Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Minnesord

Lena Nyman

Skådespelare, dog den 4 februari, 66 år gammal.

Klockan åtta på kvällen den fjärde februari visade TV4 Plus »Morrhår och ärtor« med Lena Nyman i en roll som snäll och tolerant liten tjej som räddar Gösta Ekmans Håna från mamman och låtsaskonsulinnan Ahlhagens modersförtryck. Bara några timmar före sändningen hade jag nåtts av nyheten om Lena Nymans död.

Det var egendomligt att se henne återuppstå på tv-skärmen, full av munterhet och välvilja. Liksom i Hasse & Tage­-revyerna blommade Lenas charm när hon spelade mot Gösta Ekman. Blandningen av oskuld och odygd var oemotståndlig.

När »Morrhår och ärtor« kom 1986 var Lena redan en institution i svensk film och teater. Hon hade debuterat tidigt och visat stor mångsidighet. Det stora genombrottet kom med rollen som Lena i Vilgot Sjömans »Jag är nyfiken – gul« och »Jag är nyfiken – blå« i slutet på sextiotalet. I dessa anarkistiska filmer spelar Lena en ung tjej från arbetarklassen. Hon blir språkrör för Vilgot Sjöman. Där hans naivitet är spelad känns hennes alldeles äkta, när hon ställer förvirrade borgare mot väggen med frågor om klasskamp och jämlikhet och om det verkligen är rätt att åka på semester till Francos Spanien. Också statsminister Olof Palme får besvärande frågor.

Men det som gjorde Nyfikenfilmerna sensationella var inte politik utan sex. Lena fick mycket skit för Nyfikenfilmerna. Man knullar inte ostraffat med Börje Ahlstedt på Lejonbacken.

Inte bara kvällstidningarna var hysteriska och både Lena Nyman och Vilgot Sjöman fick snuskiga brev. När jag gjorde min sista tv-intervju med Lena långt senare fanns det fortfarande ärr efter den psykiska misshandel hon utsatts för. Dock var hon nu arg över hur hon hade utnyttjats ekonomiskt. Filmerna hade tjänat många miljoner, men själv fick Lena nöja sig med trettiofem tusen kronor för bägge filmerna tillsammans. »Tänk om jag i alla fall hade fått en enda liten procent.«

I Nyfikenfilmerna finns mycket av det som gjorde Lena till en stor skådespelare, äktheten, urkraften, den oförställda ärligheten och inte minst humorn och den varma rösten med släpig stockholmska. Lenas persona är god och varmhjärtad och inte minst oerhört spontan. Men där finns också vrede, som när hon i »Jag är nyfiken – blå« rasar mot sin svekfulla farsa. Då slår hon sönder allt i sitt rum och avslutar med att sticka knivar i general Francos ögon på ett stort fotografi.

Samtidigt med Lenas självsäkerhet anade man oro och osäkerhet. Detta framför allt i några roller på Dramaten. Jag tänker då i första hand på Lena som fjortonåriga Hedvig i Ingmar Bergmans uppsättning av »Vildanden« 1972. Flera kritiker menade att Lena Nyman gjorde den bästa tolkning av rollen de sett, på en gång barn och ung flicka med osviklig känsla och intuition. Denna uppsättning regisserades av Ingmar Bergman, som en gång hade rekommenderat Lena att söka till Dramatens elevskola. Men av någon orsak blev det inga fler Bergmanuppsättningar för Lena. Han hade svårt för människor som inte skötte sig utan rökte och drack för mycket. Dessutom måste Lenas självständighet och uppriktighet passa illa samman med Ingmars kontrollbehov. Om det nu inte blev mer teater med Ingmar Bergman kom Lena att spela Ingrid Bergmans sjuka och förtryckta dotter i »Höstsonaten« år 1978.

Under hela sin karriär utvecklade Lena sina instrument, framför allt rösten. Hon blev mycket uppskattad när hon sjöng tonsättningar av svenska poeter, inte minst Karin Boye.

På 00-talet blev ju Lena svårt sjuk, men trotsade sjukdomen genom att spela på Teater Brunnsgatan Fyra. 2005 spelade hon titelrollen Julia mot Erland Josephsons Romeo. Bägge var svårt sjuka, Lena led av kol och en sällsynt nervåkomma, medan Erland hade och har en långt framskriden parkinson. Bägge förblev sittande under hela föreställningen. I DN skrev Leif Zern att uppsättningen var »känslostark och vital. Kärleken är alltid ung, också i en åldrad, sliten kropp. Teatern, denna magiska låtsaslek, kan göra två gamla scenrävar till ett par som glittrar av kärlek.«

Bättre kan det inte sägas.

Nils Petter Sundgren, filmkritiker.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera