Sveriges tur

»Vinterstudion« var en anspråkslös idé på Sveriges Television. En studio som skulle fylla tiden mellan sändningarna från världscupen i skidskytte, alpint och längd. Mycket tv för lite pengar. Det blev succé: en nationell lägereld mellan 10 kilometer klassiskt i Davos och jaktstarten från Hochfilzen. Programledaren André Pops belönades med uppdraget som julvärd. Över en miljon följer nu sändningarna.

Det vilar något egendomligt i vår fascination för skidåkning. Det är en enkel sport, ena skidan framför den andra. Samtidigt sprängfylld av samhällssymbolik.

Det är den 19 januari 2011 och det råder skidfeber i Sverige. I sportbutikerna har det varit utplockat i flera veckor, svenskarna köper dubbelt så många skidor som för fem år sedan. »Vinterstudion« är lika självklar som fredagsmyset.

De senaste dagarna har längdskidor dessutom avhandlats på kultursidor, i krönikor, till och med på ledarplats. Anledningen till detta heter Sverker Sörlin, idéhistoriker, och hans bok »Kroppens geni«. »Ingen har skrivit så om skidor förr«, står det på bokryggen. Och det är nog sant. I ett år har han tränat med de norska och svenska skidlandslagen, åkt i kapp med Petter Northug, allt för att beskriva skidåkningens filosofi.

Kanske är det också en bok om moral, om vad som hänt med längdskidåkningen – och med oss.

Sörlin och jag står på parkeringsplatsen vid friluftsområdet Lida utanför Stockholm. Solen skiner och snön som legat i vackra luftiga drivor har pressats ihop till ishård skare. För att råda skidboom är det provocerande tomt. Bakom värdshuset, där spåren börjar, skymtar i alla fall tre personer. Det visar sig vara en kameraman, en inslagsproducent och en gammal »Idol«-deltagare, som spelar in tv-serien »Mitt liv som Hellner«. Är det skidtrenden i praktiken? En artist, en författare, två journalister och två fotografer. Tre som åker skidor, tre som dokumenterar med kamera och diktafon.

Från början var längdskidåkning en ensam sport, för ensamma män och kvinnor. Man startade själv, åkte själv. Dramat pågick i skogen utom synhåll för kommentatorer. Nu finns enstaka individuella starter kvar, men oftare: masstart, jaktstart, sprint och bonussekunder. Där tidigare den uthålligaste vann vinner nu den listigaste och mest explosive.

Det är en fråga om moral för Sverker Sörlin. Förr var det en sport för det arbetande folket. Tävlingarna dominerades av skogshuggare, vars dagliga arbetspass motsvarade ungefär 60 kilometers skidåkning. Mora-Nisse uttryckte tidigt tvivel om han överhuvudtaget kunde lyckas som skidåkare eftersom han arbetade på fabrik. Moralen i sporten var skogshuggarens: sliter du hårt och härdar ut bland träden, belönas du.

Masstarter och sprinter har förskjutit moralen. I en essä för norska tidskriften Samtiden skriver Sörlin att den moderna skidåkningen »är en form av skidåkning som förefaller premiera den som tar chanser och som kan se möjligheter, alltså i viss mån ett slags opportunism«.

Skidornas utveckling, låter han förstå, löper sida vid sida med den politiska. »Förvandlingen av skididrotten har skett parallellt med att hela samhällsekonomin förskjutits i riktning mot finansmarknadernas snabba beslut, en värld för taktiker och spelare.«

Förklarar det här det ökande intresset? Får man genom skidåkning en gestaltning av ett nytt samhällskontrakt, nya dygder: Att vara smart, taktisk och våga ta risker? Aktieklipp, bostadskarriär – spurtstrid?

Ett stenkast från Stockholms mest centrala skidspår på Gärdet sitter »Vinterstudions« projektledare Jacob Hård i en grå public service-korridor. Han är rösten som alla som någonsin tittat på skidor känner igen. Har varit med sedan förra generationen: Gunde, Wassberg, Billan Westin och Torgny Mogren. Sådant här sug efter längdåkning har det inte varit sedan dess, han är säker.

–Det är verkligen helt otroligt. När jag är ute och åker vid elljusspåret i Ågesta står där 200 bilar, för ett par år sedan var det 20.
Han tänker sig att intresset snarast speglar en äldre moral – en folkhemsnostalgi.

– I skidåkningen finns på något sätt folksjälen. Folk älskar Anders Södergren för att han tar sina arbetspass och är uppe och drar fast han inte vinner. Sedan avskyr man Petter Northug som snålåker och spurtar. Det är lite gammaldags värderingar, man ska ha gjort rätt för sig för att vinna folkets kärlek.

Han vet också att inget engagerar tittarna såsom sportens utveckling. Publiken vill ha sin gamla femmil med skägg och skogghuggarkänsla. Skidboomen som en längtan tillbaka alltså, bort från världen där finansmarknaderna rår och middagsdiskussionerna stafettkörs kring taktiken för PPM-poäng.

Det finns en paradox här, skidåkningen 2011 vet inte riktigt om den ska vara samtida eller nostalgisk. Och hela den spänningen ryms i Petter Northugs gestalt.

Petter är, som Sverker Sörlin skriver, på ett plan arketypen för en norsk skidåkare. En blyg grabb från Tröndelag som växt upp på bondgård, åkt skidor till skolan, lekt skidor på kvällarna. Världens bästa skidåkare från världens bästa skidnation.

Skidor i Norge är både vardagligt och mytiskt, skänker såväl mening som status, konstaterar Sörlin sedan han rest hela vägen hem till Petter och de andra åkarna: »De är Norges samurajer och sumobrottare.«

Men Petters sätt att vinna gör honom kontroversiell. Han vinner inte på rätt sätt, på ett norskt sätt. Man ska inte segra genom att ta rygg och spurta – sådant är för italienarna. Northug är för modern.

– Han representerar brytningen mellan det gamla Norge och ett Norge som inte längre är att känna igen. Ett Norge som bejakar individualism och egoism, med ett lättsinnigt förhållande till pengar. Ett mindre puritanskt samhälle.

Visst påminner det om Sverige och Zlatan. En kaxig världsstjärna får stå till svars för sitt sätt att vara och sitt sätt att vinna. Som mot sin vilja blir symbol för något mer än sig själv – för ett nytt samhälle. Zlatan blev folkkär först sedan han som lagkapten för landslaget börjat »ta ansvar« och prata om kollektivet. För Northug kan nästa veckas VM på hemma­plan bli en liknande vändpunkt – men då handlar det lika mycket om hur han vinner och vad han säger, som att han vinner.

I Lida glider Sverker lätt och elegant tjugo meter framför mig i spåret. Stakar knappt, vrider på huvudet då och då för att kolla vad som händer där bak. Tanken, från mitt håll i alla fall, har varit att vi ska göra intervjun i spåret. Nu tokstakar jag, men kommer inte en meter närmare. Jag tänker på det han skriver i sin bok, att skidträning är »det som människor skulle ordineras om de gick till en klok läkare med sina problem«.

Jag börjar tvivla efter 200 meter. Jag blir inte skönt trött, upplever ingen frälsning. Sverker tar grön slinga – 7,5 kilometer – jag tar gul – 2,5 kilometer. Det tar oss lika lång tid.

Intervjun gör vi i värdshuset i stället. Mystiken i lidandet, gemenskapen i den delade ansträngningen blir för mig den här dagen bara vackert formulerade rader i Sverkers bok.

»Hårt! Fint!« Så står det antecknat med tuschpenna i marginalen efter de flesta träningspass i Sverkers träningsdagbok från uppväxten på 60-talet. Det skulle vara just så, hårt och fint, för genom att träna skidor blev man en del av samhället.

Skidträningen, skriver Sverker, var ett sätt att göra sig nyttig, på samma sätt som att studera eller arbeta. Sverige hade tillförsikt och framtidstro. Att åka skidor var inte att träna, det var att bidra.

–Jag ser mig som en folkhemsfigur, när jag nu kan se mig själv utifrån. Det fanns en högre ordning som talade om att det var rätt att anstränga sig på det här sättet, man bidrog till något i samhället och man förbättrade sig själv. Tävling och idrott innehåller ju en konkurrens, men det var underordnat det högre syftet att vi tränade oss för att det var rätt att göra så. De som inte gjorde det lät sina möjligheter gå till spillo. Det var likadant i skolan.

Är det så i dag? Gör man något gott för samhället om man åker skidor? Bidrar man med något annat än det snurr på konsumtionshjulet som den dyra vallan ger?

– I dag, säger Sverker, finns inte den övergripande förståelsen för vad man gör när man bidrar. I hela samhället har det skett en sorts regression till en äldre idé som man brukar förknippa med Adam Smith: om du gör något bra för dig själv så gör du något bra också för andra. Det kan väl i och för sig vara riktigt, men det är en annan idé. Förr var anläggningarna gratis just för att man skulle kunna göra det rätta, alltså att träna, för jag bidrog ju, tanken att man skulle betala för det var inte ens tänkt.

På flera håll i landet har man redan infört avgifter för att åka i preparerade spår. I Mora pågår en rättsprocess där en privatperson stämt kommunen för brott mot allemansrätten när de tagit betalt för att använda spåren. Här i Lida betalade vi inget för att åka. Men spåren kostar Botkyrkas skattebetalare 900 000 kronor om året. Trots att sex av tio som åker inte bor i Botkyrka.

Om det nu inte finns någon samhällsnytta i åkningen, varför ska samhället betala?

Skidåkningen i Sverige och Norge är tvillingar skilda vid födseln. Samma gener, olika uppväxt. I Norge är skidåkning religion, skidkungen är en riktig kung, framgångsrika åkare adel i ett land som saknar adel. I Sverige har skidåkaren varit proletär eller bondsk, styrd och uppmuntrad av kung och militär. Alltid med mössan i hand.

–Skidkungen i Norge, säger Sverker, representerar en genuin adel, friheten, stormännen från landet. Skidkungen i Sverige är mera en tillfällig upphöjelse av en proletär. Mora-Nisse beskriver det fint i sina memoarer: man blir kung för en dag. Undersåten får stiga fram i kraft av sina prestationer, och representerar därigenom det osynliga arbetande folket, som tjänar i skogar och bygder. Den främsta får stiga fram, den som har klarat det svåraste uthållighetsprovet får ta på sig den här kungakronan.

I Sverige finns också rebellerna – Artur Häggblad som sa »åk själv, gubbjävel«, Sixten Jernberg som svor, Thomas Wassberg som vresigt tackade nej till »Bragdmedaljen«. Det ligger i proletärens roll att vara upprorisk.

Men vad är den svenska skidkungen i dag? Finns det ens en berättelse om svenska skidkungar 2011?

–Vi har älskvärdheten hos Charlotte Kalla, och Marcus Hellner är ju en präktig pojke, fin och trevlig. Men jag förstår inte i vilken berättelse man kan infoga en Marcus Hellner. Det finns ingen story, han kommer inte från någonstans, han är inte på väg någonstans, han representerar ingenting. Han är ingenting, eller egentligen snarare – vem som helst som är bra på att åka skidor. Det säger jag inte som klander, utan som en tolkning.

Det finns jordnära sätt att betrakta skidåkning. Man åker, helt enkelt; intresset har ökat genom snövintrar, en framgångsrik generation i landslagsdress, ökad mediebevakning, naturintresset, den allmänna hälsotrenden. Så spaltar Jacob Hård upp det.

Sverker vill poängtera ytterligare en dimension – statusen.

– I Norge finns det till och med ett nytt begrepp, direktörsskidåkning. Det är ny typ av skidåkare vi ser, ofta välbeställda och prylintresserade. De har råd att köpa saker – vilket de också gör.

Han använder begreppet »self-fashioning« när han försöker förklara varför skidåkning blivit populärt. Genom sina val av aktivitet vill man också berätta vem man är.

– Genom att åka skidor vill man berätta att man inte är en slav. Skidåkningen har visserligen en proletär historia i Sverige, men i dag åker man skidor för att det representerar en frihet – särskilt om man jämför med att sitta på ett gym.

På elitnivån har denna frihet funnits, men är hotad. Sverker beskriver i sin bok hur »rolig langkörning« fortfarande är den rådande träningsfilosofin i både Norge och Sverige. Man ska åka långsamt och länge för att bli bra, en imitation av skogshuggarna. Modern intervallträning förekommer, men som på nåder.

Kanske, skriver Sverker, kan man se träningsmetoden som en slags motståndshandling mot samhällets modernisering och mekanisering, och så ställer han upp en motsättning:

»Homo ludens«, den lekande människan, mot »Homo faber«, den görande. Traditionell skidåkning är lekande, modern är görande.

Elitåkarna leker i viss mån fortfarande, men dras av samhällsutvecklingen mot det görande.

Gäller samma sak motionärerna, de som faktiskt utgör skidtrenden? Eller är de moderna motionärerna i funktionsjackor tvärtom redan mer görande än lekande? Kontrollerade av sina nya pulsklockor innan de twittrar om hur långt de åkt. Fascinerade av träning som går att mäta i varv, kalorier och status.

Kanske är det paradoxalt nog i tv-soffan som friheten är som störst, inte i skogen. För vad är frihet i arbetslinjens Sverige, om inte att ägna sju helgtimmar åt folkhemsnostalgi framför »Vinterstudion«?

Skidtrenden – att komma till ro.

I värdshuset har Sverker Sörlin ätit upp sin blåbärspaj med vaniljsås. De ska stänga nu, det är dags att åka hem. En fråga hänger kvar. Skulle Sverige vara ett bättre land om fler åkte skidor? Han skrattar.

– Ja, jag tror det. Man kan inte synda medan man åker skidor. Och efteråt är man för trött för att göra något annat än att umgås.