ringen«, en av statsministerns favoritböcker.

Koalitioner har heller inte hindrat tidigare statsministrar från att genomföra genomgripande förändringar av Sverige. Journalisten Per T Ohlsson har påpekat att alla de tre statsministrarna som rankades högst av statsvetarna regerade genom koalitioner. Den statsminister som kan hantera sin koalition har snarare större möjligheter att fånga sin tids anda och ambitioner och skapa stora politiska projekt än den som styr en enpartiregering. Och hantera sin koalition är just det Fredrik Reinfeldt har gjort.

Den andra regering som han bildade i höstas stärker ytterligare hans makt. Hans parti har fått fler poster och framför allt tyngre portföljer. Finansdepartementet ägs helt av nymoderater, liksom infrastrukturen och de statliga bolagen. Per Schlingmann har kommit in i statsrådsberedningen och i både riksdag och flera kommuner har nya människor – beroende av och lojala med Fredrik Reinfeldt – fått topposter. De tre småpartierna saknar, förutom när det gäller skolpolitiken, tyngre reformförslag från det gemensamma valmanifestet och har hittills inte visat några ansatser att på riktigt utmana moderaterna. Fredrik Reinfeldt leder trots allt ett parti som har samma väljarstöd som socialdemokraterna. Han står starkare än någonsin tidigare.

– Vi har aldrig haft en sådan här regering med ett så stort parti och tre småsatelliter som alla befinner sig i kris. Reinfeldt har väldigt lätt att manövrera dessa tre partier eftersom de inte längre identifieras med en ideologi utan med var sin profilfråga, säger Olof Ruin.

Sedan betonar han än en gång att »vi aldrig har haft en motsvarande situation«. Det är unikt och därför intressant för en professor.

Vad har han själv för makt? Han som har lett fler utredningar än de flesta, som alltid haft tillgång till debattsidorna, varit vän med en massa socialdemokratiska statsråd och därtill haft Lars Tobisson, moderaten, som granne.

Det där sista påpekar Olof själv i en självrannsakande uppräkning av vad som kan ha stärkt honom. Han tillägger att makten inte sitter så mycket i umgänget som i positionen, reser sig från fåtöljen, snurrar ett varv vid bysten av farfar Waldemar, filosofen från Helsingfors.

– Jag undrar om jag ändå inte haft ett visst inflytande.

Till makthavarlistan >>

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera