Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kommentar

Den tysta majoriteten

Peter i romanen »Den onödige mannen« är ingen exotisk tiger, snarare ett koncentrat av samhället.

Peter Håkansson är medelålders, medelmåttig, medelklass. Han är journalist till yrket och producerar den ena medeldistansnotisen efter den andra, bor i en förort på medelavstånd från Stockholms city, har ett medelgott till dåligt förhållande till sin fru och tonårsdotter. Självförtroendet är medel (eller hur ska man klassa någon som ser sig som en onödig man?). Han skrider den gyllene medelvägen fram. Helt enligt den romerska skalden Horatius måttfullhetsideal. Han tar sig inte för långt ut till havs men stannar inte heller för nära stranden. »Den som valt den gyllene medelvägen undflyr fult förfall i för usel stuga…«

Med knuten näve betraktar Peter sin omvärld: sin tvära och avoga fru, dotterns likgiltighet inför hans existens, chefens mästrande, idioter som låtsasslåss i Mc Donalds­kön, fotbollssupportrar som beter sig som svin på läktaren, pojkar som säger »hora«. Fiender överallt. Ändå håller han tyst. Men så händer det; några småpojkar utsätter dottern Sofi för ett övergrepp i simhallen. Sakta rämnar rädslan som så länge tagit strypgrepp på Peter. »Falling Down«-raseriet sätter in.

Peter Håkansson finns inte på riktigt, han är en fiktiv huvudperson i Erik Helmersons aktuella roman »Den onödige mannen«. Ändå har Peter Håkansson varit ett samtalsämne som hittat ända fram till morgontidningarnas ledarsidor. Inte så konstigt kanske med tanke på att boken marknadsförts som »ett medelklassens försvarstal«, och den moderna mannens prekära situation är ett ämne som engagerar.

Erik Helmersons roman har tagits emot med stora delar oförstående: Vad menar han? Vad vill han säga? Och man upprörs över huvudpersonens outhärdliga mesighet. Som om det vore orimligt att någon alls är så harig. Arbetarbladets Bodil Juggas tycker på det stora hela att det är en onödig roman om en stackars man som inte får vara det lejon han önskar. Hon ser en absurd världsbild och moralisk underton: »Skärpning, folks. Tyck inte synd om er själva bara för att ni är arbetslösa eller utförsäkrade eller uppväxta i förslummade bostadsområden.« Juggas spekulerar kring Erik Helmersons nästa jobb – talskrivare åt Reinfeldt? (I dag är han ledarskribent på DN.) Sanna Rayman, ledarskribent på SvD, tycker å sin sida att romanen är en träffande beskrivning av en känsla som alla kan känna – oavsett samhällsklass: »Förnimmelsen av ett förlorat samhällskontrakt och en försvunnen anständighet…«

Det går att läsa in båda dessa tolkningar i berättelsen om Peter Håkansson. Om man så önskar. Eller så kan man konstatera att vi – oavsett om ledaren heter Reinfeldt eller Juholt – lever i ett samhälle som premierar den tysta. Den gyllene medelvägens filosofi. Här håller man blicken inåt. Här finns litet utrymme för det vi så fint kallar civilkurage. För den som håller sig på mattan väntar en utlovad belöning alltför välsmakande för att ignoreras:

»Den som valt den gyllene medelvägen undflyr fult förfall i för usel stuga…«

»Den onödige mannen« ges ut på Norstedts.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera