Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Kokvinnorna. Britt och Inger i Peter Gerdehag och Tell Aulins nya film är två av Sveriges sista handmjölkerskor.

Kultur

Lyckan i ladugården

Samhällets hjältar eller offer? Peter Gerdehags filmer om lyckligt stenåldersliv på landet väcker debatt.

Det händer att Britt vilar sin rynkiga kind mot den väldiga kokroppen, sluter ögonen och somnar. Flugorna surrar runt plasthinken med varm mjölk. Kossan tuggar lugnt vidare på sitt hö medan tuppluren varar. »Puss på dig«, säger Britt ömt och placerar en smällkyss på kossan Maj-Ros mule.

I Peter Gerdehags och Tell Aulins nya dokumentärfilm »Kokvinnorna« porträtteras 77-åriga Britt och hennes lillasyster Inger, några av Sveriges sista handmjölkerskor. På föräldragården i halländska Sibbalt kretsar hela tillvaron kring kreaturen. Britt har halm i håret, koskit på händerna och lever i ett hem som de flesta skulle döma ut som hälsovådligt. Men det bryr hon sig inte om så länge hon får ha sina älskade kossor. Den stora, rostfria mjölkbilen från Arla kommer och hämtar de ynka liter som systrarna får ut av korna. Mest av artighet, tycks det.

Samtidigt, på en gård utanför Chicago: 30 000 kor inväntar sin tur att få juvren tömda. Mjölkningen sker i jättelika snurrande karuseller, där varje droppe är noggrant övervakad av en dator. Allt sker automatiskt och mekaniserat. Det är en av USA:s många högteknologiska mjölkfabriker. En så kallad »super dairy«. Varje dag producerar korna i den här anläggningen svindlande 950 000 liter mjölk. De får leva sina liv utan att någonsin beta grönt gräs på en äng. Snart ska det öppna en »super dairy« i brittiska Lincolnshire, och i den uppmärksammade BBC-dokumentären »Supermarkets: What Price Cheap Food?« besöker en enkel engelsk farmare detta mjölktempel. Stum och tårögd av häpnad försöker han ta in det han ser.

Det är denna hyperindustrialisering av jordbruket och dess kliniska djurhantering som fått Peter Gerdehag att vilja skildra det enkla bondelivet. Så som det en gång var.

– Mina filmer är djupt politiska. Jag vill ge en motvikt till de fruktansvärda djurförhållanden som finns i det moderna samhället, dessa fabriker där vi förvarar levande varelser, förklarar han.

Peter Gerdehag ser ett systemfel. Att djurskyddsinspektörer och myndigheter borde rikta in sig på villkoren för djur som lever trångt, aldrig får se solen eller beta gräset. De som är det storskaliga industriella jordbrukets fångar. Hotet från myndigheterna vilar konstant över kokvinnornas vardag. Precis som i »Hästmannen«, Peter Gerde­hag och Tell Aulins film från 2007, där smålänningen Stig-Anders står i centrum. Han och »flickera«, som han kallar sina tre bastanta ardennerston.

Stig-Anders bor ensam på en gård och lever av det naturen ger. Hästarna är hans vänner och arbetskamrater. Åtminstone var det så fram till i höstas. Då beslutade myndigheterna att ge honom djurförbud, och motiverade det bland annat med att hästarna inte fick daglig utevistelse under vintern. Den 4 februari kom ännu ett bakslag för Stig-Anders. En dom från förvaltningsrätten i Jönköping slår fast att länsstyrelsen gjort rätt som förbjöd honom att ha djur.

Fallet med Stig-Anders väcker indignation. På hemsidor och bloggar, i Facebookgrupper och i föreningen Hästmannens vänner, samlas de som menar att han är ett offer för myndighetsmissbruk och övernitiska djurskyddsinspektörer. I höstas slöt flera hundra människor upp på Stig-Anders gård i Råskog utanför Eksjö för att visa honom sitt stöd.

Peter Gerdehags filmer visar ett Sverige som är på väg att försvinna. Själv förklarar han att det inte så mycket är människorna som fascinerar honom som de rika biologiska miljöer där de bor och verkar. Där tiden stått still och jorden brukas på samma sätt som den gjort i hundratals år. Människorna får man på köpet. De eftertänksamma, som inte rycks med så lätt i samhällets konstanta modernisering och effektiviseringsiver.

– Bondförnuft är det vackraste ordet i det svenska språket. Det är på utdöende i dagens samhälle, säger han.

Det handlar om långsiktighet och att jorden ska leva vidare i flera generationer. Men enligt Gerdehag håller vi på att tappa bandet till naturen.
Rousseaus ande svävar hoppfullt över »Hästmannen« och »Kokvinnorna«. Stig-Anders, Britt och Inger tycks oförfalskat lyckliga, där de går och skrotar i sitt perfekta naturtillstånd. Kameran sveper över ängar med tät morgondimma. En katt som spinner i ett hörn, sol som strilar genom bladverket. Det är till synes en Bullerbyidyll.

Det är frestande att förtränga det beklämmande i att dessa människor lever som isolerade öar i det omgivande samhället. Hur Britt efter en obehandlad olycka går som en hopslagen fällkniv, med överlivet helt böjt och ansiktet i knähöjd. Att söka ordentlig vård var det aldrig tal om, hon var ju tvungen att ta hand om sina kossor. Hon lever på nyponsoppa som hon halsar direkt ur paketet, tömmer den av koskit till bredden fyllda skottkärran med sina bara händer och har aldrig bildat familj. Vid ett tillfälle går hon med stjärten bar, helt omedveten om att byxorna glidit ner. »Du visar ju hela röven«, skriker hennes syster och hissar upp byxorna.

Peter Gerdehag motsäger bestämt att Britts isolerade tillvaro skulle vara sorglig. Han hävdar att det inte är ett dugg synd om vare sig kokvinnorna eller Hästmannen. De är lyckliga människor, fullt tillfreds med sina liv.

För Åke Daun, professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, är vår kluvna inställning till människor som Stig-Anders, Britt och Inger legio. Parallellt med beundran för dessa naturbarns sega uthållighet och fascination för att det fortfarande, år 2011, finns människor som frivilligt lever som på 1800-talet, tycker vi lite synd om dem.

Vi anstränger oss för att finna en orsak, gärna ett underliggande trauma, som kan förklara varför de tar avstånd från civilisationen. Så djupt inslumrade är vi i det modernistiska projektets vagga att de som väljer att vända det ryggen måste ges någon form av diagnos.

Däremot har bönderna själva aldrig haft en romantisk inställning till sitt sätt att leva, påpekar Åke Daun. 1800-talets nationalromantiska idétradition uppstod inte på landsbygden utan i städerna. Den utvecklades av en urban borgarklass som själva levde sina liv på säkert avstånd från bondelivets vedermödor. Så växte en idealbild av den svenska landsbygden fram.

Åke Daun ser en tendens att tillskriva vår tids naturbarn egenskaper som lycka och inre frid.

– Det är väl ingen lycka i att leva ensam och isolerad. Det leder inte automatiskt till frid i själen, ofta är det precis tvärtom, säger Daun.

Att filmerna skulle vara ett uttryck för osund naturromantik och idealisering av mänsklig misär förnekar Peter Gerdehag. Med kamerans hjälp vill han peka finger åt den inhumana utvecklingen av jordbruket, som innebär lidande inte bara för djuren utan även för de stackars människorna som tappar all kontakt med jorden. Det tänker han fortsätta med, väl medveten om att hans hållning kan uppfattas som bakåtsträvande.

Han håller just nu på att avsluta ett annat projekt. Där har han följt livet på en småländsk gård i 30 års tid, och nu börjar de två bröderna bli gamla.

– Filmen ska bli en oförställd hyllning till bonden av den gamla stammen. Han som aldrig låtit sig kuvas av någon övermakt och som lever nära jorden, säger Peter Gerdehag.

På gården utanför Chicago snurrar mjölkkarusellen vidare. Det är en värld långt ifrån Sibbalt. Och den brittiske bonden som gör studiebesök i den amerikanska mjölkfabriken gråter inte, som man skulle kunna tro, av medlidande med de robotiserade korna. När han har samlat sig säger han att det syns att korna mår bra: »Det är det här som är framtiden.«

Mot denna sanning står kokvinnorna som en påminnelse om en värld som snart inte ens är möjlig.

»Kokvinnorna« har premiär på Folkets Bio den 18 februari.

Naturromantik på film

Grizzly Man (2005)
Werner Herzogs film om björn­älskaren Timothy Treadwells liv och död. Baseras på Treadwells egna filminspelningar från vildmarken. Han och flickvännen lever nära grizzlybjörnarna, försöker lära sig deras språk och kommunicera, till dess att de bägge dödas av en attackerande björn.

Trädälskaren (2008)
Dokumentär av Jonas Selberg Augustsén där han tillsammans med två vänner lämnar hetsen i Stockholm för att bygga en koja fjorton meter upp i en tall. Norrlandsmygg och naturfilosofi i ett.

Grey Gardens (1975)
Mor och dotter, Big Edie och Little Edie, lever excentriskt i den förfallna villan Grey Gardens på Long Island utanför New York. Med rötterna i den välbärgade societeten har de på ålderns höst svårt att betala sina räkningar. Huset förfaller och trädgården växer igen i samma takt som katter och tvättbjörnar flyttar in.

Into the Wild (2007)
När Christopher McCandless, som kom från en välbärgad familj och inte saknade något materiellt, var klar med sin universitetsexamen skänkte han bort sina pengar till välgörenhet. Sedan begav han sig mot Alaska, för att leva i ensamhet, nära naturen. I Sean Penns film, en filmatisering av Jon Krakauers bok, får vi följa McCandless väg till slutet.

Jag är din krigare (1997)
Stefan Jarls berättelse om 13-åriga Kim som utnämns till naturens beskyddare och bestämmer sig för att leva ett liv i det fria. Han bosätter sig i skogen och försvarar den med pilbåge, kniv och fällor. Djupt existentiella frågor förpackade i familjefilmsformat.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera