Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Tåget har gått. Ett knappt år efter valrörelsens inledning är Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand alla på väg bort från parti­ledarposterna i sina partier.

Inrikes

Paralyserade partiledare

Tre av nio partiledare är klara för avgång, ytterligare tre är starkt ifrågasatta. Det skapar ett maktvakuum.

Uttrycket »lame duck« myntades på 1700-talet och gällde börsen i USA. Den börsmäklare som inte hann med i köp- och säljsvängarna blev en »lam anka« som kom efter sin flock och snabbt blev byte för rovfåglar.

På 1800-talet flyttade begreppet till politiken och fick den betydelse det har i dag: en makthavare som ska avgå och inte längre räknas. I tomrummet kan vad som helst hända. Det amerikanska inbördeskriget utbröt exempelvis medan president Buchanan var »lame duck« innan Lincoln hunnit tillträda 1861.

Just nu finns det ovanligt många lama ankor i svensk politik. [[Mona Sahlin|Sahlin]], [[Maria Wetterstrand|Wetterstrand]] och [[Peter Eriksson|Eriksson]] ska sluta. Det är lam anka-varning på den hårt omstridde [[Lars Ohly]] (v). Och på regeringssidan är både centerledaren [[Maud Olofsson]] och kd:s [[Göran Hägglund]] i skottlinjen.

– Det är klart att det är unikt med så många avgående och ifrågasatta ledare samtidigt, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Synovate.

Få organisationer trivs med osäkerhet, även om statsvetarprofessorn Tommy Möller påminner om att partierna har råd med det. Det är mer än tre år till nästa riksdagsval, och partiledarval hör till de fåtaliga tillfällen när vanliga partimedlemmar har chans att påverka.
Intressantare är kanske de lösningar som ventileras för att förkorta frustrationen.

En är att den »självklara« efterträdaren borde uppenbara sig i varje parti. Eller åtminstone existera. I »Agenda« (6/2) kommenterade förre s-ledaren [[Göran Persson]] just frånvaron av en »självklar« efterträdare till Mona Sahlin

Barbro Dahlbom-Hall, ledarskapskonsult med lång erfarenhet från såväl politik och offentlig sektor som näringslivet, är inne på samma tankegång.

– Om organisationen inte ska tappa kraft vid ledarskiften måste övergången vara snabb och ordnad. Helst ska det finnas en tydlig gestalt som kan ta över, säger hon och tillägger:

– Jag trodde inte mina ögon när Mona Sahlin avgick utan att det fanns en självklar efterträdare.

Därför gör Ohly, Hägglund och Olofsson rätt som inte avgår förrän efterträdarfrågan har klarnat, menar Barbro Dahlbom-Hall.

Samtidigt är det ju omöjligt för en svensk politiker att visa sig sugen på partiledarskap innan en enig valberedning står på sina bara knän. Hur gör man då?

– Detta att alla kandidater går och väntar på att bli uppbjudna, det tyder inte på någon mogen process. Partierna har ingen träning i hur man byter ledare. De behöver ta hjälp från ledarskapsproffs, men det vågar de sällan, säger Barbro Dahlbom-Hall.

Lösningen blir alltså en blandning av teknik och mystik: skapa bättre successionsprocesser, anlita experter och vänta tills en efterträdare framstår som »självklar«.

Statsvetarprofessorn Tommy Möller däremot avfärdar hela teorin om »självklara« efterträdare.

– Det rimmar dåligt med den demokratiska processen. I praktiken är det ytterst sällsynt med tydliga kronprinsar och kronprinsessor. I politiken är det ofta kontraproduktivt att bli för nära förknippad med den tidigare regimen, säger han.

Han kan bara komma på ett fall från senare tid när en kronprinslösning med en enda utkorad kandidat har fungerat utan tumult, och det är [[Jan Björklund]].

Det är lätt att förstå varför Göran Persson, och många med honom, längtar efter »självklara« efterträdare. En ordnad tävlan mellan olika kandidater och oviss utgång kan förstås få betydande konsekvenser för samarbeten och framtidsprojekt som sittande partiledning har jobbat fram.

Men frågan är väl om det verkligen är sämre än det tredje återstående alternativet: en revolution där ledaren kastas ur sadeln som Mona Sahlin i höstas, eller Bengt Westerberg (1994) eller [[Gudrun Schyman]] 2003, med långvarig oklarhet som följd. Då blir det lamt. Eller inbördeskrig.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera