Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

FN:s papperstiger

Generalsekreterare Ban Ki-moon fick inte sitt jobb för att han skulle uträtta saker, utan för att han inte skulle göra det.

För något år sedan kom en rapport med svidande kritik mot FN:s nuvarande generalsekreterare, Ban Ki-moon, till offentligheten. Den var skriven av Mona Juul vid den norska FN-delegationen. Nu har en bok publicerats i vilken den nyligen avgångna högsta revisorn i FN, svenskan Inga-Britt Ahlenius, varnar för att Ban Ki-moons sätt att utåt företräda FN i världen, och ännu mer hans sätt att leda det stora sekretariatet, håller på att minska organisationens relevans.

Det är bra att denna kritik kommer fram. Mycket i den ter sig välgrundat. Det är viktigt att FN fungerar väl och att man identifierar brister – för att om möjligt avhjälpa dem.

När Dag Hammarskjöld 1953 kom till New York välkomnade Tryggve Lie honom till »världens omöjligaste jobb«. Varför är det så svårt?

FN-stadgan kan ge intryck av att inget ändrats i det mönster som skapades i Nationernas förbund med ett sekretariat av internationella tjänstemän vars uppgift i huvudsak var att utföra tekniska opolitiska tjänster. Generalsekreteraren beskrivs som »organisationens högste administrative befattningshavare« (Art. 97). Stadgan öppnade dock för mer känsliga uppgifter än att sammankalla möten, hålla lokaler, tolkar och protokollförare. Generalsekreteraren ska utföra uppgifter som FN:s olika organ överlämnar (Art. 98) och har rätt att uppmärksamma säkerhetsrådet på frågor som kan hota internationell fred och säkerhet (Art. 99).

Genom att staternas behov av samarbete och gemensamma åtgärder ständigt ökat har de lagt alltmer uppgifter på FN:s sekretariat och dess chef. Medlemmarna är också införstådda med att generalsekreteraren både spontant och på begäran kan ta initiativ och verka medlande och sekretariatet får utföra allt fler uppgifter som är politiskt ömtåliga. Samtidigt krävs opartiskhet. Härtill kommer att den internationella opinionen ständigt förväntar sig att generalsekreteraren – som en slags sekulär påve – ska ge vägledning i alla möjliga och omöjliga internationella frågor. Redan Tryggve Lie upplevde svårigheterna i uppdraget och både Dag Hammarskjöld och Kofi Annan som var mycket framgångsrika råkade till sist i onåd i Sovjetunionen respektive USA.

Ban Ki-moons egen relevans i världen – och därmed i viss mån FN:s – kan förvisso minskas genom vad han säger. En del har varit mindre lyckat men han har också talat utmärkt (utan manuskript) om till exempel nedrustning. Organisationens relevans hänger dock främst på om medlemsstaterna kan komma överens om gemensamma beslut och åtgärder. Att Köpenhamns­konferensen om miljön misslyckades berodde på oenighet mellan staterna, inte på brister i sekretariatet. Hoppfullt är att säkerhetsrådets relevans har ökat betydligt därför att utsikterna till enighet mellan stormakterna förbättrats efter det kalla krigets slut.

Dessvärre visar kritiken att Ban Ki-moon gör stor skada i FN-sekretariatet som i stort sett varit en kompetent service med mängder av duktiga tjänstemän. Han verkar vilja se sig själv som en premiärminister och söka omvandla sekretariatet till ett ministerium med ja-sägare som ska utföra ministerns uppdrag. Strax efter sitt tillträde begärde han att alla högre tjänstemän – även de med lång erfarenhet och kontrakt på obegränsad tid – skulle ställa sina tjänster till förfogande. Kontrakt för högre tjänster ges nu för ett år i taget. Omsättningen har varit hög. Kontinuiteten och det institutionella minnet blir lidande. Tror någon att man med sådana anställningsmetoder kan få de kompetenta sökande som behövs och få personal som vågar ta eget ansvar? Sekretariatets värde för FN och dess medlemmar minskar.

Ban Ki-moon blev knappast general­sekreterare för att spela en politisk medlande eller opinionsledande roll eller uppvisa talang för administration. Han sågs som ofarlig av Kina och av USA vars FN-ambassadör under Bush II för övrigt kanske helst skulle sett att sekretariatet begränsade sin roll till att förse staternas representanter med papper och pennor. I det internationella politiska spelet har han nog motsvarat dessa staters önskemål och föga talar för att de inte skulle stödja hans omval. Det är dock hög tid att medlemmarna ingriper för att säkra kompetens i sekretariatet när generalsekreteraren inte gör det.
***
För övrigt anser jag att FN:s generalsekreterare borde ha ett icke förnybart mandat på sju år för minska mottagligheten för påtryckningar och att Europeiska unionens ambition att föra en gemensam utrikespolik skulle främjas av att hela EU bara hade en plats i FN:s säkerhetsråd.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera