Den vingliga vägen mot omval

Presskonferenser är inte presidentens starka sida. Han stakar sig förvånansvärt ofta, börjar om, hittar inte riktigt tonläget. Märkligt nog påminner han nästan mer om George W. Bush än om Bill Clinton vid sådana tillfällen. Kanske är denna svaghet en självklar baksida av hans främsta styrka: den store talarens förmåga att känna av och anpassa sig efter publikens humör. När åhörarna består av luttrade politiska reportrar i ett fullpackat pressrum är det inte alltid så enkelt att trolla fram det magiska anslaget.

Men det var en märkbart stridslysten Obama – stundtals irriterad, visst, men påtagligt upplyft och i full kontroll över situationen – som försvarade sin skatteuppgörelse med republikanerna den 7 december förra året. Ytterligare en överraskning var dock att hans aggression mest riktades mot de gnällande »puritanerna« i det egna partiet. Han upprepade gång på gång, med sitt patenterade Bagheera-arroganta dämpade flin, att han såg fram emot att slåss med republikanerna på en rad områden under de kommande två åren, men det var de missnöjda demokraterna som fick agera slagpåse. Det var de som läxades upp och påmindes om allt han åstadkommit under sina första två år vid makten, och det var de som fick höra att om de fått bestämma så hade ingenting blivit gjort.

De på torsdag två år som har förflutit sedan Obama tillträdde har förändrat både hans land och honom själv. Man kan misstänka att presidenten hunnit smälta novembers bistra valnederlag och kommit fram till att felet var partikollegernas. I så fall blickar han framåt med de oberoende mittenväljarna i sikte, hoppas att högern slits sönder av tepartyrörelsens excesser och räknar kallt med att de demokratiska kärnväljarna ändå kommer att ställa upp i november 2012, hur hårt han än behandlar dem till dess.

Det normala är trots allt att en sittande president blir omvald; något måste gå rejält fel för att rubba hans övertag. Det är den goda nyheten. Den dåliga är att de kommande två åren rymmer mängder av livsfarliga hot. Dramat häromdagen där den demokratiska kongressledamoten Gabrielle Giffords blev skjuten är bara det senaste tecknet på vansinnigt uppskruvade motsättningar.

Kongressen
Hur Obama tänkt sig att hantera en obstruerande kongress har vi redan sett prov på i och med skatteuppgörelsen: locka fram moderata republikaner och demokratiska lojalister och ge dem ett brett upplagt anbud, skäm ut (och skäll ut) extremisterna. Hur många gånger låter det sig göras? Kanske en eller ett par till under 2011. Därefter är det svårt att se hur någon republikan ska våga samarbeta med en president som utmålas som ett hot mot USA:s själva grundvalar. Det republikanska partiets allt vildare och allt självständigare medieapparat, med Fox News, Fox Radio och radioprataren Rush Limbaugh i spetsen, lär inte bli lugnare ju närmare valet 2012 rycker. Tiden är förbi då Wall Street Journal angav landets konservativa tonläge.

Områden där man nog inte ska förvänta sig några underverk är klimatfrågan och immigrationsfrågan. En mastodontreform per mandatperiod är slitsamt så det räcker, och med både sjukförsäkringsfrågan och finansregleringen bakom sig är det mycket tveksamt om Vita huset tänker lägga fram några fler större lagstiftningsinitiativ före nästa val.

Statsfinanserna
Inom två månader måste kongressen anta en ny budget. Eftersom republikanerna kontrollerar representanthuset och demokraterna senaten finns risken att hela den federala statsmakten blir utan pengar och lamslås, så som skedde i mitten av 1990-talet i striderna mellan Newt Gingrich och Bill Clinton. Republikanerna anses ha förlorat på sin hårdnackade hållning den gången, och därmed ha banat väg för Clintons uppryckning och omval. Under normala omständigheter skulle de alltså undvika att upprepa taktiken. Men många nyvalda ledamöter befinner sig i den högst onormala omständigheten att mer eller mindre frivilligt vara gisslan hos tepartyrörelelsen.

Lite längre fram, före halvårsskiftet, kommer USA att behöva höja sitt lånetak (från dagens 14 300 miljarder dollar) för att möta det växande budgetunderskottet. Här ställs frågan om statsfinanserna verkligen på sin spets, och det är förmodligen inte bara tepartyledamöterna som kommer att sätta sig på tvären utan även många vanliga republikaner, kanske till och med en och annan demokrat från konservativt sinnade delstater. En höjning av taket kan av motståndarna utmålas som en kapitulation inför det evigt växande skuldberget. Det fanns en gång i världen ett normalläge då man kunde vänta sig att en bred mittenuppgörelse skulle träffas med tillgodosedda republikanska krav på vissa större nedskärningar. Men känslorna kokar i statsskuldfrågan, och den republikanska mitten, som redan ger ett ganska utrotningshotat intryck, kommer knappast att växa i inflytande inför valrörelsen.

Om Vita huset misslyckas med att få kongressen att godkänna en höjning av lånetaket väntar kraftig oro på de globala finansmarknaderna – USA kan tvingas att ställa in sina lånebetalningar, vilket vore något alldeles oerhört. Om man lyckas träffa en kompromiss, där republikanerna får igenom vissa hjärtefrågor och nedskärningar mot att lånetaket får höjas tillfälligt, har man undvikit en katastrof. Men som Obama redan har fått erfara är det inte alltid väljarna imponeras av en president som försäkrar dem om att allt hade varit ännu värre om inte den bittra medicinen svalts. För varje månad som arbetslösheten vägrar att sjunka minskar också hans trovärdighet när det gäller den sortens resonemang.

Generalen i Afghanistan
Under 2011 ska läget i Afghanistan utvärderas än en gång, och risken för öppen konfrontation med generalerna är stor. Envisa rykten gör gällande att den populäre befälhavaren för USA:s Afghanistaninsats, general David Petraeus, ska ha fört samtal med bland andra Dick Cheney om möjligheterna att ställa upp i presidentvalet 2012. Om det stämmer måste han förmodligen bestämma sig ganska snart, och avgå från sin post; president Obama är hans överbefälhavare, och frågan är extremt känslig. Ju sämre det går i Afghanistan, inklusive ju mer det bråkas om strategin, desto värre ser det ju ut för Obama i valet – och om Petraeus förefaller motarbeta presidenten inför en politisk kandidatur kan det utbryta en konstitutionell kriscirkus av sällan skådat slag.

Grizzlymamman i Alaska
Det krävdes en George W. Bush för att USA skulle välja någon som Obama. Det krävdes en Jimmy Carter för att man skulle ge b-skådespelaren Reagan en chans. Kan det vara så att Obamas professorsmässighet, kyla och bristande folklighet till slut banar vägen för att den hittills avfärdade Sarah Palin ska lyckas med det otänkbara och erövra Vita huset 2012? Obamas rådgivare önskar dock inget hellre än att republikanerna ska ge henne nomineringen. Och efter helgens skottdrama och debatten om hennes våldsamma retorik är hon kanske trots allt förbrukad.

Läcka babord!
Det är inte på alla områden som Obama utmärker sig för sitt kylslagna lugn och analytiska sinnelag. En sak är de senaste årens Obama-biografier rörande ense om: inte sedan Nixon har en sittande president närt ett sådant ursinne mot läckor. Hans stab har vid flera tillfällen försökt få honom att slappna av i sammanhanget och acceptera det oundvikliga, men till liten nytta.

Obama har redan gjort sig till ovän med stora delar av demokraternas vänsterflygel. I och med sin hökaktiga hållning i Afghanistan och Pakistan har han dessutom frestat på tålamodet hos många studenter och unga aktivister. Vita husets öppna fientlighet mot Wikileaks kan definitivt bli droppen för många av de så kallade nätrötter som spelade en så viktig roll i valrörelsen 2008. Ungdomsväljarna lär knappast gå till republikanerna 2012, men de kan mycket väl stanna hemma i protest. Skadan blir i så fall enorm.

… och så Mellanöstern, förstås
Överlag kan det vara frestande för en president att vända blicken mot utlandet när det kärvar på hemmaplan. Men det räcker sällan. Se bara på Bush den äldre, som med Kuwaitkriget etablerade USA som världens enda, ohotade supermakt och hyllades av allt och alla, bara för att förlora mot Bill Clinton strax därefter. Ekonomin kommer på första, andra och tredje plats i en amerikansk valrörelse.

Men det är inte alltid presidenten kan välja vad han vill ägna sig åt. De flesta tycks vara överens om att ett större krig är på väg i Mellanöstern. Hizbollah, Hamas och Israel har rustat sig till tänderna efter krigen i Libanon 2006 och i Gaza 2008, och en avgörande drabbning mellan Israel, Iran och Syrien ligger i luften. Vad en amerikansk president kan göra när det hela väl brakar loss är inte alltid så mycket, men hans anseende skulle skadas kraftigt om så blir fallet. De kommande månaderna blir helt avgörande för att försöka avstyra en sådan utveckling, och för att sparka igång parterna i fredsprocessen.

Dags att möta folket
En av Obamas bittraste kritiker är Yaleprofessorn David Bromwich, som skrivit den ena beska tiraden efter den andra i London Review. Bromwichs huvudtema är att Obama är »etablissemangets president«: att han ständigt riktar in sig på att ha finansexperterna, militären, de höga juristerna och karriärdiplomaterna på sin sida.

Också kring detta är Obamas levnadstecknare överens: presidenten har varit besatt av att fatta rätt beslut – rätt som i korrekt, effektivt och meningsfullt – oavsett kortsiktiga politiska kostnader. »Jag bedriver inte symbolpolitik«, som vår egen Carl Bildt en gång sa i en valrörelse han förlorade.

Kan det vara så att Obama menade något annat med »förändring« än vad folk uppfattade? Eller rättare sagt: hade Obama rätt i sin bok »Att våga hoppas«, där han påpekade att han är ett oskrivet blad där alla tycks projicera sina egna åsikter och förväntningar? Helt klart menade Obama bland annat att det behövdes en kursomläggning där magkänsla och impulsivitet skulle förbytas mot expertkunnande och moget övervägande inför varje beslut. Denna del av förändringstemat handlade alltså kort sagt om att utmåla sig själv som en anti-Bush, något som starkt bidrog till att ge honom valsegern.

Obamas presidentskap går i mångt och mycket i John F. Kennedys fotspår. Tanken är att samla kring sig en grupp ofantligt kompetenta och meriterade teknokrater som ska stå för de praktiska lösningarna. Så långt har USA fått vad man blivit utlovat. Det stora problemet är snarare att Obama tycks ha så svårt att förstå att folk kan ha andra uppfattningar än de som stöds av expertisen, och att han varit så blek som språkrör. Var det något man hade väntat sig av en retoriker av Obamas klass så var det väl att han skulle kunna förklara och försvara sin politik inför folket.

Men Obama har varit uträknad förr, och på två år hinner man åtgärda mycket. Det sägs ofta om Obama att han kan vara en smula lat innan det väl gäller; först när klockan tickar mot slutsignalen tar han sig samman. Och så vinner han.