Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Vill skiljas. Flandern, Bryssel och Vallonien vill separera, men ekonomin tvingar dem att hålla ihop. Till vänster den flamländska politikern Marleen Temmerman som vill lösa regeringskrisen med sexstrejk.

Utrikes

342 mdr skäl att hålla ihop

Belgiens regering öppnar inte när fogden knackar på. Det kanske är federalisternas räddning.

Lysistrate gjorde det med sina grekiska systrar för att få slut på Peloponnesiska kriget redan för 2 400 år sedan. I höstas försökte den flamländska politikern Marleen Temmerman med samma sak för att få till stånd en regering, men hittills har hotet om sexstrejk klingat ohört. Nio månader efter parlamentsvalen den 13 juni förra året har Belgien numera världsrekordet i antal dagar utan regering – 269 i dag, fredag.

Nu är inte sexstrejk det största bekymret i ett land som brottas med en gigantisk statsskuld och, än mer akut, en fackrörelse som hotar att lamslå Bryssel inför EU-toppmötet den 24–25 mars. Den största fackföreningen FGTB har förklarat att man ska »visa beslutsamhet och slå till med kraft« genom att barrikadera alla bilvägar in till huvudstaden, stänga av tåg, tunnelbanor och spårvagnar och blockera flygplatsen.

På dagordningen inför toppmötet står ett nytt försök att tackla eurokrisen. Protesterna riktas framför allt emot det fransk-tyska förslaget om en konkurrenspakt som går ut på att sätta press på skuldsatta länder, bland annat genom att gradvis höja pensionsåldern och stoppa löneökningar inom offentlig sektor.

Samtidigt jobbar den belgiska expeditionsregeringen på, för trots att den formellt inte får lägga förslag så har den genom ett särskilt bemyndigande från kungen möjlighet att regera som förut.

– Belgarna har ett väldigt pragmatiskt förhållande till detta. Man skulle aldrig låta den politiska osäkerheten påverka situationen i stort i landet, säger Steven Vanneste, ekonomisk rådgivare vid BNP Paribas Fortis i Bryssel.

Pragmatismen är belgarnas räddning. Många har varnat för att det politiska dödläget kan försämra ekonomin radikalt, med en statsskuld som är lika stor som den belgiska bruttonationalprodukten, tredje störst i EU efter Italien och Grekland.

Före jul hotade kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s med en nedgradering av Belgien om inte den politiska situationen stabiliseras de närmaste månaderna, och i april ska stora delar av statsskulden förhandlas om. I januari, i samband med en massflykt från stats­obligationer från skuldsatta länder, steg räntan på belgiska statsobliga­tioner kraftigt. Det innebar att investerare krävde att få mer betalt för att låna ut till belgiska staten, närmare bestämt 1,39 procent mer än om de lånade ut till Tyskland. I nuläget ligger den 10-åriga belgiska statsobligationen på 1,08 procent över den tyska, vilket är över snittet i EU.

Men trots den stora statsskulden ligger budgetunderskottet bara strax under måttliga 5 procent. Arbetslösheten är runt 8 procent, vilket är bra jämfört med övriga EU. De belgiska hushållens sparande är högt och täcker både statens och bolagens skuldsättning, vilket innebär att belåningen kan finansieras av belgarna själva. Den belgiska banksektorn har en stor exponering mot irländska och italienska banker men den har halverats sedan finanskrisens inledning.

Belgiens ekonomiska tillväxt på 2,1 procent för 2010 är bland de bästa i Europa och det sprider stor optimism bland både hushåll och företag som ser positivt på framtiden.

– Det osäkra politiska läget påverkar knappt ekonomin i landet. Här går de ekonomiska mekanismerna på autopilot, säger Steven Vanneste.

Det är inte första gången som regeringsbildningen drar ut på tiden i Belgien. Den förra regeringen sinkades av ministeravhopp och krav på ytterligare reformer ända tills den föll förra våren. Nu är det samma krav på ökad regionalisering som hindrar bildandet av en ny regering. Landets numera största – och i Flandern helt dominerande – parti, det separatistiska Nyflamländska Alliansen, N-VA, blockerar sedan valet all form av regeringsbildning innan man har kommit överens om ett reformprogram som tillmötesgår deras krav.

Bakgrunden är en lång historia om ett land som inte är ett land utan en produkt som vuxit fram efter stormakternas behag. Under en period från den belgiska frigörelsen 1830 fram till mitten av 1900-talet höll landet ihop hyfsat väl, men sedan 1960-talet har splittringen bara ökat. Belgien har reformerats gång på gång i syfte att ge regionerna större inflytande på bekostnad av den federala staten.

– Belgien är en konstgjord stat som definieras av vad den inte är. En buffertzon som varken är Frankrike eller Nederländerna, säger David Rennie på The Economist som under många år bevakade Belgien på plats.

Belgiens problem under efterkrigstiden är att man trodde att EU skulle lösa landets identitetsproblem. I ett federalt Europa skulle regionerna bli viktiga och nationalstaterna skulle förlora betydelse, vilket skulle passa Belgien perfekt och dölja landets problem. I stället blev det tvärtom och det är därför Belgiens problem kommer upp till ytan.

I dag består Belgien av tre regioner: Flandern, Vallonien och Bryssel. Ungefär 60 procent av befolkningen bor i Flandern, ett mini-Holland med hög produktivitet, en viktig hamn i Antwerpen och rik befolkning som tröttnat på att sponsra sin slöa make i söder.

Den slöa maken är det fransktalande Vallonien, med fordom rika industriområden som numera bebos av fattiga, arbetslösa och många invandrare från gamla fransktalande kolonier. De två makarna lever numera alltmer separata liv med egna kulturer, politiker, valregioner, tvprogram, tidningar, utbildnings­system och vattentäta skott mellan sovrummen.

Bryssel är den tredje regionen, EU:s informella huvudstad och magnet för administration och näringsliv. Staden är också barnet som båda vill ha vid en skilsmässa – utan den skulle en separation antagligen redan ha ägt rum. Eller inte. För om Bryssel är barnet som båda makar vill ha så är statsskulden bortbytingen som ingen vill ha. »Belgarna har 342 miljarder anledningar att hålla ihop«, skrev nyhetsbyrån Bloomberg nyligen med hänvisning till antalet euro i statsskuld. Hur tungt det än blir att finansiera den rödblinkande statsskulden så kan den paradoxalt nog bli de belgiska federalisternas bästa vän.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera