Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Inget ansvarsutkrävande. Samma struktur som får kommunalrådet Ulric Andersen i Ekerö att sitta kvar på sin post efter två valnederlag håller kvar Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Ibrahim Baylan vid makten i partiet.

Inrikes

Kommuntopparna får aldrig sparken

Hälften av socialdemokraternas kommunalråd i Stockholm har suttit under två förlustval. Trögheten i kommunerna bidrar till hela partiets förlamning.

När [[Mona Sahlin]] efter sin första valförlust som partiledare begärde att hela partistyrelsen skulle ställa sina platser till förfogande blev ilskan så stor att hon tvingades avgå. Själv, bokstavligen.

Hon blev undantaget som bekräftade regeln. För toppsossar är immuna mot nederlag – inte bara på riksnivå. I Stockholms läns 26 kommuner, där partiet har misslyckats minst lika grundligt, är mönstret tydligt. De ledande partiföreträdarna, anställda av kommunerna, sitter ofta kvar tvärs igenom den ena valförlusten efter den andra. Elva av dem har suttit över två valnederlag eller mer. Ingen kräver att de ska sluta.

Och själva har de alltid minst en anledning till att sitta kvar. När Fokus frågar SKL:s experter hur man blir ett kommunalråd med god pension är svaret:

– Gå med i rätt parti. Se till att bli ordförande och kommunalråd. Se till att bli det i någon av de största kommunerna och sitt kvar så länge som möjligt.

Tolv år ger maximal pension – se räkneexemplet nedan. Det räcker med ett säte i sidovagnen, som oppositionsråd, för att få del av de förmånliga villkoren.

Nu tror vi förstås inte att politiker styrs av så låga motiv (eller höga, beroende på hur man värderar 50 000–60 000 kronor i månaden). Åtminstone inte i första hand. Därför har vi frågat ledande socialdemokrater i Stockholmsområdet hur de ser på partiets upprepade valförluster i just den egna kommunen. Vad beror motgångarna på? Och hur står man själv ut med sitt jobb när man bara misslyckas och misslyckas i valen?

Hur politikerna beter sig i just Stockholm är viktigare för socialdemokraterna än mycket annat. Det svaga valresultatet i huvudstadsområdet beskrevs som en av huvudorsakerna till valförlusten redan i 2006 års socialdemokratiska valanalys.

»Socialdemokraternas ställning i Stockholmsområdet måste stärkas. Det behöver vidtas såväl organisatoriska som politiska åtgärder«, skrev man då. Men om något har »vidtagits« så har det i varje fall inte visat sig i valresultatet – och måttligt i person­galleriet.

Väljarna i Storstockholm är inte bara många. De är även otåliga och svåra att tillfredsställa. De är politiskt intresserade och därför nycklar till hela opinionsbildningsprocessen. Det som går hem i innerstadsstugorna går hem i resten av landet, förr eller senare.

»De åsikter som dessa politiskt receptiva ›opinionsledare‹ torgför i olika sammanhang förs sedan vidare till människor som är mindre politiskt intresserade«, skriver statsvetarna Tommy Möller och Göran von Sydow i en SNS-studie. Ingen tror att det är lätt att hitta politiker som tillfredsställer stockholmsväljare. Men man kunde börja med att försöka.

I kommunhuset i Huddinge arbetar Ann-Marie Högberg sedan 1995. Hon har varit ömsom kommunalråd, ömsom oppositionsråd i 15 år och är omtyckt. Men väljarna har svikit. Med Ann-Marie Högberg som toppnamn har socialdemokraterna i Huddinge rasat från 36 till 26 procent på åtta år. Mycket talar för att det som hänt partiet på riksplanet har spelat in även för valresultatet i kommunen, menar Högberg.

Det låter oroväckande bekant redan första gången det sägs. Att peka ut ett molnområde på högre höjd är bekvämt, socialdemokraternas centrala kriskommission framhöll ganska snabbt efter valet att det som drabbat Mona Sahlin och de svenska socialdemokraterna också hade drabbat till exempel Gordon Brown.

– Men självklart, säger Ann-Marie Högberg, finns det ett ansvar också lokalt.

Problemet är att hon inte vet vad som kan göras för att vända utvecklingen. Att det är möjligt är hon övertygad om. Det handlar om att bli »mer tydlig« och »hitta de punkter där man kan förnya«. Men vad detta i sin tur innebär kan hon inte riktigt förmedla. Och ingen av hennes kolleger i andra kommuner heller

Lotta Håkansson-Harju i Järfälla är inne på sitt nionde år som anställt kommunalråd. I bagaget – två raka valförluster. Hon har ansträngt sig precis lika mycket som Ann-Marie Högberg och skrattar lite uppgivet åt frågorna från Fokus.

– Kanske skulle det vara bättre att bara sitta inne och inte göra någonting alls.

Det alternativet finns. I moderata Danderyd existerar ingen post som oppositionsråd över huvud taget och där har socialdemokraterna endast sjunkit från 10 till 6,7 procent på åtta år, vilket visar att även astralkroppar kan hålla ställningarna.

Då är det lättare att förklara varför sossarna i Södertälje och Sigtuna gick emot strömmen och lyckades i valet 2010. Där satt de i majoritet och kunde genomföra sin egen politik på ett bra sätt, framhåller alla kommunsossar som Fokus talar med.

Men maktinnehav duger inte som generalförklaring för framgång. Då skulle ju socialdemokraterna inte ha backat 2006 i Huddinge, Järfälla och Upplands-Bro efter att ha ingått i de dåvarande majoriteterna.

Ändå tror alla att lösningen på socialdemokraternas stora kris finns i lokalpolitiken. När riksnivån är en black om foten blir det viktigt att driva lokala frågor. I Värmdö näringspolitiken (Lars Bryntesson). I Haninge och Tyresö – med de nya oppositionsråden Robert Noord respektive Martin Nilsson – barnomsorgen. I Ekerö bostadspolitiken. Järfällas Lotta Håkansson-Harju har kämpat för närakuten. Solnas Johanna Graf har punktmarkerat kommunens omstridda arenabygge.

Alla gläder sig åt många egna personkryss och positiv röstsplittring, som är en omskrivning för att det kunde ha gått ännu sämre än det faktiskt gjorde.

Man kan också helt byta tankefigur, som Ulric Andersen i Ekerö. Han har tacklat de allt svårare valnederlagen – från 23 ner till 12 procent på åtta år – genom att definiera framgång efter en annan måttstock: att skapa så mycket inflytande som möjligt via riktigt goda relationer med majoriteten.

– Jag har fri access till det moderata kommunalrådets tankemöda, säger han utan onödig blygsamhet.

Ulric Andersen sitter med i alla politiska förhandlingar av betydelse och justerar alla protokoll från kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. I Ekerö är oppositionsrollen alldeles ovanligt institutionaliserad. Socialdemokraterna fick exakt 2 010 röster men får ändå en oppositionsrådspost på heltid.

Krystade definitioner på väljarstöd i alla ära; socialdemokratin brottas med stora bekymmer på alla nivåer just nu. I veckans stora SCB-undersökning landade partiet på 29 procent, att jämföra med moderaternas 32, och fortsatte tappa bland de svenskar som har ett arbete. När partiföreträdare ska förklara förluster och framgångar blir det stundtals skrattretande.

I Södertälje gick det lysande i år, men riktigt dåligt 2006. Vad är hemligheten? frågar vi Yilmaz Kerimo, riksdagsledamot från staden.

– 2006 tog vi valrörelsen med en klackspark, säger han.

– I år satsade vi på att vara tillgängliga och närvarande överallt, hela tiden. Jag minns en dag när jag kampanjade i kyrkan klockan tio, i valstugan klockan två, vid en fotbollsmatch klockan fyra och knackade dörr på kvällen. Då öppnade en man som sa: »Det är fjärde gången i dag jag ser dig. Försöker ni jobba ihjäl er?«

Han skrattar.

Är slutsatsen att andra kommuners socialdemokrater tog valet 2010 »med en klackspark«? Knappast. Många beskriver tvärtom »den bästa valrörelse vi har gjort« och »stort engagemang«.

– Valförlusten 2010 kan inte bero på våra insatser. Vi hade jättemycket dörrknackning, massor av valarbetare. Vi hade jättegoda förutsättningar, flera kända före­trädare. Vi kunde faktiskt inte ha gjort något annorlunda, säger ett frustrerat oppositionsråd i Upplands-Bro, Håkan Heglert (två förlustval).

Kanske var metoderna inte alltid på topp.

– Man ska lyssna på hur folk tänker och känner. Moderaterna gick ut i bostadsområdena och frågade »vad tycker ni man borde ändra på? Vad vill ni?«. Det var smart. Jag ska ärligt erkänna att jag aldrig har tänkt på att man kunde göra på det viset, säger Björn Sundman i Österåker som snart lämnar sin post efter tolv år som oppositionsråd (och tre valnederlag).

Ja, så yrvaket låter det ute i kommunerna. Det är som om de aldrig läst den där valanalysen från 2006. Där det talades om politisk och organisatorisk förnyelse.

Att hålla fast vid rut-motstånd och fastighetsskatt var kanske inte att »vidta politiska åtgärder«, som valanalysen sa. Om socialdemokraterna har ändrat något avgörande i sin organisering är det i varje fall svårt att upptäcka, för listan över socialdemokrater med hel- eller deltidsarvodering som kommunalråd är förbluffande lik den gamla.

I de två framgångskommunerna Södertälje och Sundbyberg kan man hänvisa till politisk förnyelse – Anders Lago och Anders Johansson tog till exempel fram en folkhemsvilla, en slags nytt egnahem, tillsammans – men inte heller där är det nya organisationer. De är lika mycket långsittare som alla andra – Lago tillträdde 1999, Johansson 2003.

Så till slut kokar det ändå ner till personerna. Och här finns det en intressant struktur.

De flesta oppositionsråd som Fokus talar med har övervägt sin egen framtid efter något av förlustvalen. Men av olika skäl bestämt sig för att fortsätta, ofta påhejade av medlemmarna.

– Det känns jättesorgligt. Det gör det, svarar Ann-Marie Högberg i Huddinge på frågan om hur det har känts att förlora tre val i rad.

Likväl sitter hon kvar i kommunhuset. För att partiet tycker bättre om henne än väljarna gör.

Kanske handlar det också om vilka förebilder hon och andra kommunsossar har när det gäller personligt ansvarsutkrävande. Sven Erik Österberg och [[Thomas Östros]] var ledarfigurer för en ekonomisk politik som ratades av väljarna. [[Ibrahim Baylan]] satt som partisekreterare under en partiledare som i praktiken fick sparken. Ingen av dem tänker lämna sina poster och Sven-Erik Österberg kan till och med bli ny partiledare. Visst kan människor ändra sig, men hur mycket kan en människa egentligen ändra sig?

Vi förstår, till slut, vad som är det fasta tillståndets fysik. En av dess lagar lanserades av Marx, som socialdemokrater kanske inte längre läser: det materiella spelar roll. Ersättningar på 50 000–60 000 kronor i månaden och drömlika pensionsvillkor kan inte vara helt utan betydelse.

Inte heller erkännandet, som är Hegels bidrag till den politiska analys som sossar borde vara bekanta med. Som Johanna Graf i Solna uttrycker det:

– Jag får mycket mer beröm som oppositionsråd än när jag gjorde en minst lika viktig samhällsinsats i mitt jobb på förskola. Jag kan få hundra uppmuntrande tillrop på Facebook. Det är en drivkraft.

Men det betyder ju inte att det alltid är rätt att bara fortsätta. Vågar vi gissa att Österberg, Baylan och Östros också har fått hurrarop från sina vänner och dragit slutsatsen: Alltså ska jag stanna.

Frågan är var gränsen ska dras. Partibroilers med tjugo års partiintern värnplikt står dåligt rustade för utmaningen att vinna den kreativa klassen, skrev statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson på sin blogg i veckan.

Förra helgens förtroenderåd skulle visa vägen för det vilsna socialdemokratiska partiet. I stället visade det mest upp en kultur där aktiva partiarbeterare med tunga uppdrag har svårt att ta ansvar. Med undantag av kriskommissionen – som gjorde sitt bästa för att försöka skapa den krisinsikt som behövs – var det bara politikern som avgått som verkligen tog bladet från mun. Först när Mona Sahlin hade petats kunde hon säga som hon verkligen tyckte.

Kommunpolitikernas trögrörlighet är symptomatisk även på den nationella nivån – och tvärtom. Kanske måste man säga till kommunsossarna som skribenten Katrine Kielos säger till Östros, Sahlin och Österberg.

»Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er.«

Läs mer på makthavare.se.

Klicka på bilden för att förstora den.
tabell_small

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera