Det var en gång en kille som hette Ulf Kristersson. Han skrev en bok tillsammans med två av sina bästa politikvänner. De ville avveckla välfärdsstaten men insåg att deras gamla argument inte fungerade och formulerade om sina teser på ett klatschigare sätt.
De döpte boken till »Generationskriget«. Året var 1993 och det blev ett himla liv. Kristerssons blev 60-talisternas (och libertarianernas) riddare mot spendersamma gråhårsmän till höger och vänster som lät statsskuld och utgiftsberg bygga upp sig.
Veckans »Dokument inifrån«-program bjöds på samma dramaturgi. 80-talister som sliter under omänskliga förhållanden samtidigt som 60-talister cashar hem på stigande tillväxtsiffror, jobbskatteavdrag och feta bostadsinnehav. Generationskriget all over again – fast denna gång mer från ett fackligt håll, eller vänsterhåll om man så vill. En annan ung gammal ungdomsförbundare, Gustav Fridolin, har förresten redan skrivit 80-talisternas bok, »Blåsta« heter den och kom för två år sedan. Prognosen för generationskrigare som Fridolin är dock mörk.
Ulf Kristersson är i dag socialförsäkringsministern som administrerar miljardsystemet liberalerna på 1990-talet avskydde. Han har inte bara varit med och byggt ut föräldraförsäkringen utan dessutom tagit skattepengar för att styra föräldrarnas uttag av den – ett drag som förr skulle genererat livstids utvisning från svartklubben Tritnaha.
Redan 2005 skrev Mattias Svensson – debattören som nog vill kalla sig den liberalaste av liberalaste – sin avskedskrönika till svikaren Kristersson. »Farväl till en fallen kamrat«, hette den.
