Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Den oheliga alliansen

Väljaropinioner, snarare än humanitära skäl, ligger bakom den militära insatsen i Libyen.

Det tog två dygn från det att FN:s säkerhetsråd fattade sitt beslut tills bomberna började falla över Libyen. Resolution 1973 – framdriven av Frankrike och Storbritannien – gav medlemsländerna rätt att vidta »alla nödvändiga åtgärder« för att skydda den libyska civilbefolkningen från sin egen regim. Tio av 15 länder röstade för, medan Ryssland, Kina, Tyskland, Brasilien och Indien lade ner sina röster.

Bara timmar senare hade alltså franska stridsflygplan slagit ut libyska stridsvagnar samtidigt som brittiska ubåtar och amerikanska örlogsfartyg skickat över hundra kryssningsrobotar mot strategiska mål i landet. För fransmännen var det Opération Harmattan, för britterna Operation Ellamy och för amerikanerna Operation Odyssey Dawn.
Vem som egentligen ledde den militära insatsen var till en början högst oklart. Men ett tiotal länder – däribland Danmark och Norge – förklarade snabbt att de var redo att delta. Det internationella samfundet var uppenbarligen mycket angeläget om att stoppa Khadaffis offensiv mot rebellerna.

Historien visar att det inte är så lätt att förstå hur det internationella samfundet resonerar.

Varför en militär intervention i Libyen men inte under Gazakriget i januari 2009?

Varför i Irak 2003 men inte i Darfur i södra Sudan där det samtidigt pågick ett folkmord? Varför i Kosovo 1999 men inte i Tjetjenien där Ryssland påbörjade sitt andra blodiga krig bara några månader senare?

De senaste åren har det funnits ett flertal exempel på situationer där omvärlden hade kunnat ingripa, men i stället valde att stå vid sidan av. Som under det uppblossade inbördeskriget på Sri Lanka 2008. Eller efter cyklonen Nargis i maj samma år, där den burmesiska diktaturen var oförmögen att hjälpa de miljontals av sin egen befolkning som hade drabbats samtidigt som de vägrade ta emot humanitära insatser utifrån.

Tyvärr ger folkrätten inget enkelt svar på dessa frågor. Mänskliga rättigheter måste alltid vägas mot de enskilda staternas suveränitet, och moraliska skyldigheter är inte detsamma som legala. Det internationella regelverk som existerar kan inte tvinga en stat att delta i humanitära interventioner, och det kan även med lätthet bortses från av de stater som vill använda sig av militära medel, vilket till exempel Nato visade i Kosovo 1999 när de kringgick FN:s säkerhetsråd.

I sista hand handlar det om ett realpolitiskt maktspel.

Intuitivt är det lätt att tro att militära interventioner uppstår när det internationella samfundet är eniga i den aktuella sakfrågan och ser samma behov av utländska insatser för att upprätthålla humanitära förhållanden.

I verkligheten är det precis tvärtom, menar den amerikanska statsvetareprofessorn Stephen E. Gent, som i en studie har undersökt samtliga fall mellan 1944 och 1998 där stormakter blandat sig i pågående inbördeskrig. Det är när länderna har skilda intressen som incitamenten för humanitära och militära insatser uppstår. För om ett land engagerar sig så riskerar någon annan stat att göra det, och därmed påverka utvecklingen till sin favör.

Med den logiken kan de mest oheliga allianser uppstå, som när både USA och Kina gick in och stödde oppositionen under inbördeskriget i Kambodja i slutet av 1970-talet och början på 1980-talet trots sina motsatta ideologiska motiv. Om ett land intervenerar måste andra helt enkelt följa efter, vilket kan förklara varför USA till sist hade 39 stridande nationer vid sin sida i Irak efter invasionen 2003 och hela 47 stycken allierade i Afghanistan efter attacken mot talibanregimen två år tidigare.

Om de ledande militärmakterna däremot i praktiken har samma ståndpunkter i en fråga vill ingen av dem ta på sig en sådan uppgift eftersom det enbart medför kostnader – både i pengar och i liv – för den stat som intervenerar medan vinsterna delas av alla, menar Stephen E. Gent.

Denna fripassagerarproblematik syntes som allra tydligast i Rwanda 1994. Trots att alla länder har enats om att förebygga och stoppa folkmord – fastlagt i en FN-konvention från 1948 – så såg de på utan att ingripa när 800 000 människor slaktades. Ingen stat med militär makt att påverka situationen hade specifika ekonomiska eller politiska skäl som gjorde att just de var villiga att sända sina trupper till ett av Afrikas minsta länder.

I fallet med Libyen är det en helt annan geopolitisk stabilitet som står på spel för stormakterna, även om dödstalen inte ens går att jämföra. Landet brukar kallas »de illegalas dörr till Europa«, dit 10 000-tals eller till och med 100 000-tals flyktingar kommer varje år för att ta sig vidare in i EU. Dessutom sitter regimen på Afrikas största oljereserver, och är en stor oljeexportör till flera EU-länder.

Libyenfrågan har splittrat medlemsstaterna. Frankrike och Storbritannien drev på för att attackera Khadaffiregimen, vilket den krigströtta amerikanska administrationen till sist gick med på, medan den tredje EU-jätten Tyskland ställt sig utanför.

Frankrike förvånade omvärlden när de redan den 10 mars erkände rebellrörelsen som Libyens legitima politiska styre. Att Nicolas Sarkozy nu tagit på sig rollen som fältherren som försöker leda den något förvirrade flocken förklaras av franska bedömare som ett smart, om än något desperat, försök att rädda sitt politiska anseende.

Den franska presidentens popularitet har varit ständigt dalande sedan han kom till makten 2007. På den inrikespolitiska arenan har han förlorat slag efter slag. Försöken att lösa krisen i de franska förorterna har varit fruktlösa och hans rop på hårdare tag mot »slöddret«, som han kallat förortsungdomarna, lever kvar i mångas minnen. Att han hårdnackat hållit fast vid att den franska pensionsåldern måste höjas har gjort honom impopulär och orsakat folkstorm och jättedemonstationer.

Aldrig tycks han lika tillfreds som mitt under en brinnande kris, konstaterade franska medier efter Sarkozys presskonferens i Paris förra lördagen. Då stod han med rak rygg och allvarlig uppsyn och meddelade att mötet med övriga statsmän i Élyséepalatset lett fram till ett beslut om en omedelbar internationell insats i Libyen.

Att Sarkozy är som starkast i en krissituation har ju visat sig förr. Inte minst 2008, då han som EU-ordförande tog kommandot för att lösa den hastigt uppkomna situationen i Georgien och bara några månader senare ledde EU:s arbete för att mildra effekterna av finanskrisen.

Många hävdar att det främst är nästa års presidentval som fått Sarkozy att ta kommandot i fallet Libyen, väl medveten som han är om att fransmännen uppskattar när han spelar huvudrollen på den internationella arenan. Tyska tidningen Die Welt drog sig inte för att i veckan påstå att det just var detta snäva egenintresse som fick Sarkozy att vilja inleda en militär operation. En smart manöver, inte minst för att skyla över Frankrikes tillkortakommanden under revolutionerna i Tunisien och Egypten, hävdade tidningen.

Vid sidan om Sarkozy har Storbritanniens premiärminister David Cameron gått i täten för en gemensam intervention. I måndags vann han en viktig politisk seger när parlamentet med överväldigande majoritet gav sitt stöd till den militära insatsen i Libyen. 557 ledamöter röstade för, 13 emot. En sådan enighet är extremt sällsynt och brittiska kommentatorer noterade hur David Cameron har lyckats framstå som förnuftets röst i sin argumentation till försvar för en militär intervention.

Camerons agerande påminner om hans föregångare på den brittiska premiärministerposten. Tony Blair hade ett stort personligt engagemang för en interventionistisk utrikespolitik och var den som övertalade USA:s president Bill Clinton om behovet att gå in i Kosovo 1999 – ett USA som då hade bilderna av skändade amerikanska soldater från Somalia 1993 i färskt minne.

Det franskbrittiska initiativet som nu har uppstått kan också förklaras mot bakgrund av en säkerhetspolitisk överenskommelse i fjol. Då kom de bägge länderna överens om formerna för gemensamma militära operationer.

– Jag tror att de ser Libyeninsatsen som ett lämpligt tillfälle att bygga ömsesidigt förtroende och visa på samarbetsförmåga även på det militära planet, sa Giles Merritt, chef på den Brysselbaserade tankesmedjan Security Defense Agenda, till den tyska tv-kanalen Deutsche Welle.

Precis som i fallet Frankrike och Storbritannien kan Tysklands inställning i Libyenfrågan förklaras med inhemska politiska överväganden. Liksom i Frankrike är det väljarnas gunst som står på spel för Angela Merkel.

2011 är ett tyskt supervalår med totalt sju delstatsval. Att de är viktiga för Merkel har synts på det sätt hon hanterat kärnkraftskatastrofen i Japan – genom att snabbt gå ut och lova den kärnkraftsskeptiska tyska allmänheten att de gamla kärnkraftverken ska stängas.

Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle är den som vid sedan om Angela Merkel fått klä skott för landets vägran att delta i ett militärt ingripande i Libyen och motståndet mot en flygförbudszon. Den politiska oppositionen, tyska medier och utrikespolitiska kommentatorer har hävdat att beslutet i praktiken innebär att landet ställer sig på diktatorernas sida och inte, vilket vore mer naturligt, på vännerna i Natos.

Sueddeutsche Zeitung hävdade bland annat att Tyskland i och med detta är ute på djupt vatten och alienerar sig från övriga EU-länder.

Tysklands agerande är dock en fortsättning på en utrikespolitisk hållning som etablerades efter andra världskriget. Allt sedan dess har Tyskland ställt sig kritiskt till militära interventioner i andra länder. 2003 valde landet att inte delta i den USA-ledda invasionen av Irak, men då hade de åtminstone sällskap av Frankrike.

Nu väcks också frågan om varför just Libyen gett upphov till en militär insats. Är det början på en ny interventionistisk politik och vilket land står i så fall näst på tur?

Hittills har ledarna duckat för detta ämne. När den brittiske liberaldemokraten Tom Brake under debatten i parlamentet frågade vad David Cameron tänkte göra åt situationen i Jemen svarade premiärministern med att jämföra det med en liten pojke som undrar varför han ska städa sitt rum när det ändå är så stökigt överallt.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera