Kommentar

Känslan är allt

Det finns många teorier om var revolutionerna i Nordafrika började. Frågan är hur de kommer sluta.

Det går fort, tar några minuter, sen ligger den där lite sladdrig över soffkanten. Nedladdad och utskriven. En nittiotre sidor tjock och i tio kapitel välstrukturerad handbok. Den har alla ingredienser som förväntas av en bok i genren: problemformulering, SWOT-analyser och förslag på förändring. Men där andra handböcker kanske börjar i ett dåligt självförtroende eller ett kraschat äktenskap, och slutar i hybris och en lagad och lycklig relation, slutar den här i något helt annat. Revolution.

Inte bara titeln, »From Dictatorship to Democracy –  A Conceptual Framework for Liberation« låter läsaren förstå författarens tro på den egna textens omvälvande kraft. Det är också den där reserverande formuleringen i förordet: »The fall of one regime does not bring in a utopia.«
Det är alltså inte en fråga om om utan när.

Gene Sharps guide i hur man med ickevåldsmetoder störtar en diktator kom redan 2002, och har länge fungerat som uppbygglig lektyr i dissidentkretsar. Enligt bland annat The New York Times ska den ha inspirerat frihetskämpar i länder som Burma, Bosnien, Estland och Zimbabwe. När nu upprorsledare i Egypten och Tunisien säger att de har låtit sig besjälas av Sharps metoder – till exempel hur man så lyckosamt som möjligt utnyttjar diktatorernas akilleshälar och organiserar massdemonstrationer – har spridningen av boken tagit fart. Likaså nyfikenheten kring Sharps person. En försynt 83-årig professor emeritus i statsvetenskap vid University of Massachusetts Dartmouth. En Bostonbo med grånat hår, sluttande axlar, som tycker om att pyssla om sina orkidéer. Så framställs han i alla fall, särskilt i amerikanska medier.

Nykolonialt, hävdar somliga, att lyfta fram en ålderstigen amerikan som de fredliga protesternas stora ideolog. Andra verkar inte bry sig, eller ha fullt upp med att glädjas åt det nya livet för att tänka i koloniala termer. Och samtidigt – vem tror egentligen att revolutionen började på Tahrirtorget? Hur stark vore glöden utan till exempel författaren, politiska aktivisten och feministen Nawal El Saadawis mångåriga frihetskamp?

Men låt oss lämna analysen därhän för en sekund. Att protesterna mot brutala diktatorer varit så framgångsrika verkar handla om något helt annat: en känsla. En känsla av att samhället kan se början på en förändring med några uppdateringar på facebook, med en länk på twitter, med en sladdrig bunt papper på en soffkant. Att man genom att varje dag svettas i sin »V för Vendetta«-mask (en sådan som uppviglaren V har på sig i Alan Moore och David Lloyds tecknade serie om ett framtida fascistiskt Storbritannien) kan vara ett steg närmare seger. Att det går. Det är i känslan modet huserar, men den kan också bedra.

Så de frihetsberusade vaggas in i blind tro att det som kommer sen är utopia.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera