Minnesord

Per Grundén

Operasångare och skådespelare, dog den 6 februari, 88 år gammal.

»Hej, jag undrar om Per Grundén är inne?« Portieren på det ståndsmässiga hotellet i Wien där operettsångaren tillfälligt huserar ser ut som ett frågetecken framför den tillreste svenske kompisen. Diskussioner och gestikulerande. Frustration och indignation. Till slut ramlar schillingen ner. »Ååh, meinen Sie Herr Hofkammersänger Grundén?«

Episoden från tidigt 60-tal kan för all del berättas som ett exempel på andra kulturers – sämre än vår förstås – titelsjuka och snobbism. Eller så kan den berättas som ett exempel på något typiskt för Per Grundéns berömmelse. En som inte var på ort och ställe och såg det med egna ögon, eller bara fick det återberättat för sig med svenskt skeptiska öron, kunde ha svårt att tro på den omåttliga populariteten bland den kräsna och ytterst kvalitetsmedvetna publiken i operettens huvudstad.

Själv brydde han sig aldrig om att ens prata om framgångarna. Ett tioårigt engagemang på Volksoper, mellan 1953 och 1963, i ett tjugotal roller och cirka 700 föreställningar, bland dem klassiker som »Glada änkan«, »Läderlappen« och »Greven av Luxemburg«. Som prins Suo-Chong i »Leendets land« inropad 48 gånger. I Lehárs »Tsarevitj« välkomnad med vad som torde ha varit den längsta entréapplåden i teaterns historia. 1958, som 36-åring, yngste någonsin, utnämnd till Kammersänger. Våning i de fashionablaste delarna av Wien, granne med kejsarslottet Schönbrunn. Flera har vittnat om, inte bara vännen Birgit Nilsson i sina memoarer, hur beundrarna – och jo, särskilt beundrarinnorna – stod i långa rader vid sceningången efter föreställningarna med buketter och autografblock väntande på den vackre och virile tenoren.

Han hade aldrig hamnat där utan sitt grundmurade och, kanske kan man säga avslappnade, konstnärliga självförtroende. Efter en kort tid 1944 på Musikhögskolan i Stockholm, dit han sökte sig efter uppväxten i Eskilstuna, fick han av lärarna höra att hans röst egentligen inte alls passade för en skolad sångare, möjligen som lärare. Den besvikne, men envise och rent av förbaskade ynglingen for till Göteborg i stället. Där vidtog operettstudier och engagemang hos Lars Egge på Stora Teatern. Han hade hamnat i sitt rätta element. Så följde en rad hyggliga framgångar inom såväl operett som musikal. Särskilt utmärkte han sig i »Porgy and Bess«, i en roll som passade hans scenpersonlighet perfekt – den fräcke men charmige Sporting Life.

Det var i samband med att föreställningen flyttade till Oscarsteatern i Stockholm som han blev kontrakterad av Kungliga Operan för rollen som Simon i »Tiggarstudenten«. Det blev det stora genombrottet – han stämde upp i »Nu är jag pank och fågelfri« en bra bit över hundra gånger – varefter fast engagemang och operaroller väntade. Inom kort drog de prominenta regissörerna i honom. Ingmar Bergman, då på Malmö Stadsteater, lockade honom till sin »Glada änkan« 1954 och det som kom att bli favoritoperettrollen framför alla, Danilo. Österrikaren Adolf Rott, som hade regisserat honom på Operan, var den som öppnade portarna till Wien och operettvärlden.

Rott kom att bli en kär vän, och det var hans motto Per Grundén gjorde till sitt eget: »Operette ist Freude« – »Operett är glädje!« Det låter banalt men rymmer en avgörande hemlighet. »För att lyckas i genren gäller det att just kunna bortse från den mossiga handlingen och förmedla skeendet med precis samma glädje och naivitet som det en gång var hopskrivet«, kunde han svara den kritiske journalisten som tyckte operetten var en förlegad konstform.

Han tog med sig denna gestaltningsförmåga när han successivt lämnade sjungandet och mot andra halvan av sin karriär gick över till de rena talrollerna. Utan formell skådespelarutbildning kunde han därför med lätthet och stor framgång glida över hela spektret – från Norén, Bergman och Strindberg på Dramaten till direktör Volkswagner i Hasse och Tages »Äppelkriget« och inte minst kapitalistskurken Wall-Enberg i Jönssonligan-filmerna – alla åtta för att vara exakt.

Vilken hederstitulatur skulle egentligen vara tillämplig för en sådan livsgärning?

Mårten Ljungberg, musikbibliotekarie på Kungliga Operan

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera