Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Till och med värre än väntat

Cancún-mötet klarade inte ens av de mest småskaliga programmen. Felet är att politikerna lämnat över makten till diplomaterna.

Den 4 oktober skickade Jon Williams, tv-nyhetschef på BBC World, ett tråkigt mejl till sina medarbetare. Tyvärr, BBC kommer i praktiken inte kunna följa klimatmötet i Cancún (en ensam reporter, att jämföra med den armé om 30 personer som skickades till mötet i Köpenhamn). Bevakningen av gruvarbetarna i Chile hade tagit alla pengar, motsvarande en miljon kronor, som fanns i budgeten.

BBC var knappast ensamma. Cancún var mötet ingen ville åka till.

Felet var inte de mexikanska värdarnas, felet låg självklart i det katastrofala Köpenhamnsmötet 2009. Då hypade FN, EU, medier, miljörörelse – alla – det epokgörande ögonblicket som en gång för alla skulle lösa klimatfrågan. I stället följde ett monumentalt antiklimax med veckor av procedurstrider och en minimal uppgörelse, »Copenhagen Accord«, där de största länderna bara lovade det de redan hade lovat.

Direkt efter Köpenhamn hoppades många att nästa möte, Cancún, skulle kunna reparera skadan, men snart stod det klart att det skulle bli tvärtom. Det avgörande var att klimatvännerna i USA hade förlorat debatten.

Den amerikanska opinionen svängde mot »cap and trade«, att sätta tak på utsläppen och inrätta utsläppsmarknader (en koldioxidskatt, »cap and tax«, är ännu mer impopulärt). Demokraterna tappade representanthuset till republikanerna. USA kan därför inte ens längre hålla det man lovade i Köpenhamn. Möjligen kommer utsläppen bromsas av regler från amerikanska naturvårdsverket EPA. I allra bästa fall får landets elproducenter en blygsam variant av svenska elcertifikat, de tvingas producera en liten andel grön el.

Mexikanerna har gjort Cancún till Köpenhamns motsats: lågmält, konkret, några små fåglar i handen i stället för det stora skinande globala avtalet. Som den ansvariga för konferensen, Mexikos stoiske klimatambassadör Luis Alfonso de Alba, sa till mig: »Jag vill inte sänka förväntningarna, men … «

Ändå blev det ett fiasko.

Mexiko kommer med rätta peka på små formella framsteg i stället för ett bombastiskt misslyckande. Men synar man framstegen i sömmarna ser det sämre ut. Ta bara den mest substansrika ekonomiska frågan – klimatbiståndet. De fattiga länderna har krävt mer klimatbistånd för att minska beroendet av olja och kol och klara det varmare klimatet.

I brist på att göra mer åt sina egna utsläpp har USA, Japan, EU med flera lovat 30 miljarder dollar per år till 2012, och 100 miljarder per år till 2020 – enorma pengar. Men så snart plånboken ska öppnas på riktigt blir det knepigt. De rika länderna, hårt pressade av den globala skuldkrisen, vill gärna plocka pengarna från redan beslutat bistånd, varför de fattiga känner sig lurade. Men uppenbarligen tänker aldrig de rika länderna, minst av allt USA, lägga hundratals miljarder kronor i en fond som sedan mottagarna själva bestämmer vad de ska göra med.
Schackrandet om biståndspengarna får hela klimatpolitiken att framstå som ett enda gigantiskt biståndprojekt. Men förhandlingarna borde ju främst handla om rikare länder som USA och även Kina, som står för nästan alla utsläpp. Bästa sättet att minska utsläppen är att sätta ett pris på dem. Hur något som ska dra in pengar till statskassan alltmer diskuteras som en ny gigantisk utgiftspost är ett mysterium.

Det andra område som lyfts fram som Cancúns succé är programmet för att stoppa avskogning, det så kallade REDD. Här är det rika länder som betalar fattiga för att inte skövla utan förvalta skog, som ju binder enorma mängder koldioxid. Men få utanför de invigda förstår exakt hur man garanterar att en skog som räddas med REDD-pengar inte hade fått stå kvar ändå. Trendbrottet för skogen tycks framför allt vara att Brasilien och i viss mån Indonesien självmant bromsat utplåningen av sin regnskog.

Den största striden under Cancún gällde märkligt nog semantik. Kyotoavtalets åtaganden tar slut 2012, alltså måste man formellt skriva ett nytt avtal. Men det har gått prestige i om det ska kallas »Kyoto« (som inte USA skrev på och bara täcker en fjärdedel av utsläppen) eller »Copenhagen Accord«. Kyoto anses mer bindande, i teorin. Ingendera har nämligen någon som helst uppföljnings- eller sanktionsmekanism. Kanada struntade i Kyoto, USA ser redan ut att strunta i Copenhagen Accord. Under tiden rasar kampen vidare om vilken av de båda tandlösa papperstigrarna som ska nedkämpa klimathotet.

Klimatdiskussionerna är lite av en värld för sig. Utanför, i verkligheten, ökar utsläppen år för år, liksom temperaturen. Endast EU har ett tak på utsläppen, vilket har skapat ett europeiskt pris på koldioxid, även om det än så länge bara är på cirka 200 kronor per ton. Men inne i mötesrummens luftkonditionerade bubbla upprepar diplomaterna med självklar auktoritet meningar som att »både offentliga och privata pengar måste vara med och ta ansvar för att finansiera kostnaden för omställningen som uppskattas till 500 miljarder per år«.

Hur vet de det? Och vadå »vara med och finansiera«? »Privata pengar« kommer bara att satsa på alternativ till kol och olja om det är lönsamt. Lönsamt blir det först när priset på koldioxid motsvarar kostnaden för vad koldioxiden ställer till med. Klimatet är inget globalt statligt byggprojekt, det är en ekonomisk-politisk styrfråga.

Kanske var det Cancúns största fiasko. Efter Köpenhamnskatastrofen hade man kunnat ett steg tillbaka och fundera över varför hela FN-förhandlingarna havererat. Det hade kunnat bli en nystart där de gamla hjälplöst svaga strukturerna till slut skrotades till förmån för kraftfulla, ekonomiskt baserade institutioner. Cancún hade kunnat präglas av en återgång till Stern-rapportens idé om att klimatinsatser är lönsamt för världssamfundet – bort från vad amerikanerna ändå ser som vänsterflummig FN-kramande tredje världen-offermentalitet till en rakare mekanism som sätter pris på koldioxid i hela världen, inte bara som i dag inom EU:s utsläppsmarknad. Skuldkrisen efter finanskrisen gör det ju guld värt med intäkter som inte snedvrider ekonomin. Utsläppsrätter eller koldioxidskatt är likt tobaksskatt en av få intäkter som istället vrider rätt. Skuldkrisen och klimatkrisen hade kunnat lösas ihop – i stället för höjd skatt på arbete.

Men det hade krävt att politikerna och ekonomerna tagit över Cancún från diplomaterna och förhandlingsnördarna.

Nu ville inte världens krisdrabbade ledare åka till Cancún. Och en av de få krisfria, Fredrik Reinfeldt, har glömt bort att han för ett år sedan var världens klimatfrälsare. Inte ett ord sedan valet om Cancún, inte ett embryo till en idé.

Vissa bedömare fruktar att Cancún var sista spiken i kistan, att USA i praktiken hoppar av de FN-ledda förhandlingarna nu. Kanske avgörs inte Cancúns öde på själva mötet utan efteråt. Ersätter USA FN-mötena med effektivare, ekonomiskt baserade institutioner kanske frågan sedan får en snabbare lösning. Men om förhandlingarna rullar vidare i kringelkrokar kan det verkligen vara början på slutet. Nya praktiska idéer om nya institutioner, även från ett så litet och betydelselöst land som Sverige, kan göra skillnad.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera